Project Gutenberg's Nils Tufvesson och hans moder, by Gustaf af Geijerstam

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.

Title: Nils Tufvesson och hans moder
       Bonderoman

Author: Gustaf af Geijerstam

Release Date: August 17, 2015 [EBook #49720]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK NILS TUFVESSON OCH HANS MODER ***




Produced by Ronnie Sahlberg, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
file was produced from images generously made available
by The Internet Archive






                         SAMLADE BERTTELSER
                                  AV
                         GUSTAF af GEIJERSTAM

                          NILS TUFVESSON OCH
                              HANS MODER

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FRLAG




                          NILS TUFVESSON OCH
                              HANS MODER


                              BONDEROMAN
                                  AV
                         GUSTAF af GEIJERSTAM

                            ANDRA UPPLAGAN

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FRLAG

                   Copyright. Albert Bonnier, 1912.

                            STOCKHOLM 1912
                    A.-B. FAHLCRANTZ' BOKTRYCKERI






Denna saga passar i vinterskymningen, nr glden i brasan sakta brinner
ned. D plga vi sitta framfr elden och drmma om, hur vrt eget liv
brinner ned som den. D hnder det ock, att vi nordbor -- med vrt tunga
sinne och hetsiga blod -- rysande lta livets spkgestalter draga vr
inre syn frbi. D borde denna saga berttas.

Det r en berttelse av samma blod, som stnkt rda flckar ver de
gamla ttesagornas gulnade blad. Den handlar om samma folk och samma
race, och om vi ocks icke kunna framleta eller sammanstlla de lnkar i
utvecklingens kedja, vilka skulle bevisa detta, kommer oss aningen dock
till hjlp. I dess ljus se vi, hur frgngna slktens storvulenhet i
dd, lidanden eller brott bindas samman med det, vilket nda in i
nutiden minner om frgngna dagars kvinnor och mn. I dess ljus se vi,
hur frndskapen flammar oss till mtes mitt ur det liv, vilkets
proportioner vi ofta glmma. I dess ljus se vi ock, kanske klarast och
bst, just det liv, vilket vi eljest kalla vardagligt, och som kanske
blir detta, endast emedan vi icke frm att gra det annorlunda eller se
det i den dager, som ger sanning och liv.

Det, som synes stort, r kanhnda ej alltid s stort. Det, som synes
vackert, r det kanske icke. Hur ofta ha vi icke hrt detta? Men r det
ej ocks sant, att det, som synes litet, ej alltid r s ringa? Det, som
synes avskrckande och styggt, rymmer ofta det mnskligt stora. Det, som
frst endast skrmmer, slutar med att locka. Allt detta blir oss s
klart, nr brasan flammar, och vi sjlva se in i glden och glmma den
mttstock, vilken r den gra vardagens. D skygga vi icke ens att se in
i mrkret, som eljest skrmmer. Ty ur sjlens mrker glda de rda
lidelserna oss till mtes, och i deras ljus vxa de sm, vardagliga
mnniskorna och bliva sagans under lika. Genom sjlva deras frirringar,
lidanden, ja brott, tycka vi oss d stundom kunna skymta ngot av den
mnsklighet och det hjltelynne, vilket inbillningen annars s grna
frlgger till forntiden. Det blir, som nr den mnskliga glimten ur ett
ga ngon gng kan komma ett ansikte att lysa, vilket vi eljest sett
endast vanstllt av laster, grmelse och r.

Lt oss drfr lyssna, icke blott till dagens rster, utan ven till
nattens. Lyssnar man d, stilla nog och lnge nog, skall man frnimma.
Och blickar man in i mrkret, stilla nog och lnge nog, skall gat
skrpas, s att man ocks dr kan se.

Drfr skall denna saga berttas i skymningen, nr de ansikten, vilka
lyssnande uppfnga dess ord, ro intvnda, drfr att deras gon flja
glden, som falna, och de sprakande trden i brasan, vilka sjunka ihop.
Ur en sdan tystnad, men endast ur den, kan det verkliga, som dikten
sker, ostrt vxa fram.

Den berttande sjlv skall sitta i skuggan, s att ingen m se hans
blick, och hans egen ej heller kan mta ngon annans. S mste den
berttande sitta, och s mste de lyssna, vilka vilja hra hans ord.
Eljest skulle orden av sig sjlva d p hans lppar, och fasan ver det
oerhrda komma hans eget blod att stelna, innan sagan blivit berttad
till slut.




                          Den gamla grden.


                                  I.

Grden lg lngt bort frn den egentliga byn. Men den lg drfr icke
helt avsides. Flere andra grdar, lika den, inom vilkens murar det
drama, som hr skall berttas, utspelades, lgo strdda kring den vida
sltten, vilken nu var tckt av ett tunt, vitt lager av sn. Grden var
stor och hade lnge varit i familjens go. Den var byggd i en fyrkant,
vars ena sida lmnats ofullbordad, ppen mot sltten. I de bda
flyglarna, vilka slto sig ttt intill mansbyggnaden, mot vilken de bda
tunga halmtaken bildade vinklar, funnos loge, lada, ladugrd och stall.
Och i mansbyggnaden rymdes flere rum n familjen ngonsin kunde begagna.
Tv ingngar funnos dr. Den ena var krvgen, genom vilken de tunga
fordonen rasslade in ver den med grova stenar belagda inkrsvgen; den
andra gick genom en liten drr, som frn trdgrden, dr vinden ruskade
frukttrden och de sm syrnberserna bara frn sn, ledde rtt in i
kket, dr sovplatsen fanns, dr alla samlades, beskande och de i huset
boende, medan huset eljest p bda sidor med sina stora rum stod
obebott, de och mrkt. Inne i detta rum flammade lgan frn spisen, som
var vnd mot det lilla kket, vilket var byggt i ett med vardagsstugan.
Inne i denna brann fotogenlampan p det stora fllbordet mitt p golvet.
Frn de bda fnstren, av vilka ett vette mot grden och det andra mot
trdgrden, trngde ljusskenet ut och skimrade ver den tunna snn,
kastande skuggor av trden fram mot staketet, som skilde trdgrden frn
de vida, slumrande krarna.

I denna byggnad hade en familj bott, som varit vl knd och lnge knd
vida omkring. Dess medlemmar hade alla varit aktade mn och goda
kvinnor. De hade levat och dtt, som de lyckligaste och bsta mnniskor
gra det, utan att lmna annat minne efter sig, n att ingen hade ngot
ont att bertta om dem efter deras dd. Nr de hllo brllop eller dop,
de stora festdagarna i deras enformiga liv, samlades traktens mn och
kvinnor i de rymliga kamrarna, vilka i vardagslag stodo tomma, d
dansades det och dracks, och lngt ut t landsvgen, som gick ttt utmed
den lga inkrsporten, hrdes sorlet av klackar, som slogo mot hrda
golv, fioler, som spelade vals, rster av mn och kvinnor, som i all
rbarhet famnade varandra och skreko hgt av ungdom och livslust. ven
nr fnstren voro behngda med lakan, grden och den lga inkrsporten
nda ut till landsvgen samt ett gott stycke framt densamma hedersamt
och tjockt voro strdda med barr, nr en svart kista p brden och
bockar var stlld i kammaren invid vardagsstugan, ven d hade mn och
kvinnor plgat samlas i dessa rum. Stilla och tysta, som det passar sig,
nr man begr ddens hgtid, hade de kommit, njutit av vlfgnaden och
hrt de minnesord, vilka den ldste i laget talat vid huvudgrden,
innan locket lades p kistan. S hade de fljt den dde p vgen, som
ledde till kyrkan, hrt klockorna ringa ver hans ppnade grav och
bjande sina huvuden mumlande eftersagt de vlknda ord, med vilka
prsten lyst frid ver den dde. S hade de ter samlats i de stora
rummen, dr vlfgnaden stod uppdukad, och dr allt blivit liksom
lugnare, nu nr den dde kommit till ro. I denna sinnesstmning hade
alla tit och druckit, och nr de mtta och berusade ter begvo sig p
hemvgen, mindes de den dde med tacksamhet och gldje, eller de glmde
honom alldeles samt knde sig lttade och njda, att han efter ett liv
av arbete fick vila i frid.

Ty mycket hade det arbetats p den gamla grden, innan allt dr blivit,
sdant det nu var. krarna hade icke brutit sig sjlva, tegarna hade
icke sjlva lagt sig till rtta, s att ej ens det skarpaste ga kunde
upptcka en sten i deras fror. Brunnen hade icke grvt sig sjlv, huset
hade icke vxt upp ur jorden, kreaturen, som fyllde ladugrd och stall,
hade ej samlats av egen drift, och allt det bohag, som prydde rummen,
hade ej alltid sttt p sina platser. Intet hade frn brjan varit vad
det sedan blev.

Men allt som fanns, och allt som var, hade skapats och tillkommit under
de dagar, av vilka ingen kunde srskilja den ena frn den andra, de
dagar, d allting gtt sin gilla gng, och frn vilka man drfr icke
hade ngot att minnas. Under sdana dagar hade plogen gtt jmt i
frorna, skrdens dagar hade eftertrtt sddens, och nr vintern kom,
hade vvstolen slamrat i vardagsstugan och hyveln i ladan.

Det var goda och rliga mnniskor, som skapat allt, sdant det nu var.
Mn och kvinnor hade det varit, mn och kvinnor, vilka nu voro glmda,
men som alla givit Gud och kronan sitt och aldrig legat i kiv med sin
nsta. Under mda och gamman hade de levat i ktenskap samman, med sveda
och vrk hade kvinnorna ftt sina barn. Tvistat och kivat hade de gjort,
som svaga ddliga gra, men de hade hjlpt varandra att taga vara p
det, som deras var, och hllit hop i det sista.

Nu voro de dda och borta alla, och om den siste garen, Tufve
Tufvesson, gick det ordet efter hans dd, att han var s god, att han
hellre givit sin skjorta ifrn sig n skt tvist med ngon. Han var
sdan, att ken fljde honom, utan att han behvde leda dem, och aldrig
hade ngon sett honom kra med piska. Ty han brukade icke hrda ord
eller slag, och djuren lydde honom, som om de vetat det.

Tufve Tufvesson var sjuklig, och kanske hade han sitt milda lynne drav,
att han sjlv ftt lra sig lida. I mnga r led han av dligt brst.
Och en morgon, nr alla voro ute i marken fr skrdens skull, och ingen
var hemma utom hustrun och sonen Nils, som d var en fjorton rs pojke,
kom blodet frn brstet strmmande ur hans hals, s att ett helt mbar
blev fullt, och nr folket kom tillbaka, lg han dd i sngen.

Men hustrun drev dem bort och ropade p sonen. Och honom befallde hon
att bra bort mbaret och grva ned bloden i jorden. Sonen var storvxt
och stark, ver sina r, han var ljuslagd som fadern, men hade moderns
tunga gonlock och lydde henne i allt. Han gjorde, som modern bad, och
ingen mer n han sg, nr eller hur detta skedde.

Men hustrun var vit i ansiktet, och hrt slt sig hennes mun samman, nr
hon ropade p sonen och fick honom att lyda. Hon grt icke, och det gick
lnge onda rykten om Tufve Tufvessons dd.

De onda ryktena tystnade till sist, emedan ingen gitte i lngden hlla
dem levande. Men helt glmdes de aldrig.


                                 II.

Det r med dessa onda rykten och med andra, vilka voro nnu vrre, som
denna berttelse brjar. Ty de goda mnniskorna ro nu dda och borta,
och andra makter hrska p Mllinge grd, vilken frr var hllen s hgt
i ra.

Och allt hade blivit frndrat, drfr att bland de goda mnniskorna
hade en annan kommit in, vilken icke var av deras blod och icke passade
samman med dem. Var kom hon ifrn? Och vem var hon? Varfr var hon olik
andra mnniskor? Och varfr fruktade henne alla?

Det var icke drfr, att hennes lynne var stridigt, och hon grna yppade
kiv med andra. Mnga mnniskor ro sdana, och dock gmma de det goda
inom sig, och nr deras lynne saktat sig, bringa de sdant ltt i
glmska. Det var ej heller drfr, att hon ltt blev vred och i hetsigt
mod slog sina pigor eller bannade dem med ortt. Mnga ha gjort sdant,
och ingen har drfr brutit staven ver dem p allvar. Ej heller var det
drfr, att hennes rst ofta lt krv och hennes ord fllo skarpa. Bakom
sdant finner man ej sllan godhet, och sdant se mnniskor.

Nej, Inga Persdotter var skydd, drfr att hon aldrig ngrade och aldrig
gjorde ngot gott igen, och drfr att ingen trodde henne. Hennes hr
var svart, och hennes gonlock voro tunga. Slpande och lngsamt fllo
de ned ver gonen, och nr hon slog upp dem, blev man hemsk till mods,
emedan hennes blick var s hrd, fastn gonen voro bla. Det fanns
endast en, som aldrig hade frsttt, hur hrd denna blick var, och det
var Tufve Tufvesson sjlv, hennes man. Folk sade, att detta kom av, att
han sjlv var fr god fr att tro ont om andra, och de sade ocks, att
det var hans olycka. Men utom detta frhll det sig ven med Inga
Persdotter s, att hon, s lnge det var henne mjligt, grna ville st
vl hos andra. D gjorde hon sin rst mjuk och sitt leende vnligt, men
ven de, som aldrig rnt ngot ont av henne, vunnos varken av hennes
milda rst eller av hennes leende. Ty nr gonlocken flldes ned, log
hon utan att veta det, och detta leende var ett annat, n det hon helst
velat visa.

Hon bar ngot inom sig, det sg var man, som ingen fick se, och detta
var det man fruktade. Det var ngot av en gta ver hela hennes vsen,
och detta ngot var ej av den art, som lockar, utan av den, som
skrmmer. Hon gjorde ingen ortt, bedrog ingen i handel, skinnade ingen,
och om hon var snl om sitt, var det ej mera n, vad man tlt av mngen
annan. Men det fanns ingen, som kunde sga, att han visste, vilka
hemligheter Inga Persdotter gmde, och det fanns heller ingen, som ej
innerst fruktade att f veta det.

Blott att hon gmde mycket inom sig, drom voro alla ense.

Inga Persdotter var ven vid ldre r vacker, som sllan en bondhustru,
vilken arbetar mycket, r. Hennes hy var mjllare, n vad bondens
kvinnor plga bra, och hennes hnder mjukare och mindre. Hon var icke
fdd i byn bland de andra. Hon kom norrifrn, frn den lga tallskogen,
som mrk och tt tager vid, dr den ljusa sltten slutar. Tallskogen
brjar p andra sidan n, och den strcker sig utmed landsvgen lngt
bort utmed en sandig s, dr ingenting annat vill vxa. Drifrn kom
Inga Persdotter, och dr, trodde man, hade hon lrt sig att le, intvnt
och stilla, med de tunga gonlocken skymmande fr blicken, s att ingen
kunde se, vad gonen eljest frrda, ett vasst, pltsligt leende, vilket
hastigt kom och hastigt frsvann, som om hennes sjl setat i fngsel
bakom de jmna, vita tnderna och aldrig velat trda mnniskorna nog
nra fr att sknka dem ett leende, vilket var ppet och ljust.

Sdan var Inga Persdotter, och den ende, mot vilken hon stdse var mild,
var sonen. Honom betraktade hon med ppna gon, honom visade hon sin
blick, och med honom talade hon, medan de bda fljdes t ver markerna.
Spnstig och liten gick hon bredvid honom, tung och stor fljde han
henne, alltid ett par steg efter, s att hon till hlften mste vnda
sig om fr att kunna trffa honom med sin blick. D lyste hennes gon.


                                 III.

Efter Tufve Tufvessons dd frgick emellertid lng tid, innan ngra
frndringar skedde p grden i Mllinge. Nils vxte upp och blev man.
Han var lng och grovlemmad, hans ansikte var barnsligt och hans gon
godsinta. gonlocken voro tunga p honom liksom p modern, och han sg
ofta bort, nr han talade med ngon. Men eljest liknade han mest fadern,
om vilkens dd de onda ryktena gingo, var god och vlvillig som han och
gjorde ingen fr nr, varken mnniskor eller djur.

Men borta frn alla andra mnniskor levde han liksom modern. Aldrig hade
han vnt sin hg till ngon kvinna, aldrig hade han som de andra unga
mnnen i byn haft en kresta, vilken under de ljusa sommarkvllarna
mtte honom i ngen. Nils hade ett gott huvud, fastn han aldrig talade
mycket, och fastn han grna hll sig sjlv undan. Ty prsten, fr
vilken han lste sig fram, gav honom vitsord, framfr andra. Och nr
han, hgvxt och vlskapad, ljus i hyn och med ett gott leende i sina
ljusa gon, kom p kyrkvgen bland de andra, var det mngen flicka, som
grna skulle kastat sina blickar p honom, om hon icke fruktat hans
moder. Men Inga Persdotter nskade ingen kalla svrmor. Ty alla visste,
att Nils rttade sig efter sin moder i allt, och att hon var den enda,
som hade makt ver honom.

Denna makt hade hon ftt, drigenom att hon i den lder, d sonen ej
lngre var gosse, men ej heller nnu blivit man, gjorde sig till hans
hrskarinna genom att locka honom till brottslig krlek. Detta brjade,
medan den sjuklige Tufve Tufvesson nnu levde, och om de onda ryktena
efter hans dd talade sanning, s var denna brottsliga krlek skuld
dri. Inga Persdotter var nnu en ung kvinna, nr hon i orent syfte
frsta gngen kom att kasta sina gon p sin son, hennes blod brann
hett, och hennes man var gammal och sjuk. Det oerhrda blev Inga
Persdotter mjligt, emedan hon sjlv hrde till dem, vilka aldrig knt,
att ngonting i vrlden har helgd. Av sig sjlv och sin egen lust var
hon fylld. Drfr fraktade hon ocks andra mnniskor, emedan de icke
voro som hon, samt kallade dem i sitt sinne enfaldiga och svaga. Detta
var vl ock hemligheten, varfr hon ingav alla, som kommo i hennes
nrhet, skrck. Men sdant hll henne icke tillbaka. Hon mrkte det
tvrtom sjlv och gladdes i hgmodssvindel och kraftknsla t den
skrmsel, hon spridde. Aldrig hade heller denna kvinna nskat sig ett
barn. Krleken ville hon njuta, gods och penningar, klder och husgerd
ville hon ga. Men bja sig ville hon icke. Hon ville icke lida, som
kvinnor gra, vilka lngta efter lidandet, emedan de knna, att just
detta sknker dem den enda, stora sllheten. Den dag, d hon mrkte sig
vara havande, blev hon drfr utom sig av vrede och skrck. Hon gav sin
man skymford och slog honom rasande i ansiktet samt fick nnu strre hat
till honom, emedan han i sin godhet icke nndes sl henne igen. S gick
hon till Sp-Maren, som kunde lsa ver sr, sl ut gon, vcka krlek
och hat samt andra hemliga konster, och henne bad Inga Persdotter, att
hon mtte gra henne hennes livsfrukt kvitt. Men Sp-Maren, som icke
fruktade Gud, men vl lagen, vgade icke gra som hon bad. I vanvett
gick Inga Persdotter drifrn. I tv dagar stngde hon sig inne och
ville icke taga ngon fda till sig. Hon ropade till dem, som ville
komma in till henne, att de skulle lta henne vara, till dess att
hungern vllat hennes dd. P tredje dagen blev henne dock hungern
vermktig, s att hon kom ut och t. D var hon blek och trd samt hade
bla, djupa ringar kring gonen. Nr hon tit, gick hon ut p grden.
Fastn det nnu var tidigt p vren och kyligt i luften, satte hon sig
dr vid brunnen under flderbusken och satt s, utan att rra sig, nda
till aftonen. Hennes man och husets folk gingo henne frbi. Men ingen
kunde sga, om hon verkligen ingen sg, eller om hon blott ltsade s.

Efter den tiden var Inga Persdotter ej vrre, n havande kvinnor plga.
Hon var blott tystare och grubblade mera. Men nr fdslosmrtorna kommo,
hdade hon Gud och slog barnmorskan, som ville hjlpa henne, samt
betedde sig s, att Tufve Tufvesson, hennes man, som lnge lngtat efter
barnet och nu gladde sig, att det kom, gick ut i trdgrden, emedan han
ej kunde vara inne. Dr satte han sig ned p bara marken och bad. Nr s
gossen var fdd, ville modern till en brjan ej se honom, och ej heller
ville hon ge honom di. Hon rrdes ej av hans kvidan, och hon fogade sig
icke, frrn hennes egna brst brjade vrka.

Hennes knsla fr gossen vaknade ej heller, frrn han blev ldre och
lockade hennes blod. Hon slog honom aldrig, gjorde honom heller aldrig
p annat stt ngot ont. Men hon kunde sitta och se p honom, som
undrade hon ver att han fanns dr, och varfr han egentligen blivit
till.

Du Tufve, sade hon en dag till sin man. Varfr komma egentligen
barnen?

Hrp hade Tufve Tufvesson aldrig tnkt, emedan det fr honom var nog,
att han visste, att Gud en gng hade ordnat det s. Men emedan han
trodde, att han kunde inverka p sin hustru till det goda, svarade han:

Gud giver oss dem vl fr att lra oss, att vi icke endast skola leva
fr oss sjlva.

Det tror jag inte, svarade Inga Persdotter. Jag har alltid levat fr
min egen skull, och det vill jag ock gra hdanefter.

Hon gladde sig, nr hon sade detta, emedan hon mrkte, att hennes man
ryste vid hennes ord och i sin godhet icke ville tro, att hon menade
allvar. Ty s underligt var Inga Persdotter skapad, att andras fasa
vckte hennes gldje. Ja, hon erfor ej blott ett slags lyckoknsla
drvid, hon knde sig ven stolt, emedan hon drigenom trodde sig vara
frmer n andra. Hur hon blivit sdan? Hur detta kan vara mjligt? Vet
en mnniska verhuvud, hur hon blivit till? Kan hon ngonsin sga, hur
hon blivit den hon r? F veta, vilka de ro. Men Inga Persdotter hrde
till dessa f. Och just att hon kunde veta det, utan skrmsel och utan
samvetsagg, dri lg hennes styrka och hennes ensamma timmars outsgliga
maktknsla och frjd.

Aldrig hade hon heller knt sig som mor, aldrig hade hon bjt sig under
ansvar och plikt. I instngd och trotsig ensamhetsknsla hade hon sett
ut ver mnniskorna, fr vilka hon knde sig frmmande, och nr hon
lockade Nils till synd, undrade hon aldrig ver, hur hon kunde nska
sdant, fann heller ej, vad som skett, onaturligt. Tvrtom hjde det
hennes gmda lycka, som intet mnniskoga skulle se, att hon visste sig
hava utfrt i handling, vad andra mnniskor knappast vga nmna vid
namn. Hon kunde g ensam fr sig sjlv och sga det hgt: Det har jag
gjort. Det har jag vgat. Det finns ingen mer n jag, som kunnat gra
sdant. Sagorna tala drom, men sagorna ljuga, som Bibeln gr. Ingen
tror dem, och ingen lever drefter.

Och nr mannen var dd, och hon ej lngre hade ngon herre ver sig, fr
vilken hon mste hyckla och gmma sig, knde hon sig trygg i sitt brott.
Ty ingen kunde dock misstnka sdant mellan moder och son. Drtill voro
mnniskor alltfr veka och svaga, deras blod fr trgt och deras tankar
fr skumma. Nils var i hennes hand som ett vax, och ingen annan mnniska
betydde fr henne ngot.

Som ett vax var han i hennes hand. Ty s tidigt hade hon tagit hans
sinnen fngna, och s allsmktig r krleken, helst nr den tagit
brottets dunkelrda, sllsamma frg. S mycket starkare var hon ocks n
han, att infr hennes leende trngdes alla frgor, vilka ynglingen velat
framstlla, outtalade tillbaka i hans sjl. De lgo dr slumrande och
plgade honom kanske. Men de lyckades aldrig gra sig helt hrda, nnu
mindre vxa till makter, vilka skulle gra honom till herre ver sig
sjlv. S mycket kan vl en mogen kvinna alltid verka p en gosse,
vilkens krlek hon tagit, innan hans egna drifter ens blivit medvetna
fr honom sjlv. P ett nnu sllsammare stt fick Inga Persdotter makt
ver sonens sjl, just drfr att hon var hans mor. Slog hon upp sina
tunga gonlock, fngade hon genast hans blick, och som under en
frtrollning blev honom allt, vad de bda sade och gjorde, rtt och
gott. Nils vxte upp och blev en man. Han sg ren komma och ren g.
Det r troligt, att han nskade sig fri och nskade vara som alla andra.
Men s fast var det garn av njutning, beundran, lust och kval i sllsam
blandning tvinnat, vilket band honom vid denna kvinna, som han kallade
mor, att han aldrig ens frmdde tnka sig, att bandet kunde brytas. Han
var lnkad vid henne fr livet, och de tu voro ett.

Ty nr Tufve Tufvesson var begraven, d intog Nils faderns plats i den
breda sngen i vardagsstugan. Dr somnade han varje afton, dr vaknade
han varje morgon, dr knto grymma desgudinnor varje natt vidare och
vidare p maskorna i det nt, som drog honom frn livet och stngde
honom ute frn mnniskor.

Men han knde det icke. Ty hans kropp var ung och sund. Hans tankar
gingo icke lngt. Och var dag som kom, sknkte honom nog med arbete p
grden, dr han en gng skulle sitta som ensam husbonde.

Detta var hemligheten om Inga Persdotter och hennes son, och detta
gjorde ocks en var, vilken kom innanfr deras drr, otrygg och
mrkrdd, som mnniskor bliva, nr den varnande rsten inom dem rjer
ont, vilket ingen sett, ingen vet, och ingen vgar nmna.


                                 IV.

Nr Nils blev man, brjade husfolket dock att undra ver, att han behll
sin sovplats vid moderns sida. En gng hnde det, att en drng, vilken
var ny i grden, icke kunde stillatigande se detta, utan frgade Nils
om orsaken. Drngen framstllde sin frga, emedan han drmed trodde sig
gra husbonden en tjnst, och emedan han ej nskade, att folk skulle
tala illa om dem, hos vilka han sjlv tjnade.

Nils blev d rd och svarade s underligt, att drngen genast ngrade,
att han blandat sig i, vad som icke angick honom. Samma afton flyttades
en sng in i vardagsstugan och sattes vid den motsatta vggen. Mor r
rdd, nr hon r ensam i mrkret, sade Nils som en frklaring. Men
drngen fick sedan alltid dlig kost, s lnge han tjnade p Mllinge,
och det ryktet kom ut i trakten, att han var orlig. Varifrn dessa
rykten kommit, visste ingen. Men nr drngen en mnad senare mste
flytta, berttade han fr andra, vad som skett, och vad han sjlv
trodde. D skakade mnniskorna sina huvuden och ville i brjan ej ens
tnka p den styggelse, som de anade mitt ibland sig.

Men efter denna dag blev Nils grubblande och undvek modern. Fr frsta
gngen i sitt liv gick han sina egna vgar och frskte finna ut, varfr
det blivit annorlunda fr honom i livet n fr alla andra. Kom han ut p
kern, tog han grna en omvg, s att ingen kunde se honom. Dr satte
han sig ned och frskte bringa sina tankar i ordning. Han knde det
svrt, att mnniskor skulle tala om honom sdant, som satte en flck p
hans rykte. Ty s knde han, att de gjorde. Och han vgade ej sga detta
t modern. Han visste att hon skulle frakta som en svaghet, att han
frgade efter sdant, som att vinna aktning hos andra. Men p samma gng
mkade Nils sig ver modern, emedan han satte henne hgre n allt annat
p jorden, och emedan han visste, att det onda, som sades om dem,
hrdast skulle drabba henne. I sdan vnda gick han och hade ingen, till
vilken han kunde tala. Var natt vid tolvtiden plgade han vakna. D steg
han upp, kldde p sig, tnde en lykta och gick ut i stallet fr att
giva hstarna foder och vatten. Detta var en sed hos dem bland bnderna,
vilka voro mna om sina kreatur. Hans far hade alltid gjort s, och Nils
hade lrt detta av honom. Nr han kom ut i stallet, tyckte han att
Blacken sg p honom med s underliga gon. Nils gick fram och strk
hsten ver mulen, och hsten lade sitt huvud mot husbondens arm. Nils
tyckte sig hra, att han suckade. D blev honom all den vnda, han gick
i, vermktig. Han sg sig omkring i stallet, dr lgan frn lyktan
flammade ver spiltorna och ver djuren, dr det blev s mrkt uppe
under taket, och dr gluggen till hskullen gapade ned som ett stort
svart hl. Som han stod och sg p allt detta, tyckte han, att allt
omkring honom var nytt, och att han aldrig sett det s. Det frefll
honom som ett underligt varsel om ont, att han sjlv stod dr och var
ensam med djuren i natten. Blacken strk pannan och manen mot hans arm,
och nnu en gng tyckte husbonden, att hsten suckade. D blev Nils rdd
fr sig sjlv och hela sitt liv, och emedan han var vek och hade ltt
fr att rras, brast han i grt och grt lnge med Blackens mule mot sin
kind. Nr han grtit ut, knde han sig lugnare, men hans ben vacklade
under honom, som om han varit mycket trtt. Suckande grep han efter
lyktan, och nr han kom ver grden, slckte han den och tnkte g in
obemrkt fr att slippa tala med modern.

Men hon hrde honom ndock och frgade, varfr han varit s lnge borta.
Nils krp ned i sin bdd, men ville ingenting svara. Med ppna gon lg
han stilla i sin sng och vntade i ngest, att modern skulle upprepa
sin frga.

Inga Persdotter lg ocks vaken, och fr frsta gngen i sitt liv knde
hon sig rdd. I flere dagar hade hon sett, att Nils varit underlig. Och
hon frstod ocks, varfr han var sdan. Nu lg hon och teg, och
raseriet mot hela vrlden vxte inom henne. Det grmde henne, att hennes
son icke var henne lik. Han brddes p fadern, och hon fruktade, att han
skulle glida henne ur hnderna. Hon fruktade detta, drfr att mrkret
bredde sig tjockt omkring henne, och drfr att hon d blev en annan, n
nr dagsljuset kom. Hon lg och tnkte p, om hon skulle tala till Nils.
Men fr frsta gngen vgade hon det ej. Ngonting vxte fram ur
mrkret, som hindrade henne, och som hon icke ville se. Drfr lg hon
med terhllen andedrkt tyst, till dess att hon hrde, att Nils somnat.
D andades hon ut och beslt att handla, nr det blev dager.

Den frsta dagen sade Inga Persdotter dock ingenting t sin son, ej
heller den andra eller den tredje. Frst den fjrde dagen lt hon, vad
hon tnkt, komma till hans vetskap. Det var i mitten av februari, och
det var d den ltta snn lg vit ver krarna, dr s mnga slkten
hade arbetat, vilka nu sovo under vintertcket. Aftonlampan brann med
svagt sken, och ljuset fll p Nils gestalt, dr han satt vid det stora
fllbordet med den nyss tmda tallriken framfr sig. Hans hnder vilade
p bordet, och hans ansikte var tungsint och grubblande. Ljusskenet
ndde icke Inga Persdotter, som stod i skuggan, sedan hon rett bdden i
ordning, och oavvnt betraktade Nils, utan att han mrkte det.

Tigande gick kvinnan fram till spisen och kastade ngra torra vedtrn p
de slocknande glden.

Kom hit och stt dig hr hos mig, Nils, sade hon.

Mannen spratt till, som om han vaknat ur smnen. Men som kvinnan sagt
honom, gjorde han.

S sutto moder och son i vinterkvllen och sgo lgorna glida upp ver
vedtrden och mtas i en lng fladdrande lga, som steg mot det mrka.
Oljan i lampan var slut, och den brjade osa. Tyst reste sig Inga
Persdotter och skruvade ned veken.

S sutto de dr ter och sgo, hur lgorna fladdrade allt hgre. De
krkte sig som spetsiga ormtungor av eld, slingrade sig om varandra,
sjnko ned i det bla, vilket darrade kring de svartnade brndernas
flamrda gld, och bakom sig kastade de bda nedhukade gestalterna
framfr elden stora, brutna skuggor ver golv, vggar och tak. Skuggorna
voro orrliga som de sittande sjlva, och dock var det, som om skuggorna
gt liv, och de levande varit dda. Mycket lnge sutto de bda s, och
nr till sist den ena skuggan brjade rra sig och stiga hgre, s att
hon skuggade ver takets halva bredd, d begynte ocks Inga Persdotter
att tala.

Jag har tnkt p detta lnge nu, sade hon, ty den tid mste en gng
komma, d du skall gifta dig. Du r tjugusex r fyllda, och du behver
en hustru, som skter om grden och tar vara p ditt. Du kan f mnga,
ty du r ung och ser bra ut, och grden r icke dlig. Du kan f en rik
kvinna, om du endast vill. Och hr behvs nya penningar i grden.
Allting blir r fr r dyrare, och ej heller arbetar folket lngre s
villigt som frr. Drfr hade jag tnkt, att du skulle se dig om efter
en hustru.

Nils sg icke upp, nr modern tystnade, och han rrde sig icke. Skuggan
bakom honom frblev lika orrlig som frut. Han satt och grubblade ver
moderns ord, och han kunde icke frst dem. Ehuru han eljest trodde
henne i allt, kunde han dock icke nu tro, att modern p allvar nskade
detta. En misstanke flg genom hans sjl, att modern talat s endast fr
att frampressa beknnelsen om de hemliga tankar, vilka de sista dagarna
plgat honom. Drfr ville han knna sig fr.

Vad skulle det d bli av dig? sade han.

Nr han sagt detta, undslapp honom en suck. Ty han frstod, att en
hustru ensam kunde lyfta frn hans skuldror den skam, som tryckte honom.
Inga Persdotter hrde sucken och frstod den. Hon ryckte till, s att
den mrka skuggan bakom henne rrde sig som i darrning. Men hon betvang
sig och svarade:

Jag fr vl g fr mig sjlv, som jag alltid har gjort.

Nils vndades, nr han hrde modern tala s, och han greps av ngest och
medlidande. Det var hans fel, tyckte han, alltsammans. Fr hans skull
satt modern dr som en frkastad, och han undrade ver, hur hon s ltt
kunde slppa honom ifrn sig. Det var nra, att han rest sig upp och
sagt ord, som bundit honom fr alltid. Men s kom svedan av skamknslan
ver honom igen. Och i hans hjrta blev ett stort kallt rum, dr han
knde sig ensam och mste tnka endast p sig sjlv. Drinne knde han,
att om han ville bli herre ver sitt liv, mste han nu tiga. Det fanns
en utvg fr honom att komma ls frn allt detta, som p ett par dagar
blivit honom olika mot frr. Modern sjlv var den, som ppnade honom
denna utvg. Han behvde icke ens handla sjlv i strid mot hennes vilja.
Det visste han ju ocks, att han aldrig frmtt. Men frhlla sig stilla
och lta henne handla, som hon ville, det kunde han. S hade han alltid
gjort. Blott han s gjorde, skulle allt annat g av sig sjlv. Nils hll
andan, som hade han varit rdd, att det minsta ljud skulle frrda
honom. Vad brydde det honom, vad modern nskade, nr hon ingenting sade?
Och som i smnen genmlde han lgt och fogligt, som hade han givit efter
utan att vilja det sjlv:

Du gr vl med det, som du vill.

D brjade Inga Persdotter kasta fram planer och nmna namn. Ortens
rikaste flickor nmnde hon, rknade ver, vad var och en gde eller hade
att vnta i penningar och godelar, vgde deras arbetsamhet, duglighet,
fgring och goda egenskaper i vrigt. Nils hrde stilla p, och det var
honom, som om en ond drm brjat vika frn hans sinne, och hans domnade
lemmar vridit sig under en dvallik smn fr att f makt ver sig sjlva
och ntligen kunna rra sig fritt.

Vem vill du helst sjlv? sade modern. Du har vl en vilja.

Ingen, sade Nils. Det gr mig detsamma. Vlj du fr mig.

Han vgade icke svara annorlunda eller mera. Ty han fruktade, att vad
han n sade, skulle hans rst kunna frrda honom. Och han frstod icke
sjlv till fullo, varfr han under moderns ord knde det, som om han
blivit lttare till sinnes n frr under hela sitt liv.

Nils satt blott stilla och stirrade in i elden, dr flammorna sjunkit
ned, och glden lgo stilla och halvbrustna med sm bla sklvningar
ver rda lossnande ytor. En kort ensam lga arbetade fr att komma upp,
sjnk tillbaka i sig sjlv och dog.

Inga Persdotters gon voro ven riktade mot elden. Men hennes blick var
stel, som nr mnniskan stirrar in i sig sjlv. Den ena handen hll hon
hrt knuten om sin vita, fasta arm. Hon tnkte som Nils, att en hustru i
huset skulle rdda henne, icke frn mnniskors dom, vilken hon
fraktade, men frn en jrnhrd lag, som hon fruktade. Nils ville hon
icke frga om hans tankar. Hon fraktade sdant, ty hon frstod vad han
tnkte nd och mkade honom. Trotsig och sluten satt hon dr och sg
hela sin levnad i ansiktet, obruten och stum.

Glden lgo rda och falnade, och frn golv, vgg och tak hade skuggorna
frsvunnit. Mrkret slt sig om de bda, vilkas sjlar under mrkret och
tystnaden kmpade sin frsta ordlsa strid.


                                  V.

Mnga dagar drjde det ej, innan det blev bekant i byn, att Nils
Tufvesson gick i giftastankar. Detta tystade dock icke, ssom de bda,
vilka bodde dr, var fr sig hade trott, ryktena om den skndlighet, som
bedrevs p Mllinge grd. Snarare fingo ryktena drav kad styrka och
spredos vidare. Det sg ut, som om tanken p ett gifterml fr Nils
givit aningarna vingar och frdubblat misstankarna. Frr hade det gllt
en ohygglig sak, av vilken dock ingen mer n de, som den nrmast angick,
kunde f men. Nu blev det hela en angelgenhet, vilken rrde ven andras
vl och ve. Det blev frga om hustrun, som skulle dragas in i detta. Det
blev frga om slkten, som skulle st den skydda familjen nra. Ryktena
om det onda, som skedde p Mllinge, kommo pltsligt att rra hela
trakten, och en var, som hade en dotter, syster eller kvinnlig anhrig i
giftasvuxen lder, tyckte sig bra forska i detta fr att f klarhet.

Drfr fick talet om allt detta otillbrliga ny fart, medan Nils gick
omkring p friarftter. Det vrsta i detta var just, att ingen fanns,
som kunde sga sig veta ngot bestmt. Bland de besinningsfulla
framhlls detta som ngot, vilket gjorde, att man mste g frsiktigt
till vga och ej dma ngon ohrd, ej gra en blott gissning till en
avgjord sak. Men bland de vriga, som utgjorde flertalet, gick sagan som
sanning, till dess att folk trttnade att tala drom, och man blev ense,
att sdant kunde dock ingen veta. Men fastn man till sist blev ense om
detta, stannade dock alltid ngot kvar: det man verkligen visste om Inga
Persdotter. Mycket nog var detta frut. Men under denna tid vxte
anklagelserna i styrka och mngd. De blevo s mnga och s svra, att
till sist ingen ville bliva i slkt med henne, och oviljan mot den
hatade kvinnan blev s stark, att Nils, utan att veta det, vann drp.
Ju mer ont man talade om hans moder, ju mer gott talade man nmligen om
Nils. Och till sist brjade Nils att sjlv frst detta. Ty nr han
under vren fick nej frn tre olika hus, dr modern friat fr honom till
dottern, lt man honom ppet frst, att det var icke honom avslaget
gllde, utan modern.

Detta gjorde mnniskor, emedan de trodde, att de p s stt skulle
liksom frm Nils att hlla sig ifrn Inga Persdotter, vilken alla
ansgo som hans onda ande. Beskedliga mnniskor, som trodde sig handla
klokt, lto honom veta detta. De lto honom veta, att alla fruktade hans
mor, och att ingen kvinna ville komma i ett hem, dr hon stdse skulle
g som den hrskande.

Nils tnkte lnge ver detta, och det grmde honom svrt. ter tyckte
han, att modern fick lida fr hans skull. Och en vrdag, nr solen stod
blank p himmelen och lrkorna virrade hgt upp och fyllde luften med
kvitter, kom han emot Inga Persdotter, som stod i den ppna drren utt
trdgrden, och sade:

Det r inte vrt, att vi tnka p detta giftermlet lngre. Det r
bst, att vi lta allting vara, som det r.

Nr han sade detta, tnkte Nils ej lngre p, att modern var den, vilken
frst drivit honom till giftermlet. Det frefll honom i stllet, som
om dessa ord skulle gra modern gldje, och att hon borde frst honom.
Detta sista gjorde hon ocks, mer n vad Nils velat. Ty hon utbrast
genast:

Du tror, att jag lter bekomma mig, av vad alla dessa prata. Jag
frbannar dem, gr jag, och jag spottar p dem. Som djvlar ha alla
varit mot mig, sedan jag hr satte min fot. Men de rra mig icke. Deras
tal kan ingen skada, och vad intet ga sett, det vet heller ingen.

Nej, frstod honom gjorde Inga Persdotter, och Nils behvde aldrig frga
henne, om hon visste, varfr ingen kvinna ville bli hans hustru. Men
Inga Persdotter var sdan, att om hon prvat stta en sak igenom, och
ngon motarbetade hennes nskan, d reste sig hennes vilja i trots, och
d blev, ven det hon innerst icke nskade, till ett ml, som hon mste
n, om ocks allt inom henne skulle brista. Varfr hon ville det, visste
hon d icke lngre. Hon visste blott, att hon ville, och hon, den eljest
klarsynta, blev blind, och vad hon strvade att vinna blev till ofrd.
Drfr fortsatte hon, d Nils stod stum och ej kunde svara henne:

En hustru ska du ha, om jag ocks ska ska henne i mnen. Hon ska vara
vacker och rik, arbeta ska hon kunna, och det ska hon ocks f. Ty jag
behver inte g hela mitt liv och slpa ut mig. De knner inte mig, alla
de, som prata, och inte du heller, kommer det mig fr.

Hon teg en stund, och hennes gon blinkade mot solen.

Ser du oxen dr? sade hon och pekade ut p kern. Drngen kr honom,
och oxen r tv gnger starkare n han. Varfr lter han kra sig?
Drfr att han ltit sig tmja och inte frstr bttre. Jag frstr
bttre, och jag lter inte kra mig, dit jag inte vill. Men kra andra
kan jag. Och det ska jag ocks gra -- fr din skull, efter du inte
frstr den konsten sjlv.

S talade Inga Persdotter, och spnstig och spd gick hon frbi sonen
och ut p kern, emedan hon sett, att drngen ej satte plogen nog djupt.

Men inom sig tnkte hon ngot, som hon ej sade. Inom sig led hon av en
marterande fruktan, vilken pratet och avslaget vckt. Allt syntes henne
omjligt, om ej Nils fick en hustru. I mrkret kom rdslan ver henne,
s att hon icke kunde tnka som frr, rdslan, att en gng upptckten
skulle komma. P sista tiden hade Inga Persdotter brjat ligga vaken om
ntterna. Det var avslaget p sonens giftermlsanbud, och allt vad
drmed stod i samband, som hll henne vaken. Nr hon lg s, tyckte hon
sig kunna hra hela socknens mn och kvinnor tissla och tassla om henne,
och hon visste alltfr vl, varom de talade. D kunde hon se, hur de
alla en dag liksom skulle f rtt emot henne. Hon tyckte, att alla tjto
som vargar, vilka fngat ett byte. Och bytet var hon sjlv. Hon tnkte
p domstolen, och hon tnkte p fngelset. Onda ord fruktade hon ej,
rttvisa domar ej heller. Men kroppens plgor fruktade hon, ensamheten,
visste hon, var full av fasor, och tanken p ensamhet i mrker gjorde
henne vanvettig. Dessa tankar stodo som spken kring hennes bdd och det
var andra mnniskors handlingar och ord, vilka manat dem fram.

Men nr hon talat vid Nils, sken solen. Och d var Inga Persdotter
modig. Blott infr det, som ingen kunde se, blev hon liten och rdd.


                                 VI.

Tre mil sder om Mllinge ligger Kvarnbo. Det r en rik bygd, och dr bo
mnga vlhavande bnder. Dr bodde ock en man, som hette Hans Niklasson.
Han var liten till vxten och mager, hade rtt hr och ett frknigt
ansikte, dr skgget endast vxte under hakan. Hans gon voro kvicka,
gra och glada, och hans mun lyste muntert, satt som ett tvrstreck ver
den korta hakan.

Han for ofta runt i bygderna, och vad han levde av, visste ingen. Han
pstod, att han gde ett hus, samt att till det huset hrde en tppa,
och han brukade tala drom, nr brnnvinsflaskan kom p bordet, och han
bjd flickorna gifterml. Hans Niklasson var gammal ungkarl, sade han,
ls och ledig till ktenskap, och nr han druckit, ville han gifta sig,
med vem som ville hava honom. Men varken av huset eller tppan kunde han
leva, det sade alla, som beskt Hans, ngot hantverk idkade han icke
heller, och det han frtjnade p att byta klockor, rckte vl icke
heller stort. Och emedan alla visste, att han aldrig skulle gifta sig,
fick Hans spenamnet Hans ungkarl. Drfr togo ocks flickorna aldrig
hans giftermlsanbud p fullt allvar, utan de nojsade med honom och
svuro honom trohet p lek, och om en flicka var mycket munter och ville
gckas med andra, kunde det hnda, att hon lt Hans Niklasson kyssa sig.
Ty s litet skadade ingen, och med Hans kunde en flicka utan fara
tillta sig sdant.

Men kom Hans Niklasson till en grd och p fullt nykter kaluv gjorde en
flicka giftermlsfrslag fr ngon annans rkning, d kan det nog hnda,
att man lyssnade till honom med mera allvar. Mnga voro de mn och
kvinnor, som Hans frt samman infr altaret, och mnga voro de mn,
vilka sjlva saknade talegvan, men ftt hjlp av honom. Sjlv plgade
Hans sga, att han i det fallet gjort mer n ngon prst sedan Adams
tid. Ty talegva det hade Hans Niklasson, och att g folk tillhanda som
mellanman, vare sig det gller krlek eller andra affrer, dr gods kan
vinnas, det r nog ett yrke, som fder sin man.

Knappt hade Inga Persdotter ftt det tredje avslaget fr sin son, frrn
Hans Niklasson en dag som av en hndelse kom inkrande p Mllinge grd.
Knappt hade han kommit in i stugan, frrn han lockade fram
brnnvinsflaskan, och knappt hade brnnvinsflaskan kommit fram, frrn
Hans slog Nils p knna och frgade, om han inte tnkte gifta sig.

Nils sg betnksam ut och svarade varken ja eller nej. Men Hans ungkarl
satt dr med glaset framfr sig och en slocknad cigarrstump mellan
tummen och pekfingret. S slog han nven i bordet och ropade, s det
sang i rummet:

Nmndemans Elin i Kvarnbo, det vore en flicka fr dig, Nils!

Inga Persdotter kom fram frn spisen, nr hon hrde namnet. Hon knde
det vl och visste, att det betydde bde gods och heder. Men Nils blev
rd, nr modern kom, och sg trumpen ned.

Hans ungkarl mrkte nog, att Inga Persdotter lyssnade p hans ord, men
han ltsade om ingenting, utan fortsatte att tala, som om han talat
endast till Nils. Han berttade om Elins far och mor, hennes syskon och
hela hennes slkt, beskrev hennes gon och hr, vxt, hy och sinnelag,
men mest uppehll han sig vid, hur arbetsam och duktig hon var, och hur
mycket hon en gng skulle f i arv efter fadern.

D steg Inga Persdotter fram, sg stint p Hans Niklasson och sade:

Far du med prat nu Hans, eller menar du ngot?

Hans ungkarl svor vid sin sjls salighet p, att han menade allvar. D
ville Inga Persdotter, att han skulle svra vid ngot bttre. Ty hon
blev vid lynne av hans ord, och d tyckte ven hon om att gyckla.

Jag skall vl svra vid din sjl d, menade Hans ungkarl.

Men d blev Inga Persdotter mrk, och Hans, som genast sg, nr det var
ugglor i mossen, vnde skmtet i allvar och svor som hon ville.

S visst jag hr lever, och Gud vill, sade han.

D lt Inga Persdotter sig nja, och nr en stund gtt, sade hon:

Gr du det, Hans, skall du inte ha gjort det fr intet.

Och nr Hans ungkarl gick, stack han mellan vstfodret en sedel, vilken
han ftt som handpenning.

Nils hade hela tiden ingenting sagt. Men nr Hans ungkarl var utanfr
drren, sg han upp p modern, som om han velat sga ngot, men reste
sig i stllet och gick lngsamt ut.

All luften var full av lrkornas kvitter. De syntes icke fr solens
strlar, som brnde mot nedgngen. Men de hrdes som ett surr av jubel
och klang, frn jorden ngade det varmt, och ur trdens knoppar brusto
de frsta blekgrna bladen. Nils gick genom trdgrden nda fram till
staketet. Dr stllde han sig tyst och stirrade lnge mot solen. Genom
rutan fljde Inga Persdotter honom med gonen, och nr hon sg honom st
dr s orrlig, som om han stelnat, blev hennes ansikte mrkt.




                            Folkets fdra.


                                  I.

Kvarnbo lg lngt bort ifrn Mllinge, s lngt, att de vrsta ryktena
om Nils Tufvesson och hans moder aldrig hunnit dit.

Nmndeman Ola Persson i Kvarnbo var sin orts frmste man, och han hade
blivit det, drigenom att han var bde en dugande man och en rttrdig.
Till honom vnde sig alla, vilka skte ett gott rd, fr alla hade
nmndeman tid, och ingen kunde sga, att han vnt sig till Ola Persson,
utan att f std fr sin vilja, och mera klarhet i det, varver han
grubblade. Nmndemans hr var grsprngt, ttt och mrkt, och med det
gra skgget under hakan och de ljusa, klara gonen liknade han lika
mycket en skeppare som en bonde. Fr allt fann han tid, och utan att han
sjlv syntes veta det, var han alltid den, som styrde. Nr han var
trtt, talade Ola Persson grna om, att det var en olycka, att han, som
hade s mycket om sig, alltid fick mer och mer. Allt skulle han bestyra,
alldeles som klockarefar. Men nr ngon annan frskte lyfta ngon del
av arbetsbrdan frn Ola Perssons starka skuldror, blev han sjlv liksom
orolig. Och innan ngon kunde sga, huru det tillgtt, hade nmndeman
tagit tmmarna i egen hand och p sitt lugna, raska stt klarat det
hela. Dock var han icke sdan, att socknens angelgenheter hindrade
honom frn att skta sin grd och sitt hem. Som en husmor visste han
besked om alla de sysslor och detaljer, vilka bilda det inre i ett hems
sktsel, och om han lmnade allt, vad drtill hrde, t sin hustru, kom
detta icke drav, att han ej skulle kunnat taga ven denna del av
dagligt arbete och omsorg p sig, utan emedan han var en rttvis man och
ville, att ingen skulle se hans hustru ver axeln. Drfr lmnade han t
hustrun, vad henne tillhrde och lt henne aldrig ana, att han ibland
nskade hustrun ngot mera av den klarhet och den driftighet, som
utmrkte honom sjlv. Men sin grd sktte han, som han sktte bnderna i
socknen, och det fanns intet, vilket dr skedde, som undgick hans blick.

Emedan Ola Persson sjlv var sdan, att man mste se, var han satt eller
stod, och hra p hans ord, s ofta han talade, lade man fga mrke till
hans hustru. Tyst och sakta kom Sara Persson och gick, och i tysthet
tjnade hon sin man och gjorde, s lngt hon det frstod, allt s, som
hon trodde, att han ville. Detta mrkte nog aldrig Ola Persson. Ty han
var stdse upptagen av sitt och van, att alla fogade sig efter honom.
Men han var god emot sin hustru, drfr att hon sktte hans hus, sknkte
honom gldje i ungdomen, d hon var vlvxt och spd, samt drtill givit
honom fyra barn, vilka alla gjort honom gldje. Mera begrde Ola Persson
icke av sin hustru, och mera ger ocks sllan ngon kvinna. Det bsta,
livet sknker, r ocks gott nog.

Men med all den kraft att handla, som utmrkte Ola Persson, och allt det
vlde han utvade ver andra, var han dock ingen hgmodig man. Frn
hgmodet och dess kyla skyddades han, drigenom att han, s kraftig han
n frefll, innerst var vek till sinnet. I likhet med mnga av dem,
vilka ha svrt att klda sina knslor i ord, hade den myndige
nmndemannen ltt att bli rrd och ltt att darra p rsten, emedan
grten mot hans nskan ofta ville trnga sig fram i hans hals. Detta
skedde, nr ngonting, som rrde hans nrmaste, skulle avhandlas, eller
ock, nr ngon gng talet kom att vnda sig kring livets och ddens
stora frgor, infr vilka vl sllan en mnniska str kall.

Som mngen olrd, vilken grna tnker sjlv, var Ola Persson icke blott
en handlingens man, utan ven en grubblare, och nr han satt ensam p
sin frstugukvist eller gick omkring p sina gor, d hade han frn
ungdomen vant sig att tnka ver sitt eget liv och deras, som stodo
honom nra. Drifrn kom han p sitt vis att tnka ven p allt det, som
rr oss mnniskor alla lika nra, och ngon enda gng, nr han satt i
samtal med en man, till vilken han vgade tala, yppade han ngot av allt
det, som i ensamheten upptog hans tankar. Vad som d mest sysselsatte
Ola Persson var stdse, att han fann sig sjlv liten och allt, som
skedde i vrlden, mrkligt och stort. Ingen, som sg nmndemannen i
livet, skulle hava trott detta. Blott vid tysta hgtidstimmar i livet
kom sdant ver hans lppar. Men nr Ola Persson d tillt sig sjlv att
tala, blev han en helt annan man, n nr han lugnt och klart ledde andra
till rtta i yttre ting eller frde ordet p sockenstmman. Infr
sdant, som lg hgre n det vardagliga, dr knde Ola Persson sin egen
otillrcklighet, och han inledde grna sitt tal med: sdant frstr ju
icke jag. D blev han fordig och skygg, och emedan han knde sin egen
otillrcklighet s starkt, och hans sinne var vekt, blevo hans gon ltt
fuktiga och hans rst darrande. Det var nmndemannen en sjlvklar sak,
att han i sdana ting aldrig kunde komma lngre n till en blygsam
undran. Men s starkt och s rikt knde han det lilla, han vid sdana
tillfllen sade och tnkte, att han dock alltid meddelade andra
intrycket av, att det liv, han levde, var rikt. Sina barn hade han
aldrig kommit nra, endast emedan han lskade dem s hgt, att han
svrligen frmdde tro, att de skulle kunna terglda, vad han sjlv
knde fr dem. Icke ens i sina drmmar hade han begrt sdant. Han sg
barnen vxa upp, lmna hemmet och stta bo, och han kom dem aldrig
nrmare n andra frmmande.

Ocks ver sdant kunde Ola Persson grubbla, men han vande sig vid att
vara njd med det som var, d han sg, att det icke kunde ndras. Skygg
som han blivit och ovan vid att visa sina knslor, hade han heller
aldrig kunnat smeka barnen, och med ren hade denna skygga
terhllsamhet blivit honom en sdan vana, att han aldrig ens kunde
tnka sig en ndring dri. Dock skulle det glatt honom, om ngon av hans
dttrar en gng kommit och smekt hans hr. Men det fll icke
nmndemannen in, att om barnen avhllo sig frn sdant, detta kunde bero
p, att han sjlv vant dem drvid.

Tv av dttrarna hade emellertid redan kommit i eget bo, och endast den
tredje, Elin, gick ogift kvar och vntade den dag, d ven hon skulle
lmna hemmet. Elin var lng och smrt, starkt byggd, hade brunt, tjockt
hr och var vacker och finlemmad. Glada och varma voro hennes gon,
ljust och varmt hennes leende. Vackrare n systrarna var hon, och hennes
frstnd var bttre n deras. Hon var icke den yngsta, utan den andra i
ordningen, och hennes yngsta syster hade blivit gift fre henne. Alla
tyckte, att d hon var tv och tjugu r, var det hg tid p, att ven
Elin blev gift. Och mngen undrade ver, att den rike Ola Perssons
dotter s lnge gick ogift.

Detta kom drav, att Elin Olasdotter i mycket icke var andra kvinnor
lik. Bland de sina brddes hon mest p sin fader. Som han gick hon skygg
och instngd i sina egna tankar, och det, som rrde hennes eget
knsloliv, rjde hon icke. Som fadern var hon i allt ppen och hjlpsam,
nr andra behvde henne. Rask och ofrtruten var hon i sitt arbete, och
ingen frstod sysslor och mnniskor lttare n hon. Men liksom fadern
knde hon sig sjlv liten, och hon kunde drfr aldrig tro, att det var
sant, nr hon hrde mnniskor sga, att hon sg ngot ut. Emedan Ola
Persson icke visade ngon yttre vnlighet mot sina barn, gjorde hans
hustru det icke heller. Ty Sara Persson fljde sin man i allt, och som
mannen sjlv gjorde, trodde hon, att han ocks ville hava det. Drfr
hade Elin aldrig mottagit en smekning av sina frldrar, och nr hon var
tjugutv r, visste hon ej vad en kyss ville sga. Av tjnstefolket hade
hon ngon gng hrt talas om sdant, men vad hon d hrt, fyllde henne
med en sdan knsla av skam, att hon aldrig vgade frga mer.

Elin Olasdotter levde drfr icke helt som andra kvinnor. P sidan av
livet levde hon, och hennes vrld var drmmens. Dr sg hon allt, vilket
rrde henne sjlv, allt det, som en dag skulle komma, hon visste icke
hur. Hennes drm diktade fr henne om krleken och om den man, hon en
gng skulle lska. Men vad drmmen diktade, frtrodde hon ingen. Ensam
och tyst gick hon sin vg, och hon undvek allt, som gjorde hennes
vninnor gldje. Nr hon hrde dem tala om gossar, njen och dans, satt
hon tyst och lyssnade undrande, hur ngon kunde tala om sdant. Och d
hennes sinne var rent och hennes kropp sund, blev hon ungm och kvinna
utan vergng nstan, och ven hennes sinnen slumrade, emedan intet hade
vckt dem. Just drfr att hon var s oberrd och liksom ingenting ville
veta, fanns det ocks ngot hos henne, som hll mnnen borta. De sgo
henne och nrmade sig frst, men d intet gensvar kom, gingo de henne
till sist frbi, undrande ver, att hon icke var som de andra.

Men lngtade gjorde Elin, och aldrig hade hon tnkt, att hon skulle d
ogift. Drmmarna hade lrt henne det, och fastn hon knappast visste,
vad hon sjlv nskade, lngtade hon att finna en man, som hon kunde
hlla av. Hela vrlden, tyckte hon, blev de, om hon en gng skulle
behva uppgiva detta hopp. Elin kunde tnka p sin mor och p sin far,
och hon visste, att fadern var fr henne allt och modern intet. Hon lt
i inbillningen alla mn och kvinnor, hon knde, trda fram fr sin
blick, och alltid stod det fr henne s, att vad en man var, det kunde
en kvinna aldrig bliva. Liten knde hon sig, nr hon drmde sig en man
att lska, och aldrig knde hon sig mera lycklig n d. Ty en sdan man
ville hon finna, en sdan, som hon ej kunde f ord fr att beskriva, men
som mtte henne i drmmen. Mot honom skulle hon alltid vara m och god,
och han skulle kyssa henne, som ingen frut hade gjort. Elin undrade, om
han skulle vara hrdhnt mot henne, och om det skulle gra mycket ont.
Men hon ville frdraga det, om hon blott kunde f lska, och fr varje
man, som hon sett nrma sig henne, undrade hon, om det ej skulle vara
henne mjligt att hlla av just honom. Var gng hon mrkte, att hon icke
kunde, srjde hon bittert, och inom sig sg hon klart, att mste hon
leva lnge s, utan ngon att lska, d var hon icke duglig till ngot.
D ville hon hellre d. Tyst och stilla vxte denna tanke samman med
allt, vad hon nskade sig eller hoppades av livet. Fick hon ingen att
lska, ville hon d. Och hon grt tunga trar fr sig sjlv vid tanken
p, att ingen skulle srja henne.

Sin far hll hon av mera n andra mnniskor, men emedan hon ftt hans
sinne i arv, trodde hon aldrig, att han hyste ngon strre mhet fr
henne.

Sdan var Elin Olasdotter, nr hon en dag vid midsommartiden mtte Hans
Niklasson, och denne utan vidare frberedelser framkastade sin frga, om
jungfru Elin ville komma hem till honom en dag, s skulle han visa henne
hennes man. Hans Niklasson svor p, att vad han sade var sant, och att
hon kunde lita p hans ord. Och Elin Olasdotter gjorde honom till viljes
och kom. Hon gjorde detta, utan att mena ngot allvar drmed, och hon
tnkte icke vidare ver sitt frehavande, nr hon en lrdagsafton tog
vgen ver ngarna till Hans ungkarls stuga. D sg hon fr frsta
gngen Nils Tufvesson.

Elin brjade bliva eftertnksam, frst nr hon anade, att det var mera
allvar i detta, n hon trott, och nr hon satt i stugan, och Hans
Niklasson reste sig upp och gick ut, lmnande de bda unga ensamma, d
knde hon som en tryckning fr brstet och nskade, att hon vore lngt
drifrn. Men Nils rrde sig icke frn stolen, dr han satt. Kraftig och
stilla satt han, som han suttit, han flyttade sig icke nrmare fr att
omfamna Elin och sade henne intet av allt det, som unga mn bruka sga
till flickor. Ej heller sg han p henne, mera n han hade gjort, innan
de blevo ensamma. Han yttrade blott ngra alldagliga ord, vilka han
mste sga, fr att tystnaden ej skulle bliva fr tryckande, och han sg
lttad ut, nr Hans ungkarl om en stund intrdde. Men just detta tyckte
Elin om, ty det gjorde henne liksom tryggare. Och nr hon gick ensam
hem, var hon tacksam, fr att Nils icke gjorde henne sllskap.

Vad som skulle flja p denna dag, visste Elin Olasdotter icke. Men
ehuru ingen talat ett ord om gifterml, knde hon sig dock bunden.
Oupphrligt sg hon framfr sig den storvxte mannen med den tungsinta
blicken under de underliga gonlocken, vilka skuggade s djupt ner. Elin
trodde, att det var hennes drm, som tagit gestalt. Och infr denna
tanke verflls hon av en underlig rysning.

Var det mjligt, att han hade kommit, han, som hon vntat s lnge?

Som Elin gick vgen fram stannade hon, och nnu en tanke slog ner i
henne:

Skulle detta vara krleken? Detta, att hon knde sig s beklmd, s
rdd, s fylld av en frutaning som om ngot rysligt, vilket hon gick
till mtes?

Elin kunde icke reda sina tankar. Mer och mer tyckte hon, att vad som
skett liknade hennes drm. Drfr gick hon bort frn vgen och int
ngen, dr lnnarna gvo skymning under unga, ljusgrna lv. Dr satte
hon sig ned, och hela hennes sjl var i uppror. Hon visste ingenting.
Platt ingenting visste hon om det, vilket hon nu knde sig skola g till
mtes. Varfr hade ingen sagt henne ngot? Och varfr hade hon aldrig
kunnat frga? I tyst ngest satt hon och lyssnade int p sig sjlv, som
hade hon hoppats, att ur djupet av hennes sjl skulle ett svar komma.
Men svaret kom ej. Hennes instinkt sov, och sjlv kunde hon icke vcka
den.

D sg hon ter den frmmande mannens blick. Den var s instngt sorgsen
och p samma gng s blid, att Elin tyckte sig brja frst. Hon tyckte,
att den berttade, hur han var ensam som hon, ingen hade varit honom
god, ingen hade givit honom en smekning. Inbunden och tyst hade han
blivit, emedan han lngtade efter ngon att lska som hon. Ur denna
tanke brann som ett ljus, vilket lyste upp i hennes mrker. Hur skulle
det vara, om denne frmmande man lutade sig ned ver henne? Skulle hon
icke strcka ut sin hand och smeka hans hr? Som Elin tnkte s, blev
allt henne s nra, som hade det underbara redan skett. D stockade sig
blodet kring hjrtat och hennes kinder brunno. Hon steg hastigt upp, och
vred p sig sjlv och sina egna tankar, gick hon vgen hemt med s
snabba steg, som ville hon fly ngon.

Tyst och stilla skrider livet fram fr de mnniskor, vilka leva int.
Tyst och stilla fullbordas deras den, utan att ngon synes ana, det som
sker. Elin knde detta, och hela natten lg hon vaken, kmpande med en
underlig fruktan, att hennes framtid, utan att hon visste huru, nu var
bestmd. Hon knde, att om Nils begrde henne, skulle hon aldrig kunna
sga nej. Men hon trodde dock nnu icke, att hon lskade honom.


                                 II.

Under de nrmaste dagarna tnkte Elin Olasdotter dock icke mycket p
denna tilldragelse. Hon var glad, att allt hade gtt s ltt ver, och
undrade i sitt stilla sinne, hur hon kunnat taga allting s allvarligt.
Men ngra dagar senare kom Ola Persson in i kket och bad att f tala
med sin dotter. Elin fljde honom ut, och genom frstugudrren, som stod
ppen, sg hon, att Hans Niklasson gick bort ifrn grden. Med ens
frstod hon allt och blev kall och stel.

Hans Niklasson har sagt mig, att Nils Tufvesson i Mllinge nskar dig
till sin hustru, brjade fadern.

Och som alltid, nr han nmnde ngot av stor vikt, darrade hans rst.

Elin hade helst velat springa bort och gmma sig. S hjlpls knde hon
sig infr det, som nu skulle komma. Men hon vgade icke visa, hur
upprrd hon var. Drfr stannade hon kvar, och d hon trodde, att fadern
vntade, att hon skulle svara ngot, sade hon sakta:

Jag har hrt det.

Ola Persson hostade och tog sig om skgget. Han hll mera av Elin n
sina andra barn. Ty han visste, att hon liknade honom sjlv mest. Nr
han nu sg dottern st nedbjd framfr sig och hrde, att hon hade svrt
fr att tala, tyckte han, att det icke skulle vara ltt att gifta bort
henne och mista henne i hemmet.

Jaja, sade han drfr. Det mste ju s vara. Ngon gng skall vl du
f ditt eget, du som andra.

Nr han sade detta, tnkte han p, om han icke skulle strcka ut sin
hand och klappa dottern p axeln. Men han kom sig icke fr, och emedan
han icke ville visa sin rrelse, gjorde han sin rst hrdare, n han
ville nr han frgade:

Har du ngot emot, att Nils kommer hit en dag och talar vid dig?

Elin sg upp, och i faderns rst tyckte hon sig hra en frebrelse
ver, att hon nnu icke var gift. Hon trodde, att han ej lngre ville
behlla henne hemma, utan helst nskade henne bort, och d tyckte hon,
att om det s var, kunde hon aldrig stanna hos sina frldrar. Nu hade
Elin glmt sina drmmar, nu sg hon blott verkligheten, s mycket hon av
den frstod. Hon rtade upp sig och sg fadern i gonen. S vl dolde
sig bda fr varandra, att ingen anade, vad den andre gmde.

Han m grna komma, sade hon.

D nickade Ola Persson lngsamt, vnde sig om och gick in till sin
hustru. Dr talade han om, vad som hnt, och de bda makarna rknade
ver, hur mycket de skulle kunna giva sin dotter i hemgift.

Men Elin gick upp p sin kammare, som lg p vinden, och stngde sig
inne. Dr satt hon och sg ut genom det lilla fyrkantiga fnstret, hrde
fglarna sjunga och sg p ppeltrden, som nnu stodo i blom, emedan
vren kommit s sent. Varfr sg hon icke allting i dag s, som hon
frut hade gjort? Varfr gladdes hon ej, att hennes nskan fyllts och
hon ntligen ftt ngon, som hon kunde lska? Allt detta var som struket
ur hennes sjl, och Elin tnkte blott med ngest p, huru svrt det
skulle bli att lmna denna omgivning, som hon knde s vl, och komma ut
ibland frmmande. Det kom henne fr, som hrde hon icke hemma p ngon
annan plats n just hr. Och det blev henne s bittert, att ingen fanns,
som nu ville hlla henne kvar. I den gamla askens stam, som var ihlig,
sg hon starhonan flyga ut och komma tillbaka. Hon kunde se ngot rra
sig drinne i mrkret, och hon visste, att det var ungarna, som gapade
efter mat. Men de skulle ocks bli stora, flyga ur bot och hjlpa sig
sjlva. Sedan skulle ingen sakna dem. S underligt allting kunde vara
fr mnniskor, tnkte hon, s underligt ensamt. D hrde hon ngot, som
kom henne att lyssna. Vad var det? Det kom lngt bort ifrn ngen. Det
var gken, som gol. Det var i norr, och det betyder sorg. Det skrmde
henne ej. Hon tyckte blott, att det passade s vl, till vad hon nu
knde. Och hela tiden tnkte hon p, att fadern skert ville, att hon
skulle bort ur hemmet. Eljest hade han icke talat s kort och skarpt.

Men nr hon sedan samma dag talade vid modern, sade Elin, att hon var
njd, och att hon trodde allting skulle bli bra.

S blev det avgjort, att Elin Olasdotter skulle gifta sig, och dock var
det ingen, som av hjrtat nskade detta mer n Hans ungkarl, vilken fick
penningar drfr bde av Inga Persdotter och nmndeman Ola Persson. Ty
s leker livet stundom med mnniskorna, och det ser ibland ut, som om
allt samverkade, blott fr att det, som r frut bestmt, skall g i
fullbordan. Men allt det, som sker, se vi mnniskor aldrig, och blott
litet veta vi.

Nils Tufvesson kom en dag, det var midsommar, och sden stod grn. Han
kom kande fr egen hst, och nr han steg in i huset, undrade Elin, hur
det kunde vara mjligt, att hon s genast knde, att honom hrde hon
till.

Han stannade endast en dag. Men d blev det bestmt allt, vad Elin
skulle fra med sig i boet. Det var klder och linne, sngklder och en
myckenhet mbler. S var det ett tusen femhundra kronor, som Nils
Tufvesson skulle erhlla fr att drmed lsa ut sin moder ur boet. Dem
erbjd sig Ola Persson att strax betala, men Nils Tufvesson frklarade,
att drmed fick anst, emedan han fr tillfllet icke var i behov av
penningar.

Under allt detta knde sig Elin njd och glad. Hon fann, att allt var,
som det borde vara, och det var henne en lttnad att veta, att hon icke
lngre behvde ligga sina frldrar till last. ven var hon dem tacksam,
att de srjde fr henne s vl, och d hon icke ville tnka ont om
ngon, sade hon till sig sjlv, att det skert icke var mer n rtt, om
hennes frldrar nu nskade henne vl gift. Ty ingen kan finna sig i att
fr bestndigt f frsrja fullvuxna barn. Nils Tufvesson tyckte hon om,
och hon var honom tacksam, fr att han lmnade henne ifred och s litet
talade till henne. Blott nr de blevo ensamma, knde sig Elin beklmd.
D frefll det henne, som om Nils liksom blev en annan, och hon nskade
sig lngt bort.

P sensommaren skulle Elin enligt gammal sed beska sitt blivande hem,
s att hon icke efter brllopet skulle komma dit som en frmling. Nils
Tufvesson kom sjlv och hmtade henne. Han hade ett vackert kdon, och
det var frspnt med tv hstar.

Under vgen hnde det, att den ena hsten blev skrmd och var nra att
falla i sken. Den andra blev ocks orolig och fll in i galopp. Elin
blev d rdd. Ty hon kunde aldrig sitta lugn, nr hon kte efter oroliga
hstar. S lnge faran stod p, behrskade hon sig, men nr allt var
ver, och hstarna ter stillsamt travade vgen fram, brjade hon grta,
emedan skrmseln fick makt med henne eftert. Utan att tnka p, vad hon
gjorde, flyttade hon sig nrmare Nils och lade sin hand p hans arm,
emedan detta lugnade henne, s att hon ter knde sig trygg. Men som hon
satt s, blygdes hon ver, vad hon hade gjort, och hon kom att tnka p,
att Nils nnu icke hade vidrrt henne. Hon knde, att hon blev rd, och
full av blygsel tog hon bort sin hand och flyttade sig ifrn honom. Fr
frsta gngen nskade Elin, att Nils skulle lgga sin arm om hennes liv;
och nr han det icke gjorde, vgade hon icke lngre se p honom. Nr hon
till sist frstulet vnde sin blick t sidan, sg hon, att Nils satt dr
och sg stelt framfr sig, samt att hans ansikte var grtt och vitt.

D steg inom henne en flod av ngest, s stark, att hon tyckte den ville
drnka henne. S satt hon, utan att veta, varfr hon blygdes, och varfr
en sdan vnda plgade henne, nda till dess att Nils pekade framt med
piskan och sade: Nu r vi hemma. D sg Elin p Nils och mrkte, att
hans ansikte ter ftt frg och blivit lugnare, och hon var honom
tacksam, drfr att han log mot henne, nr han sade detta.

Den lnga frden och allt vad hon drunder tnkt och knt var med ens
borta som en drm, vilken flugit frbi. Hr lg grden, och bakom
strckte sig sltten vid med avmejade kertegar. Nu rasslade vagnen in
ver stenarna i inkrsporten, ljudet blev dovt under det trnga valvet,
och en av hstarna gnggade mot stallet. Elin sg brunnen, flderbusken
och solen, som fll ver grdsplanen, hon hrde en rst, som nskade
henne vlkommen, och knde, att ngon tog henne i hand. Men Inga
Persdotter sg hon icke, frrn hon satt i den fina soffan inne i
kammaren och ftt verplaggen av sig.

Sedan det blev bekant, att Elin Olasdotter skulle gifta sig med Nils
Tufvesson i Mllinge, hade mnga talat med Elin om den blivande
svrmodern och hennes rykte. Mer n en hade ocks varnat henne drfr
och sagt henne, att s lnge en sdan svrmoder styrde i hennes mans
hus, skulle hon icke f mnga glada dagar. Nu satt Elin och sg framfr
sig denna kvinna, vilken hon lrt sig frukta, redan innan hon sett henne
fr sina gon. Hemskare och hemskare blev det henne till mods, och hon
tyckte sig hra en rst inom sig viska:

G, g genast, innan det blir fr sent.

Men fast hon hrde detta, satt Elin som fastnaglad vid stolen och kunde
icke tala. En isande fruktan hade frlamat hennes lemmar.

Inga Persdotter satt stram och betraktade sonens blivande hustru, och
hon kunde icke dlja sitt ansikte. Hon betraktade den unga kvinnan frn
huvud till fot, hon sg, att hon var fyllig och vlskapad, att hennes
barm var ung och hennes hfter mjuka. Hon sg, att hennes drag voro
milda och ljusa, hret mjukt och lent, och att hon vl kunde gra en man
lycklig, vinna och behlla hans krlek. Allt detta sg Inga Persdotter,
medan hon tigande satt och infr den unga kvinnan knde den lderns
vanmakt, vilken hon fruktade. D kunde hon icke tmja sin natur till
tystnad och ro. Allt som levde och brann inom henne kom i uppror, och
hon mindes ej lngre, hur hrt hon arbetat och stritt, fr att denna
kvinna en gng som sonens hustru skulle trda innanfr hennes drr. Utan
att besinna sig reste sig Inga Persdotter upp och gick fram till
fnstret, endast fr att slippa se. Och nr hon hrde sonens lngsamma
steg i kket, gick hon utan att sga ett ord frbi Elin och ut ur
kammaren. Drren lste hon efter sig i ls, och Elin kunde genom den
stngda drren hra, hur Nils och den andra talade med varandra. Hon
hrde ocks, att Inga Persdotter hjde rsten, och att sonen frskte
tysta henne.

Lnge satt Elin s ensam, och hon knde sig rdd, som om hon setat ute
p en kyrkogrd i kolmrkret. Hur lnge hon satt s, visste hon ej, men
det mtte ha varit lnge, ty nr drren ter ppnades, mrkte hon, att
solflckarna p golvet hade flyttat sig. Men drute avgjordes Elins de,
ty dr gick Inga Persdotter sin son till mtes och lade sin hand p hans
arm.

Tyst, sade hon, nr hon kom ut. Tyst och hr p mig.

Hon sade s, oaktat Nils ej hunnit ppna sin mun, och hon fngade hans
blick med sin och tvang honom att lyssna.

Hon r vacker, kvinnan, som du valt dig, sade hon, och hon kommer att
dra dig.

Nils stammade och ville draga undan sin arm.

Men modern hll honom fast, och hela hennes gestalt sklvde, fastn
hennes stmma ljd sker.

Har du rrt henne? sade hon rtt. Svara mig, har du rrt henne?

Nils frskte vika undan fr moderns blick och han knde, som om ngot
inom honom domnade och dog. Men infr den blick, som s lnge tvungit
honom ned under sig, kunde han ej lngre hlla sig sjlv upprtt. Allt
vad han hoppats och tnkt ramlade pltsligt under hans ftter, och
skammen, som han hoppats undg, var ter ver honom. Nils frstod, att
allting mste frbliva, som det var, och han sg, att fr honom ingen
rddning fanns. Han gav upp hela sitt liv, nr han svarade nej, och i
samma gonblick tyckte han, att han aldrig velat ngot annat.

Inga Persdotter sg, att han talade sanning, och hon slppte hans arm.

Svr mig, sade hon, att s lnge jag lever, skall du ej komma henne
nrmare, n du gjort.

Nils stnade av fruktan och smrta, och hans panna blev vt av svett. S
ofrberett kom detta ver honom, s meningslst hftigt, att han tyckte
sig som vckt ur sin smn, nr elden satt i vggarna. Han vred sig fr
att komma loss.

Men Inga Persdotter fortfor:

Svr mig det vid den levande Guden och vid din syndiga sjl. Ty s
visst jag lever -- eljest gr det varken dig eller mig vl.

P ett ord av Nils snkte hon rsten fr att ej hras in i kammaren, och
hon hmtade andan, som om hon skte efter ord, nog starka fr att passa
till den ed, hon krvde, och det brott, den innebar.

Svr det, sade hon, eljest stter jag i denna natt eld p grden och
hnger mig sjlv, s att allting fr ett slut. Du vet, att jag kan det,
och att jag alltid gr, som jag sagt.

D svor Nils den ed, hans moder krvde, vid den evige Guden och vid sin
fattiga sjl. Nr han gjorde s, bjde sig hans knn under honom i
skrck, och han knde det, som om han frsvurit sig t djvulen.

Men Inga Persdotter log t hans skrck, och nr samtalet var slut,
ppnade hon lugnt drren till kammaren och bad den blivande sonhustrun
komma ut och dricka kaffe med sin fstman.

Sdant var det frsta sammantrffandet mellan dessa tre.

I tre dagar stannade Elin p Mllinge grd, och var dag som gick, tyckte
hon, att tiden stod stilla, och att hon sjlv i stum ngest ropade efter
hjlp. Men g bort kunde hon lika litet som lta ngon av de andra ana,
vad hon led. Trygg knde hon sig frst, nr hon ter satt i vagnen och
var ensam med Nils. Men nr Mllinge grd frsvunnit bakom backen, dr
pilarna stodo i rad, strckande sina blekgrna grenar mot den bla
augustihimmelen, d lovade Elin sig sjlv, att berodde det p henne,
skulle hon aldrig tervnda. Frr ville hon skriva avskedsbrev till dem,
som kunde leva, och sjlv d fr sin egen hand.

Men hela tiden tnkte dock Elin p Nils och sade sig sjlv, att det
gjorde henne ont om honom. S ensam han gtt dessa dagar och s frgrmd
han sett ut. Han var en god man, det frstod Elin, och han rdde sig
icke sjlv.


                                 III.

Nr Elin kom hem gick hon i stor ngest till sin far och lt honom veta,
att till Mllinge kunde hon icke fara. Hellre ville hon g ut i bygden
som piga, n hon ville stanna dr.

S hftiga ord hade ingen frr hrt Elin uttala, och Ola Persson blev
drfr betnksam. Men han upptog icke desto mindre, vad dottern sagt
honom, illa, emedan Elin icke kunde uppgiva ngot skl fr sitt
frndrade beslut. Dock sade han henne, att ingen ville tvinga henne.
Med detta besked gick Elin ifrn sin far, och sedan talades ej mera
hrom, ej heller skrev Elin drom till Nils Tufvesson.

Han var allts nnu hennes fstman, och med besket p Mllinge gick det
Elin, som det ofta gr mnniskor med en ond drm. En sdan drm kan
understundom vara s frskrcklig, att den lnge eftert stter skrck i
deras blod, s att de ej vga sova ensamma, och fyller dem med en
bestmd tro, att ngot ont frestr, vilket de ej kunna undkomma. Men
emedan mnniskor alltid nska att intala sig sjlva det bsta, bleknar
smningom det hemska intrycket bort, och de g ter till sina
vardagstankar och knna sig lttare till sinnes, emedan maran ej lngre
trycker dem. S verkade dagarna som gtt, ven p Elin, och med var dag
nskade hon starkare, att hon skulle bliva sig sjlv lik, som hon frut
var. Hon nskade detta, emedan hon fruktade, vad mnniskor skulle sga,
d det blev sport, att Ola Perssons dotter brutit sin trolovning utan
orsak. Hon nskade det, emedan tron p, att fadern ville hava henne
bort, satt kvar i hennes sjl. Hon nskade s ven av en annan orsak.

Djupt inom sig bar Elin p en hemlig knsla fr Nils, vilken hon ej
kunde bliva kvitt. Nu, nr allt var ver, var det, som om hennes drm
kommit tillbaka. Litet hade Nils sagt henne, och litet visste hon om
honom. Om det var krlek, hon hyste fr honom, frstod hon ej, och
mycket tnkte hon heller icke drver, obekant som hon var med den makt,
som binder kvinna vid man. Men Elin visste, att mot Nils ville hon grna
vara god, och att det skulle gra henne gldje, om hon kunde f se hans
tungsinta gon le. Drfr knde hon, att icke allt nnu var slut. Och
hon skulle nskat, att fadern n en gng velat tala med henne. Men han
gick henne tyst frbi, och sjlv vgade Elin icke nnu en gng nrma sig
honom och bringa frgan p tal. S stort knde Elin avstndet mellan
honom och sig. Dessutom fruktade hon, att fadern skulle frga henne, om
hon hyste krlek fr ngon annan n Nils, och d visste hon, att hon
skulle st svarsls och falla i grt.

Elin var icke lycklig denna tid, hon smg sig fram i sina frldrars
hem, som om hon nskat att kunna gmma sig fr alla. Njdast var hon,
nr hon fick vara ensam, men hon grt aldrig. I stllet kom hennes drm
tillbaka, och ter tnkte hon p, att den man, efter vilken hon s lnge
vntat, kanske dock nu kommit i hennes vg. Vad var det hon ville gra?
Vad ville hon med sitt liv? Stod hon icke i begrepp att svika allt, vad
hon sjlv stdse hllit dyrast och hgst? Elin bjde sig under denna
tanke och tyckte, att ingen hade gjort s mycket ont som hon. Hon hade
givit en man sitt ja-ord, och dock gick hon och tnkte p att bryta det.
Hon hade dragit sina frldrar in i detta, och fr hennes skull mste
faderns namn g i folkets mun och sudlas av rykten och snack. Ingen hade
tvingat henne, och dock gjorde hon allt detta. Hur var allt detta
mjligt? Och hur hade det kunnat bliva s?

Fylld av dessa tankar gick Elin en sndag till kyrkan och visste sig
icke sin arma rd. Nr hon kom dit, frefll det henne, som om alla sgo
p henne, och drfr vgade hon icke g in genom den stora drren och
stta sig i den bnk, dr modern satt, utan hon gick in i kyrkan en
annan vg och skte sig en plats uppe p lktaren, dr tjnstefolk och
fattiga plgade sitta. Om jag vore som en av dem, tnkte Elin. Om jag
kunde komma lngt bort och finna en plats, dr jag finge tjna hos
frmmande. Kanhnda skulle jag d kunna bliva lugn och lycklig igen, och
om jag arbetade och slet mycket, skulle kanske Gud och mnniskor kunna
frlta mig, vad jag gjort. Som hon tnkte s, brjade orgeln att
spela. D slog Elin upp psalmboken. Hon glmde, var hon var, och sg ej
lngre p mnniskorna, vilka sutto omkring. Ensam satt hon i kyrkan,
ensam med sin Gud, och nr prsten lste syndabeknnelsen, fll Elin p
kn, utan att minnas, att sdant icke brukades, och hon tyckte, att
varje ord var talat direkt ur hennes hjrta. Jag har givit Nils mitt
ja-ord, och ingen har tvingat mig. Nu tnker jag p att bryta detta och
gra honom och mina kra frldrar s mycket ont. S talade Elin fr
sig sjlv, under det att prsten lste syndabeknnelsens ord. Drp
reste hon sig upp och sjng med de andra psalmen till Gud i himmelrik.
Honom bad hon i sitt hjrta om frltelse. Sedan satt hon stilla och
nedbjd och fljde gudstjnsten nda till slut. Men hela tiden tnkte
hon p, att Gud nog skulle frlta henne allt det onda, hon hade gjort.
Och nr allt var slut, och utgngsmarschen spelades, d satt Elin kvar i
sin vr och lt alla g ut, fr att ingen skulle se henne. Nr hon sedan
ensam tog vgen hemt, knde hon sig lttare och friare till sinnes, n
hon p lnge hade gjort. Ty nu trodde hon, att Gud frltit henne, och
att hon till sist skulle f knna sig lycklig som andra mnniskor.

I den vecka, som nu fljde, kommo Inga Persdotter och Nils Tufvesson
kande fr att gra ett besk p Kvarnbo, innan brllopet skulle st.
Nr Elin sg dem komma, visste hon, att nu kunde hon ej lta dem resa
med ett nej frn grden. Och nr hon kom in och hade hlsat och satt sig
ner, frstod hon icke, varfr hennes fader skulle bertta dem, att hon
icke ville fullflja giftermlet och flytta till Mllinge. Det frefll
henne, som om detta varit ngot, vilket hon sagt och glmt, och som nu
var alldeles utan betydelse. Grna skulle hon velat avbryta fadern och
sga, hur hon nu tnkte. Men hon vgade icke falla honom i talet, och
nr han slutat, satt hon med nedslagna gon och undrade, hur allting nu
skulle g. Att hon verkligen skulle bli fri, trodde hon aldrig. Hon
nskade det icke ens, tyckte blott, att allt vad nu sades, var en ondig
pina.

D brjade Inga Persdotter att tala. Hon lovade allt gott fr framtiden,
och hon talade vackra ord om sin son, om vilken ingen hade ngot ont att
sga. S talade hon om sig sjlv, och hur mycket hon ftt lida genom
andras tungor. Elin satt med nedslagna gon och hrde p hennes ord, och
allt vad Inga Persdotter sade, fann hon, var sant och rtt. Vidare
tnkte Elin, att den, som talade s, ej kunde vara s dlig, som
mnniskor ville gra henne. Och nr Elin nu sg henne sitta dr, undrade
hon, varfr denna kvinna en gng kunnat ingiva henne en sdan motvilja.
Hon trodde, att hon gjort Nils moder ortt, och hon led drav.

Nr Inga Persdotter slutat, teg Nils Tufvesson, men gav Elin en blick,
som om han velat sga: Allt vad mor dr sagt, kan du lita p, som om
jag sagt det sjlv. Och nr alla setat tysta en stund, reste sig
nmndemannen upp och sade:

Detta m Elin svara p sjlv. Jag vill icke tvinga henne.

D svarade Elin:

Om Nils nnu vill ha mig, d jag varit s vankelmodig, skall jag bli
hans hustru, nr han sjlv vill.

Drmed reste hon sig upp och gick fram emot honom, i det hon rckte
honom sin hand. Nils reste sig d ven upp och tog hennes hand samt
strk henne med den lediga handen ver skuldran.

Jag trodde alltid, att det skulle s g, sade Ola Persson. Kvinnor
strida grna med sina egna knslor. Drfr har jag tegat och ltit tiden
verka.

Drefter tog Inga Persdotter fram tv slta guldringar, som hon haft
inknutna i hrnet av sin nsduk, och med dem fste Nils Tufvesson Elin
som sin trolovade brud.

S var allt fullbordat, som fullbordas skulle, och en torsdag i november
stod brllopet p Kvarnbo grd. Inga Persdotter var sjlv nrvarande,
och hon och nmndeman Ola Persson sjlv stodo p var sin sida nrmast
brudparet. Nr vigseln var frbi, reste Inga Persdotter samma afton hem,
fr att, som hon sade, ngon skulle vara hemma och taga emot brudfolket.

Men brllopet varade i dagarna tre. Ty det var ett hederligt brllop,
hllet i en burgen mans hus, och dr fattades ingenting varken av
traktering eller gvor. Elin sjlv var varken sorgsen eller glad. Men
hon var lugn som den, vilken vet, att han vill det rtta och r ense med
sig sjlv.

Men nr lrdagens afton kom, och hon skulle fara bort frn hemmet och
visste, att hon aldrig skulle f komma ter och stanna dr som frr, d
greps hon av beklmning och smg sig ensam upp p sin lilla kammare, som
nu i tv ntter sttt tom. Dr var allt i oordning, emedan ingen haft
tid att stda dr allt sedan torsdagen, d Elin dr uppe klddes till
brud. Av myrten som blivit ver frn krona och krans, lgo ngra kvistar
och vissnade framfr spegeln, och p bdden hade Elin glmt sin
flickklnning, vilken hon utbytt mot bruddrkten. Elin tog klnningen
och skulle vika ihop den fr att taga den med, men som hon gjorde detta,
blev hennes hjrta s fullt, att trarna brjade rinna. Hon satte sig
ned p trstolen vid fnstret, och hon grt s stilla och tyst, att ven
om ngon varit inne i rummet, skulle han dock icke kunnat hra ett ljud.
Ty hon frskte att bekmpa grten, och det var sllan Elin grt. Drfr
kom allting s tyst. Men hela hennes kropp sklvde, som om all den
smrta hon s lnge burit p och icke frsttt, nu ntligen ftt luft.
Och nr hon grtit ut, sg Elin genom fnstret, hur hsten skakade i
ppeltrdens kala grenar och rasslade i trdgrdens blommor och grs,
som lnge sedan vissnat ner. D vaknade hon till besinning om, att man
kanske skte bruden, och att hon mste skynda sig ned. Rdd att bli
verraskad druppe i skymningen, som redan brjat falla, tog Elin
klnningen under armen och smg sig sakta utfr trappan. Dr nere sade
hon, att hon glmt sin klnning och hmtat den. Och ingen anade, att
Elin lmnat hemmet med sorg. Ej heller sade hon det till ngon. Gillet
fortfor med gamman lnge, ven sedan de unga tu hade farit.

Men lng var bruden vgen, och mycket blev icke sagt mellan de bda, som
kte. ter pekade Nils Tufvesson med piskan och sade: nu r vi hemma.
ter dundrade vagnen mot stenarna under den lga inkrsporten, ter kom
Inga Persdotter ut p trappan och vlkomnade dem. Och denna gng stngde
hon sig icke inne ensam med Nils. Hon lt blott Elin g fre sig in och
bytte med sonen ett par ord, som ingen skulle hra.

Nr Nils och Elin gtt till vila i den gamla sngen i vardagsstugan och
lampan var slckt, d sade Nils godnatt t sin hustru, vnde sig ifrn
henne och somnade tungt. Men Elin lg lnge vaken och stirrade med
undrande gon ut i mrkret.


                                 IV.

Nr Elin Olasdotter for som hustru till Mllinge grd, hade hon hela
vgen tnkt p, att hon, vad som n mnde hnda, stdse ville vara tlig
och god. Hon bad Gud, att Han skulle hjlpa henne till detta, och hon
var viss, att Han bnhrt henne. Elin visste, att med tlamod vervinnes
mycket ont, och hon hade redlig vilja att gra allt, vad en mnniska
kan.

Nr hon levat p Mllinge en mnad, brjade hon dock att frukta, att
ven den redligaste vilja ingenting skulle kunna utrtta. Frn morgon
till kvll arbetade hon, och aldrig gav hon ngon ett ovnligt ord, hur
mnga sdana hon n fick hra. Hon kunde icke klaga p Nils. Han var
oftast god emot henne. Men hon kunde dock aldrig komma honom nra eller
frst sig p honom. Var hon ensam med sin man, teg han mest, och nr
han talade, var det om grden och dess sktsel, om hushllet, samt hur
modern plgat stlla allt. Gick han fr sig sjlv, eller satt han tyst
inne, kom det stdse ngot grubblande i hans ansikte, och gonen blevo
sorgsna. Men Elin kunde aldrig frst, vad som sysselsatte honom. Frst
trodde hon, att Nils hade bekymmer fr penningar, och denna tro bibehll
hon, ehuru Nils sjlv stdse frskrade motsatsen. Fr att f vara honom
till hjlp, slog Elin ett par gnger fram ngot om detta. Men d svarade
mannen henne s hrt och tvrt, att hon genast frstummades.

Elin mrkte, att Nils i denna sak ej ville frtro sig till henne, och
hon plgades drav, emedan hon icke kunde frst, varigenom hon
frverkat sin mans frtroende. Men van som hon var att skylla allting p
sig sjlv och stdse giva andra rtt, blev hon hrigenom endast mera
undfallande, och snart gick hon ur vgen fr sin man, icke blott med
ord, utan bokstavligen. Elin inbillade sig, att Nils ej kunnat frlta
henne, att hon en gng velat svika sitt ord. Aldrig skulle hon dock
vgat sga sin man detta. D skulle hon ju med detsamma hava frebrtt
honom, att han var hrd och sagt honom, hur tillbakasatt hon knde sig
sjlv. Icke fr allt i vrlden skulle hon kunnat gra detta.

Men Elin fann snart, att hon icke var ensam om sin man, och hon hyste
blott nnu mera medlidande med honom, drfr att hon insg, att s lnge
hans moder fanns dr, skulle hon sjlv fr mannen betyda intet. Det
svraste av allt, tyckte Elin, var, att svrmodern aldrig ville lta de
bda makarna vara allena. Drver grubblade Elin mycket, liksom ver
allt vad som hnde omkring henne, och varav hon intet frstod.

Elin hade aldrig frr hrt hrda ord, nu fick hon hra mnga. Vad hon
gjorde, och var hon gick, visste hon, att svrmodern vervakade henne.
Nr Inga Persdotter kom sin sonhustru till mtes, och hennes mun log, d
visste Elin, att hon gjort ngot, som icke var bra. I det hela taget var
det mycket, hon gjorde, vilket ej var, som det skulle. n rrde det
kreaturens sktsel, n hushllet. Med skarp, skrllande rst ropade
svrmodern ut sina anmrkningar. Stygga ord lade hon till. Och Elin
kunde aldrig svara. Ty d vdjade Inga Persdotter till Nils. Han nickade
med bortvnda gon och gav modern rtt. Hrav blev Elin rdd fr allt
vad hon fretog sig, och hon kom att smyga sig fram i sitt eget hem, som
fruktade hon stdse att ofrvarandes stta mot ngot hrt.

Inga Persdotter och Nils hade ocks under denna tid mycket att sga
varandra. Som lnkade vid varandra med osynliga kedjor skte de varandra
vid alla tillfllen, Nils drfr att han fruktade moderns misstankar,
Inga Persdotter drfr att misstankarna icke lmnade henne ngon ro. De
gingo in i stallet, eller trffade varandra i kammaren, dr Inga
Persdotter tagit sin bostad. Var de kommo, samtalade de viskande, och
alltid stngde de drrarna efter sig. Drivna av sina onda samveten,
kunde de icke se ngot annat n ont hos Elin. Tyst och undfallande gick
hon sin vg fram, och de bda, som voro lnkade vid varandra, mrkte,
att hon fruktade dem. De sade varandra, att hon icke arbetade nog, och
att den mat, hon gav dem, icke var som den skulle. De funno, att
hemgiften icke var, sdan de tnkt sig, och de kallade det bohag, hon
medfrt, verfldigt och vrdelst samt nskade, att hon i stllet givit
dem reda penningar. Men i orten skrt Inga Persdotter vitt och brett
ver, vilket rikt gifte hennes son hade gjort, och vilken duglig
mnniska hustrun var.

Nr de voro ensamma, var det alltid Inga Persdotter, som talade med Nils
om hans hustru, och Nils fann som alltid, att vad hans moder sade var
riktigt och gott. Men ehuru sonen hrde p henne och fljde henne i
allt, vxte nd hennes oro. Under sdana dagar gick Inga Persdotter
frn hemmet till sin mor, som bodde mitt emot den lga skogen p andra
sidan n. Dr stannade hon en dag eller tv, och nr ingen vntade
henne, kom hon pltsligt tillbaka. D var hon dubbelt sluten,
misstnksam och ondsint. Och de dagarna, d hon gick allena med Nils och
vntade p svrmoderns terkomst, voro Elins vrsta. Tigande gingo Nils
och hon om varandra, tysta stego de upp, och tysta gingo de till sngs.
D fruktade Elin fr allt vad hon gjorde eller sade, och det frefll
henne stdse, som om hon vntade, att ngot skulle intrffa. Varfr hon
gick i sdan ngslan, frstod den stackars kvinnan aldrig. Men hon
behvde all sin sjlvbehrskning fr att icke, nr Nils sg det, stta
sig ned och verlmna sig t samma hejdlsa, tysta grt, som hon mindes
frn avskedet med hemmet. Nu fann Elin, att denna grt haft en orsak,
och den blev henne som en varsel om, att hon stdse skulle fljas av
olyckan. Frst nr svrmodern kommit tillbaka, och hon och sonen ter
brjat samrda, viska och draga sig undan henne som frut, blev Elin
lugnare. Ty d blev hon mera ensam, och det var, som om hon d mindre
behvt tnka p Nils. Drfrutom hnde ingenting, och blott hon gick ur
vgen, gjorde henne ingen ngot. Att hon fick hra onda ord, rknade
Elin icke lngre. Ty hon tyckte sig kunna frst, att Inga Persdotter
hade gott om sdana till vem det vara mnde. Det var blott den hemliga
ngesten, som vxte inom henne och stundom blev s stark, att hon tyckte
sig icke lngre kunna bra sitt eget liv.

En gng, nr Inga Persdotter p detta stt hade begivit sig hemifrn,
utan att giva skl och utan att tala om, att hon gick, hnde det, att
Elins broder Hkan Olasson ofrberett kom fr att gra systern ett
besk. Han var den ende av syskonen, som nnu var ogift, och han kom i
sllskap med en mejerska frn trakten, med vilken han mnade gifta sig.
Elin hade alltid hllit mest av denne broder, emedan han var den yngste,
och han  sin sida hade kommit, emedan han ville visa systern sin
trolovade, innan hon skulle f hra, vad som var i grningen, genom
andra.

Frst nr Elin fick se brodern, blev hon s glad, som om intet ont
lngre kunnat n henne. Hon knde sig icke lngre ensam eller vergiven.
Hennes bror hade beskt henne, och nr hon fick ngon att tala med,
skulle skert allt bliva bttre. Elin skyndade att gra i ordning en
mltid, en god och riklig mltid, sdan som huset kunde bjuda. Nils kom
ocks hem, och emedan modern var borta, och Nils frstod, att han mste
visa sig vnlig mot hustrun infr hennes slktingar, talade han vnligt
vid Elin och vlkomnade svgern p det bsta. Detta gjorde Elin s
lycklig, att hon icke tyckte sig hava knt ngot liknande i hela sitt
liv. Hela hennes mnniska lyste upp, och hon vgade bli pratsam. Hon
gick mellan spisen och matbordet som en ung, lycklig husmoder och
hustru, och nr hon hrde brodern bertta om hemmet, tyckte hon, att
alla hennes kra kommo henne nrmare och alltid skulle frbliva s.

Nr mltiden var slutad, och de fyra sutto tysta, som man grna gr den
frsta stunden, sedan hungern blivit stillad, d tyckte Elin ocks, att
av allt vad som var, och som hon s lnge grubblat ver, kunde hon dock
intet bertta. Vad skulle hon sga? Och hur skulle hon frklara det?
Skulle hon tala illa om sin man? Och skulle hon utan orsak gra sina
frldrar bedrvade? Kanske var alltsammans ingenting, och kanske var
det hon, som begrde fr mycket?

D ppnades pltsligt drren, och Inga Persdotter steg in. Ingen hade
mrkt, att hon kom, och knacka brukade hon icke. Hon stannade ett
gonblick i drrppningen, och som hon stod dr, mrkte Elin, att Nils'
ansikte blev ett annat. Inga Persdotter stngde drren efter sig, och
nr hon kom, tystnade alla. Sedan hon hlsat och satt sig, gav hon Nils
en hastig blick, som hade hon velat frga honom om ngot. S sg hon sig
forskande omkring, och man kunde se, att hon ville veta, vad som
tilldragit sig, medan hon var borta.

Jag r hungrig, sade hon kort till Elin. Har du ngon mat?

Elin skyndade sig det fortaste hon kunde att stlla fram av maten, varav
de andra nyss tit. Men i sin hpenhet glmde hon en rtt, som kom att
st kvar i spisen. Drp satte hon sig ett stycke ifrn de andra och sg
p dem.

Som hon satt dr, insg hon, att vad hon nyss hoppats, endast var
inbillning, och att vad hon nu sg, var verkligheten. I ett nu frstod
hon detta s bittert och hrt, att smrtan i hennes brst ter steg upp,
hftigare n frr och ville kvva henne. D glmde Elin, att hon icke
var ensam, glmde, var hon var, och att de andra kunde hra och se
henne. Hennes huvud sjnk ned mot hennes brst, och med hnderna kramade
mot ansiktet, grt hon tyst och utan ljud, som hon alltid gjorde, nr
hon ngon gng grt.

Under grten hrde hon dock, att det blev s underligt stilla omkring
henne. D sg hon upp och frskte bekmpa trarna. Som hon gjorde
detta, mrkte hon, hur alla betraktade henne, alla, utom Nils, vilken
satt bortvnd och ltsade ingenting se.

Och hon kunde ingenting frklara, frstod ingenting sjlv, sg blott,
att Inga Persdotters gon lyste emot henne, och att hennes mun hnlog.

Varfr grter Elin? sade brodern till sist.

Hon grter, fr att hon sg mig, svarade Inga Persdotter. Det r den
hjlp, jag har.

Elin sg sig om, men kunde ingenting svara. Vad var dock detta
alltsammans? Och vad hade hnt?

D hrde hon brodern svara i hennes stlle:

Om hon det gr, har hon vl sina orsaker.

Hans rst lt skarp, nr han sade detta, och han sg ond ut, som en man
gr, nr han vill skydda en annan, men icke kan. Elin hjde sin arm fr
att hejda honom, men orden voro redan utsagda, och Inga Persdotter lade
undan kniv och gaffel samt steg upp.

Jag r inte hungrig lngre, sade hon.

Men som hon steg upp, kom hon nrmare spisen. D fll hennes blick p
den rtt, vilken dr stod, och som Elin glmt.

Mig krusar du inte, sade hon. Det r annan mat, du ger dina
slktingar.

Denna gng teg brodern, emedan Elin bad honom drom. Och mer blev ej
talat om detta. Men samma eftermiddag reste brodern med sin trolovade
hem till Kvarnbo, och han frstod intet, av vad han hade sett, mer n
att systern hade det svrt, och att hjlp ej var ltt att lmna. Ej
heller blevo syskonen vidare ensamma, s att Elin kunde sga sin broder
ngot.

Nr de beskande p aftonen foro ut genom inkrsporten, fljde Elin
efter dem ut p landsvgen fr att vifta farvl. Dr stod hon stilla och
sg vagnen frsvinna i skymningen. Nr hon vnde ter, mtte hon Inga
Persdotter, som bar en lykta och var p vg till stallet. Efter henne
gick Nils, och frn trappan sg Elin hur mrkret i stalldrren
uppslukade lyktskenet, s att endast en liten strimma ljus blev kvar.
Den fll genom en springa ut ver snn, och den tunga drren var stngd.


                                  V.

Frn denna dag hatade Inga Persdotter sin svrdotter, och hon dolde det
icke, ej heller skrt hon lngre med det rika giftet. Nu fann hon endast
fel och lyten, och hennes hat lg i ppen dag, fr vem som ville hra
och se.

Elin visste sig ingen annan rd, n att g ur vgen. Med Nils vgade hon
ej tala, och hon visste ocks, att det ej skulle lnat sig.

Men dagen efter, att brodern hade beskt Elin, satt svrmodern vid
kvllsbordet lnge tyst, som om hon ruvat ver ngot.

Det r bst, att jag gr hrifrn, sade hon till sist.

Och Elin frstod, att hon talade till Nils, fastn hon betraktade henne.
Hon frstod ocks, att vad Inga Persdotter nu sade, visste Nils frut,
och att alltsammans var mellan dem bda p frhand avtalat mot henne
sjlv.

Det r bst jag gr, fortfor den onda kvinnan, ty hr kan jag ej
bliva. Du Elin, gr mig till skam fr andra, och du grter, s fort du
fr se mig. Skriv till din far, att han ger mig mina femtonhundra
kronor, som jag skall ha. D r du och Nils kvitt ifrn mig, och d
behver du Elin inte se snett p, att jag str dig eller ter din mat.

Nils frskte dock denna gng medla och bad modern stanna. ter tyckte
Elin, att det lt, som om ven detta var p frhand avtalat, till hennes
skada. Hon greps av en hemsk, stum ngest, och i ett slags frtvivlat
hopp, att hon p s stt skulle bja Nils' hjrta till sig, fogade hon
sig och bad Inga Persdotter stanna liksom han. Tillika sade Elin, att
hon nog trodde, fadern skulle utbetala pengarna, som han en gng lovat.

D skrattade Inga Persdotter hgt.

Du vill ndock ha mig bort, sade hon.

Och nsta morgon tog hon en del klder med sig och flyttade ver till
Karna Andersdotter, sin moder.

Elin visste icke, om hon skulle vara ledsen eller glad ver detta. Vl
knde hon en lttnad ver att Inga Persdotter icke lngre fanns i
hemmet. Men drfr kom hon dock icke sin man nrmare. Ty sedan modern
flyttat hemifrn, blev Nils svrare mot hustrun. Han talade ont och hrt
till henne, och han fann nje i att se henne grta. D svor han hgt och
sade, att modern haft rtt.

Gjorde jag rtt, sade han, och hll sin knutna hand emot hustrun,
lte jag dig g eller flyttade sjlv efter.

Han anklagade Elin att hava tvingat Inga flytta hemifrn.

Det r ju fr din skull hon inte kan vara hr, skrek han.

Och Elin vgade icke svara honom, gick blott tyst undan och lt Nils
rasa ut.

Under denna tid brjade Nils ven att vrdslsa sin grd, och Elin kunde
tydligt se, att det var ngot han grubblade ver, och fr vilket han
icke kunde finna frid. En gng bad hon honom att betro henne, vad han
tnkte p. Men d svor han till och gick ut. Strax eftert hrde Elin
honom spnna hsten fr krran och ka bort. Frst fljande dag kom han
ter.

Nr Nils d kom, var Inga Persdotter med honom, och sdan hon d var,
hade Elin nnu aldrig sett Inga. Hon hlsade icke, nr hon kom, utan
gick frbi sonhustrun rtt in i kket. Dr brjade hon snoka omkring,
som ville hon se efter, att ingenting blivit bortstulet. Frn kket gick
hon ut i visthusboden och frn boden ned i kllaren. En stund senare
hrde Elin henne vnda p kistorna uppe p vinden.

Av allt detta, vilket dag efter dag hopade sig, blev Elin s rdd, att
hon ej kunde sga eller fretaga sig ngot, utan att samtidigt fruktan
kom ver henne:

Har jag gjort ngot, s att de ter kunna finna sak med mig? Vad skall
nu ske?

Till en vr i kket smg hon sig undan. Dr satte hon sig ned och grt,
och dr fann henne ocks Inga Persdotter.

Hon gick fram emot sonhustrun, lyfte undan hennes hnder, som denna
pressat mot ansiktet, och sade:

Sitter du hr nu igen och grter, fr att du inte kan bli mig kvitt?

Och nr Elin ingenting kunde svara, fortfor hon:

Du blir mig aldrig kvitt. Tro inte det. Jag kommer igen, var dag jag
kan, och ser, hur du stller det.

Jag har ju inte bett er g, sade Elin. Ni ville det ju sjlv.

D gick Inga Persdotter till frstugudrren, ppnade den p vid gavel
och ropade p Nils, att han skulle komma. Men till Elins stora frvning
svarade Nils ute frn stallet:

Jag vill inte. Lt mig vara och blanda mig inte opp i ert.

Fr andra gngen vnde sig Inga Persdotter mot Elin. Men denna gng sade
hon intet, hon endast betraktade den unga kvinnan med en blick, s att
Elin tnkte: Hon vill mrda mig. Gud i himmelen, hon vill mrda mig!
Och i sin frskrckelse strckte hon bda hnderna mot svrmodern och
sade:

Vad vill I mig? Vad har jag gjort?

D vnde sig Inga Persdotter om och gick utan att svara in i kammaren.
Nr hon kom p trskeln, vnde hon sig tillbaka, och hon hade icke
lngre herravlde ens ver sin kropp. Ty hon darrade som i feber, och
hennes fingrar knto sig som i kramp:

G och lgg dig, sade hon. Det r sent. Och jag blir hr i natt.

Elin vgade icke motsga henne, utan kldde darrande av sig och krp ned
under tcket. Hon knde det, som om hennes vilja blivit lam, och om det
ocks gllt hennes liv, skulle hon ej ens vgat ropa p hjlp. Hon frs,
dr hon lg, s att hennes lemmar sklvde, och hon undrade, om ngon
mnniska p jorden lidit som hon. Med varje nerv spnd till det yttersta
lg hon stilla och lyssnade efter ljud, och hon tnkte p, om hon skulle
smyga sig upp och klda sig samt sedan g bort i den mrka natten, lika
gott vart. Hon undrade p Nils, som inte kom, och det enda hopp, hon
hyste, var, att han icke kunde vara s ond som modern.

D hrde hon ett ls, som knarrade. Men det var icke frstugudrren, det
var drren till kammaren, som gick upp. Inga Persdotter stod p
trskeln, och hennes gon skte sonhustrun. Hon var halvkldd, och i
handen hll hon ngot, som Elin icke kunde se, vad det var.

Varfr grter du alltid, nr du ser mig? sade Inga Persdotter.

Kra, sta, det gr jag inte, sade Elin. Jag ska aldrig gra det ...

Hon vgade ej ligga stilla, utan sprang upp i blotta linnet och stannade
mitt p golvet.

Ljuger du ocks? fortfor Inga Persdotter. Jag skall ge dig fr att
ljuga, s du har ngot att grta fr tminstone.

Elin visste, att hon var ung och stark, och att hon med ett slag kunde
flla sin plgoande till jorden. Men hon varken ville eller kunde, hon
hll blott hnderna fr ansiktet och vnde sig bort. D knde hon ett
hrt slag mot sin rygg. Hon sjnk ned p kn. Jesus, frbarma Dig ver
mig, ropade hon utom sig. S hrde hon, att drren ppnades, och att
Nils kom in. Hon hrde Inga Persdotter utfara i en strm av onda ord och
frbannelser, och hon hrde henne befalla Nils att sl sin hustru. Det
blev tyst en stund, och nnu lg Elin dr nedbjd. Aldrig trodde hon,
att Nils i detta skulle lyda sin mor. Men pltsligt hrde Elin mannen
uppgiva ett ljud, som kunde varit en suck, men lt som ett rytande.
Drp slog han sin hustru med knutna nvar, och han sg ej efter, var
slagen fllo. De trffade henne verallt, och samlande sina sista
krafter reste sig Elin upp och strtade ut. Hon visste icke, vart hon
gick. Hon visste blott, att det hastigt blev kallt och mrkt omkring
henne, och att ingen slog henne lngre.

Men inne i vardagsstugan stodo Nils Tufvesson och hans moder mitt emot
varandra. Ingen av dem sade ngot i brjan. Men bdas brst flmtade,
som om de utfrt ett tungt arbete. Inga Persdotter hmtade sig frst.

Jag _ville_ se dig sl henne, sade hon. Jag ville se, att du kunde
det, och att du ville.

Men Nils blygdes ver, vad han gjort, och han vgade ej mta sin moders
blick. Hennes vilda jubel kunde han varken frst eller dela. Drfr
blev han rdd.

Det r bst att se till, att hon inte gr sig ngot illa, sade Nils
och ville g ut efter Elin.

Men Inga Persdotter hll honom tillbaka. Sjlv blygdes Nils ver, att
han slagit sin hustru utan orsak och skulle helst nskat detta ogjort.

Det r inte s vl, sade hon kallt. Vnta du, jag gr frst.

Elin hade kommit ut ur den smala gngen, som ledde frbi muren till
bakugnen ned i kllaren. Dr stod hon nu i mrkret och skalv av fruktan
och kld. Svedan av slagen mrkte hon ej, men hon tnkte p, att hon
aldrig blivit misshandlad eller slagen frr, och hon mkade sig sjlv,
som mst lida sdant. Hon hrde de andra sakta ropa sitt namn, liksom
fruktade de, att ngon kunde hra deras rop. Men hon rrde sig ej ur
stllet och svarade ej heller. Hon tnkte, att de kanske ej skulle finna
henne. D kunde hon mhnda finna vgen ut och f g bort frn
alltsammans. Alltid fanns det vl ngon barmhrtig mnniska, som lnade
henne hus till dager.

S stod Elin, till dess att strlen av ett ljus trffade hennes ansikte.

Jas, hr str du, sade Inga Persdotter. Vnta du, jag ska nog laga,
s jag fr dig hn.

Utan att sga ett ord, fljde Elin sina plgare in. Som hon nu sg dem,
tyckte hon, att de bda sgo ut, som om de fruktat henne, vilken de hade
i sitt vld. Detta skrmde Elin mera, n allt vad som frut skett. Ty
drigenom kom hon fr frsta gngen att ana, att det fanns ngot, som
band de bda samman, vilket hon icke borde veta. Och nr de ter brjade
sl henne, tyckte Elin, att de slogo fr att hindra henne att se och fr
att hindra sig sjlva att tala eller tnka.

Gud hjlpe alla mnniskor, nr nden kommer! Men den frtvivlan, som
Elin d knde, gr ver, vad vanliga ddliga knt. Hon drog sig undan
slagen i sin bdd, och hon var glad, nr det blev tyst omkring henne,
och hon var ensam.


                                 VI.

Nr solen gick upp ver nsta dags morgon, undrade Nils frst, om han
drmt. Och nr han mtte Elins undrande och rdda blick, blev han
skrmd, som han aldrig i sitt liv varit. Han frstod, att han nu mste
handla ensam, och han gick fram till hustrun och frskte fr frsta
gngen att vnligt tala henne till.

Var r hon ...? sade Elin enstavigt. Hon kunde ej frm sig att kalla
Inga Persdotter vid ngot annat namn.

Menar du mor?

Det vet du nog.

Mor har gtt hem till sitt, sade Nils.

Det tnker jag ocks gra, genmlde Elin.

D brjade Nils bedja henne, att hon ej skulle gra honom olycklig. Och
fastn Elin ej frstod, vad dessa ord inneburo, fattade hon dock, att
hennes man var i nd, och att han behvde hennes frltelse.

Dock sade Elin:

Om detta hnder en gng till, d gr jag till far och sger honom
alltsammans.

D lovade henne Nils, att sdant ej skulle ske n en gng. S underlig
var hans blick och s dmjukt hela hans stt, att Elin gav honom sin
frltelse. Men ngot lfte fr framtiden gav hon honom icke.

Elin frstod icke sjlv, varifrn hon tog den kraft, som behvdes fr
att denna gng vara s bestmd. Hon visste blott, att s lnge hon var
ensam med Nils, behvde hon ej frukta honom.

Nils  sin sida gick till sina sysslor, undrande ver, att allt hade
avlupit s ltt. Men mest undrade han ver, att han ngonsin ltit frm
sig att misshandla Elin.

Nr han begrde henne till kta, hade han gjort detta, emedan han tyckte
sig behva en hustrus rd och hjlp, och han hade aldrig tnkt s lngt
framt, att han kunnat ana sig till, vad som nu dagligen hnde infr
hans gon. ver detta, att modern och hustrun ej skulle kunna enas under
samma tak, hade han ver huvud aldrig tnkt. Det hade endast frefallit
honom, som om allt skulle bli bra, ifall han blott finge en hustru. Ej
blott skammen skulle d bliva lyftad frn hans skuldror, utan allt
skulle bliva annorlunda. Hur visste han icke. Nr modern tog hans ed,
anade han fr frsta gngen, att allt som var ont och tungt efter
giftermlet skulle bli vrre och icke bttre. Men den tanken hade han
skjutit undan, som mnniskan grna gr med sdant, vilket hon helst vill
glmma. D tyckte han, att modern stod honom i vgen, och han erfor
motvilja mot Inga, drfr att hon ej lt honom vara man. Fr sin hustru
hade han aldrig knt ngon krlek, men ju mer han fick lida fr hennes
skull, ju mer blev han henne gramse. Vad rrde hon honom? Varfr hade
hon kommit i hans hus? Varfr skulle hon g dr stndigt och se p honom
med sina tliga gon, vilka tycktes se och veta, vad ingen vetat frut,
och ingen skulle f veta?

Nr Nils gick ifrn sin hustru, tog han av gammal vana vgen ned t
stallet. Dr stodo hstarna och tuggade h, och Nils stannade drinne
och betraktade dem. Vad hade han dr att gra? Varfr stod han dr? Det
var vinter, julen var frbi, och d r lantmannens mda ringa. Nils
satte sig p en lg trbnk, som plgade begagnas, nr hstarna skulle
skos, och ett gonblick fll det honom in att se efter, om ej ngon
hstsko satt ls och behvde sls fast bttre. Men han saknade lust att
fretaga sig ngot, och drfr blev han sittande.

Nils tankar gingo ter till det mne, som fr bestndigt satt sig fast i
hans hjrna likt ett hjul, vilket utan ndaml snurrar p samma punkt.
Han sg Elin nedbjd framfr sig, och han tyckte sig nnu kunna knna i
sina hnder, hur hrt han slog henne. Varfr hade han gjort s? Drfr
att modern hade bett honom. Varfr hade han sedan bett hustrun om
frltelse? Drfr att han ej vgade annat. Han hade ingenting menat
drmed. Han visste, att tordes han, skulle han vnda tillbaka och sl
henne igen, drfr att ingenting annat skaffade honom lisa i den vnda,
p vilken han bar. Nils knt sina hnder och bet ihop tnderna. Aldrig
tyckte han, att en mnniska varit i vrre pina n han. Det kunde ej vara
svrare i helvetet. Att skammen nu skulle kunna g ifrn honom, drp
tnkte han ej lngre. Det var lnge, lnge sedan, han hoppats ngot
sdant. Nils tyckte sig hava glmt, att en sdan tid ver huvud ngonsin
funnits till. Han var frdmd, frdmd, fdd till det onda.

Utan att veta klart, vad han ville eller mnade gra, spnde Nils en
hst fr krran, och utan att ens giva sig tid att taga p sig
helgdagsrocken, kte han ut p landsvgen. Nr han for, mrkte han, att
Elin stod i fnstret och sg efter honom. Alltid sg hon ocks p honom,
alltid fljde honom hennes gon, var han gick och stod. Nils svor hgt
och smllde med piskan. Nu skulle hon sitta hemma och grta och vara
rdd, en dag skulle hon frst allt och anklaga honom. Varfr hade hon
ocks kommit upp i allt detta? Hon hade intet ont gjort. Hon kunde ha
blivit gift med ngon annan. D hade allt varit gott, och vad som nu
skett ogjort.

Varfr kunde det ej gras om? tnkte Nils Tufvesson. Varfr kan det, som
en gng skett, aldrig gras om?

Pltsligt kom Nils att tnka p, om ngon kunnat hra hustruns rop efter
hjlp. Vid denna tanke blev han stum av frskrckelse. I nsta gonblick
tnkte han: hon ropade ju aldrig p hjlp. Det r jag, som har glmt.
Hon ropade ju aldrig. Nils anstrngde sitt minne fr att komma ihg
detta. Men han kunde ingenting erinra sig redigt. Hans minne var tomt.

D stannade hsten av sig sjlv vid vgen, och Nils Tufvesson rycktes
upp ur sina tankar. Han hll stilla infr en liten byggnad, som lg ttt
invid stora landsvgen. Dr bodde en granne till honom, och Nils steg av
och gick in, som om han trott, att han dr kunnat f svar p sina
frgor.

Dr inne satt Anders Ohlsson, grannen, och lagade trskor. Hustrun satt
i vvstolen, och vvskeden gick slamrande fram och ter. Nr Nils
Tufvesson trdde in, stannade de i sitt arbete, och bda lade mrke
till, att Nils sg frstrdd och underlig ut.

Du r ute och ker i dag, sade Anders Ohlsson.

Jag r s, sade Nils, hlsade p bda och satte sig.

Har du tid med det, du, som r nygift karl? sade Anders Ohlsson och
plirade med gonen.

Han var en kortvuxen, skallig man med krokig nsa och buskiga gonbryn,
under vilka gonen ofta logo.

Nils vred sig p stolen och fann intet att svara.

Varfr tala de ocks just om Elin? tnkte han.

Ska du fara lngvga? fortfor grannen.

Ja, svarade Nils, utan att tnka p, vad han sade. Jag har vl ett
par mil att ka eller s.

D r det bst, vi tar fram en sup t dig, efter du tittat in, sade
Anders Ohlsson, som sjlv grna sg, att flaskan kom fram.

En sup, tnkte Nils. Ngot starkt! Att jag inte tnkt p det frr.

Han drack eljest aldrig, men han blev sittande hos grannen i fulla tv
timmar. Under denna tid sjnk brnnvinet djupt i flaskan, och Nils drack
det mesta.

Till sist satte Anders Ohlsson korken i flaskan och sade:

Nej, Nils, nu fr du inte mer. Annars kommer du full hem till gumman.
D blir ni osams. Och det passar inte nygift folk.

Tror du, jag r rdd fr Elin, for Nils upp och blev pltsligt bister.
Brnnvinet hade stigit honom t huvudet. Hans kinder voro rda och
gonen fuktiga.

Jag ska visa dig, att jag inte r rdd fr henne. Kom med hem, ska du
f se, hur jag gr med henne. Och dr ska du f mer.

Anders Ohlsson hade nog lust att offra dagen p ett litet kalas. Men
hustrun satt i vvstolen och hrde honom. Drfr svarade han:

En annan dag, Nils. Inte i dag.

D blev Nils mitt under ruset rdd, att han kanske sagt fr mycket.
Drfr stmde han ned tonen och blev dmjuk och rdd. Skyggt och sakta
frgade han:

Du tror vl inte, att jag gr Elin ngot ont?

Tycker n'n det, sade Anders Ohlsson, helt frvnad.

Men emedan han ocks hade druckit, tillade han, vad han eljest aldrig
skulle ha sagt:

Nu nr mor din r borta, r det nog ingen, som gr henne ngot.

Nils famlade i ruset efter svar, men fann intet. Han tog ett hastigt
farvl, raglade ut och kom upp i krran.

Hans frsta tanke var, att han borde fara hem till Elin, fr att se om
hon grt. Men han kunde icke se henne, han kunde icke vnda ter till
sitt eget hem. Han vgade icke. Det var, som om han trott, att hustrun
under tiden ftt veta hela hans rysliga hemlighet. Nils fruktade att
mta Elin, ocks drfr, att han var rdd, att nu nr han druckit,
skulle han sl henne igen. Drfr lt han hsten lpa, och vgen gick
ver bron, som leder ver n fram genom byn och ut p sltten, dr den
lga tallskogen vxer mrk p hgra sidan om vgen.

Dr for Nils fram, och han sg varken till hger eller vnster, hlsade
icke p dem han mtte, var ver huvud s lngt nere i sina egna tankar,
att han glmt, var han var, nda till dess att hsten ter av gammal
vana stannade. D sg Nils, att han var vid sin mormoders grd, dr Inga
Persdotter bodde.

Han tyckte att hans huvud blev mera klart, och att han visste, vad han
ville.

Huset lg helt nra landsvgen och utgjordes av tv lgenheter, vilka
voro byggda samman i en lng lg envnings lnga. De bda hushllen, som
bodde hr, hade var sin tppa, vilken gick nda fram till landsvgen,
och staketet, som skilde tpporna t, gick upp emot byggnaden och
tjnstgjorde som ett slags rmrke.

I den ena av dessa byggnadshalvor bodde Karna Andersdotter. Hon var
mellan sjuttio och ttio r och alldeles dv. Hennes ansikte var litet
och hopskrynklat som ett gammalt gulnat papper, ntt och frat, s att
rynkorna strckte sig nda upp till det grvita hret, vilket i oordnade
testar trngde sig fram under den rutiga huvudduk, hon stdse bar. I
alla dessa rynkor lgo gonen som begravna, men nr de ngon gng vgade
sig fram, blickade de oroligt och styggt omkring samt dolde sig hastigt,
p samma gng den tandlsa munnen knep sig samman.

Detta var Inga Persdotters moder, och hos henne bodde hon nu, nr hon
fattat det trotsiga beslutet att flytta bort frn sonen fr att lta
honom umbra sig.

Nils band hsten vid staketet och gick in. Vid modern skulle han tala
nu, nr han visste, vad han ville sga henne. Utan att hlsa p ngon
satte han sig drinne, och nr han sg p modern, tyckte han, att hon
sg frgrmd ut och var elndig som han.

r du ensam? sade Inga Persdotter. Eller har du ntet med dig?

Nils svarade ej p detta, han knppte endast upp trjan, som om den
brnt honom, och gav sig till att se stint p modern. Han tnkte vid sig
sjlv, att han skulle aldrig vgat gra s, om han ej hade druckit, och
inom sig prisade han brnnvinet.

Varfr har du stllt det fr mig, s som du har gjort? sade Nils till
sist.

Jag? gav Inga Persdotter till svar. Vad har jag gjort?

Du tog mig, nr jag var pojke, fortfor Nils, och sedan r det inte en
hederlig mnniska, som inte skyr mitt hus. Det har du gjort, och du har
frvnt synen p mig, s att jag inte mera vet ut eller in. Jag r
tvungen att komma tillbaks till dig, antingen jag vill eller inte. En
gng f mnniskor veta detta, och d gr jag i fngelset. Jag kunde ha
ftt sitta och vnta p det, tills elndet hade kommit. D hade jag
tminstone haft dig, jag hade ftt sova om ntterna, ta om dagarna och
leva i ro, till dess att den onda dagen kom, och skammen blev uppenbar.
Kanske hade den heller aldrig kommit. Du hade vl dtt en dag, d hade
jag varit fri. Och ingen hade behvt veta ngot. Men i stllet skaffade
du mig ett gifte. Hade jag ngonsin bett dig om det? Varfr gjorde du
s?

Aldrig hade Inga Persdotter sett sin son sdan, eller hrt honom tala
s.

Du har druckit, sade hon kort.

Ja, genmlde Nils och sg skadeglatt p modern, jag har s gjort, men
drfr kan jag ocks tala. Det finns somliga, som behver dricka fr att
f tankarna klara, och jag r visst av den sorten. Kan du svara mig, p
det jag frgar om nu? Varfr ska jag fr din skull dras med en hustru,
som ingen hustru r?

Jag ville det, sade Inga Persdotter. Och det skulle vl s vara.

Du intalade mig, fortfor Nils, och drorna p hans hals svllde, att
om jag fick en hustru i huset, skulle allt bli gott, och ingen skulle
lngre tala ngot om oss. Du gjorde det, drfr att du var rdd och
tnkte p lnsman. Du var s rdd, att du inte visste, vad du gjorde.
Ser du inte, att just nu kommer lnsman, just nu nr du trodde, du hade
gjort det s bra? Jag gr ensam med Elin och r rdd fr dig. Jag gr
ensam med dig och r rdd fr henne. Du stnger dig inne med mig, och du
narrar mig att sl henne. Hur lnge tror du, hon skall komma att g som
min piga? Hon r ju det. Det var du, som ville ha henne till piga. Men
hon gr en dag ner till sin slkt, och d falla alla ver mig, jag, som
inte vet, hur ngonting tillgtt, och som ingenting gjort.

Det brann ljus i det lga rummet. Ty ute fll redan skymningen, och i
det svaga ljusskenet lutade Inga Persdotter sitt huvud fram emot Nils,
hrde varje hans ord, visste, att han talade sant, och frstod blott
icke, hur hon ngonsin kunnat tnka sig, att vad som nu kom allt
nrmare, ngonsin skulle kunnat undvikas.

Ett stycke ifrn dem satt den hoptorkade lilla gumman, nedsjunken som
vanligt. Hennes gon hade krupit fram ur skrynklorna, och hennes
tandlsa mun rrde sig, som om hon tuggat. Ingen kunde sga, om hon satt
i sina egna tankar, eller om hon hrde mer, n hon sjlv ville knnas
vid.

Det r djvulen, som driver sitt spel med oss, sade Inga Persdotter.

Det r nog det, sade Nils, men d har han drivit det bra. Ty det, som
vi skte fr att komma undan, det har han vnt s, att det snrjer oss
mer och mer.

D lyste Inga Persdotters ansikte upp, och hennes gon slto sig under
de tunga gonlocken.

Ingens gon kunde som hennes lysa av gldje ver det, som var ont och
bringade andra skada.

Elin har inte fribrev p att f leva, sade hon lgt.

Nr hon sg sonens pltsliga frfran, teg hon en stund och log t sina
egna tankars styrka eller t hans svaghet. S fortfor hon med samma lga
stmma:

Kunde vi stlla det s, att Elin komme bort, och folk trodde, att det
skett av vda, eller att hon gjort det sjlv, d vore vi fria, och vad
hon frt med sig i boet, vore ditt.

D reste sig Nils upp och var vit av skrck.

Dit fr du mig aldrig, sade han.

Drmed rev han till sig sin mssa och gick ut. Drute lste han hsten,
vnde om och krde i rasande fart frn grden, dr modern bodde, och hem
till sitt.

Inga Persdotter satt lnge i tankar. Men vid sonens ord fste hon ingen
vikt. Ty hon visste, att han behvde vnja sig vid en tanke, innan han
vgade utfra den. Drfr lt hon honom fara, dit han for, och tnkte,
att den dag skulle komma, d hon ter hade honom i sin makt som alltid.

I stllet vnde hon sig nu till den gamla, ty en misstanke hade vaknat
inom henne, att denna hade hrt ngot eller tminstone anat och
frsttt.

Vad tnker I p, mor? skrek hon i rat p den gamla.

Karna Andersdotter satt, som hon setat, men gonen hade liksom
frsvunnit.

Jag hr ju inte, sade hon enstavigt.

Det r ocks bst fr er, sade Inga Persdotter och hll sin knutna
hand fr moderns gon.

Den gamla hrde henne icke och sg ej heller. Och drav visste Inga
Persdotter, vad hon skulle tro.

Men Nils kte som en ursinnig landsvgen fram och lt piskan vina ver
hstens lnd. Nr han kom fram till bron, saktade han dock farten.

Elin sitter frsts hemma och vntar, mumlade han. Jag har inte en
vr, dr jag kan f vara ensam.

Nils tnkte p Elins gon, som skulle se p honom och frga, och han
vred sig vid tanken p, vad modern hade sagt. Han var rdd, att hans
onda tankar skulle lysa fram ur hans gon och ur hans ansikte. Drfr
lt Nils nu hsten g i gende, och nr han spnt ifrn och fodrat
kreaturen, gick han lnge i stallet och vntade p, att Elin drinne
skulle slcka ljuset. Frst nr han sett ljuset slockna, gick Nils in
och kldde av sig i mrkret fr att slippa tala och fr att slippa se.


                                 VII.

Fr sin egen del gjorde Elin i Mllinge blott f bekantskaper, och
sllan skte hon ngon. En vninna hade hon dock frvrvat, och henne
plgade hon beska, nr nden blev henne fr svr.

Vninnan var en gift kvinna, och hennes namn var Kerstin Larsson. Frn
frsta stund fingo hon och Elin tycke fr varandra, och umgnget blev
dem ltt, emedan de voro nra grannar.

De bda vninnorna voro jmnriga, men varandra lika voro de ej. Kerstin
Larsson var mindre till vxten, och allting hos henne sg ut att vara
runt och glatt. Rund och glad var hennes figur, runt och glatt hennes
ansikte som hennes skratt. Hon hade ltt fr att tala och ltt fr att
finna ting i vrlden att gldja sig t. Ett naturligt gott hjrta hade
hon ocks, och ingenting fste henne mera vid vninnan, n att hon
tyckte synd om Elin och gladde sig t att kunna vara henne till hjlp.
Allt detta hngde nra samman med, att hon sjlv var lycklig. Hennes man
var handlande, och hans hus, som lg p samma sida om landsvgen som
Mllinge grd, var stort och glatt. Det liknade ej bondgrdarna, utan
var byggt mera p herrskapsvis. Frn vardagsrummet kom man ut p en
ppen veranda, kring vilken vildvinet klngde upp, och nedanfr verandan
fanns en vlsktt trdgrd, med frukttrd och brbuskar och vackra
berser. Larsson sjlv var en man med ett ppet, gott ansikte, ett
prydligt helskgg och ett par gon, som grna logo. Munnen log ocks,
och hans skratt var smittsamt friskt. En smula halt var mannen, men det
syntes knappast, nr han gick, och hans hustru hade aldrig skl att
beklaga sig ver detta lilla lyte. Ty frisk och glad var han som hon,
och man kunde se p de bda makarna, att dem emellan var allt, som det
br vara mellan mnniskor, vilka funnit varandra i krlek.

Emellan mblerna i rummet sprang redan en liten vacker flicka, som
alltid var fin och ren, men som modern nd aldrig fann snygg nog, nr
det kom frmmande. Lilla Greta lekte med far och mor, och frldrarna
plgade giva varandra varjehanda kraftiga mhetsbevis, nr de nojsade
med flickan. Ty hon erinrade dem om deras krleks bsta tid, och nr de
sgo henne, knde de sig unga och krleksstarka.

Fr Elin blev det en lttnad att vila ut i detta hem, dr ingen mrk
skugga strde trevnaden, och hon sade ofta, att hade hon icke haft
Larssons att g till, skulle hon aldrig ha hllit ut. Hon blev ocks vn
med mannen liksom med hustrun, och hon frtrodde sig till dessa sina
vnner, emedan hon hos dem fann trygghet och vila, och emedan hon ej
kunde annat. Fr dem berttade hon allt, vad hon kunde bertta, och
Kerstin Larsson var henne en god vninna, ty nr Elin sjlv hade svrt
fr att tala, hjlpte henne den andra. Hon gjorde detta, icke av
nyfikenhet fr att f veta ngot, utan emedan hon sjlv knde sig
lycklig och frnjd, och emedan hon icke kunde tla att se andra lida.
Allt hos denna kvinna var nmligen icke s runt och glatt, som det vid
frsta gonkastet kunde se ut. Hennes frstnd var klarare n de flesta
mns, och hennes intryck av mnniskor voro levande och outplnliga. Frn
frsta stunden hon fick veta, att Nils Tufvesson skulle gifta sig, hade
hon frsttt, att den, som kom i det huset, skulle bliva olycklig som
ingen. Ty Kerstin Larsson tnkte grna ver andra mnniskors den, och
det var hennes lust att frst, hur vrlden gick sin gng. Inga
Persdotter avskydde hon av instinkt och av hela sitt hjrta, utan att
denna dock gjort henne sjlv ngot egentligt ont, men p samma gng
lockade henne den sllsamma kvinnan som ngot av det underligaste hon
ngonsin sett. P de rykten, vilka gingo om frhllandena p Mllinge,
trodde Kerstin Larsson fullt och fast. Man skall vara blind fr att ej
inse det, sade hon, man behver ju blott kunna stava och lgga ihop.
Och ser man Inga Persdotter bara en gng i gonen, mste man vl veta,
att hon r i stnd till allting. Jag ville aldrig vara ensam med henne i
mrkret fr aldrig det. Detta var Kerstin Larssons mening, och om hon
icke uttalade den infr andra, kom detta sig drav, att hennes man
frbjudit henne det och sagt, att med sdant, som man ej vet, skall man
ej bry sig.

Men s trffade Kerstin Larsson Elin och sg genast, hur god hon var,
hur mild och stilla och fin. Som om de knt varandra i ratal, tyckte
hon, att Elins hela vsen lg ppet fr henne. D frstod Kerstin ocks,
att just en sdan kvinna som Elin var liksom skapad att frtryckas och
pinas ihjl av en sdan djvul, som Inga Persdotter var. Kerstins hjrta
blev s fullt av mhet och mkan p samma gng, att hon nstan ville
falla i grt, s fort hon sg Elin. Mer n en gng under de frsta
dagarna av deras bekantskap, kommo trarna i hennes gon, s att hon
rent av mste vnda sig bort. Och Kerstin lovade sig sjlv, att allt vad
en mnniska kunde gra fr att hjlpa en annan, det ville hon ocks gra
fr denna stackars unga kvinna, som kommit in i ett sdant ormbo och
icke ens syntes veta, vad hon gick till mtes, mer n ett barn. Och i
denna punkt hll Kerstin Larsson rligt ord.

Det hnde en gng, att Larsson skulle fara bort, och innan han gick,
kysste han frst barnet och sedan sin hustru. D vnde sig Elin bort och
brast i grt. Men nr vninnan frgade henne, ville hon ingenting svara.

Jag grter, drfr att jag icke fr vara lycklig som du, sade hon
blott.

Mera yppade hon icke. Ty allt annat kunde Elin bertta fr sin vn. Men
detta yttersta, som var hennes vrsta oro och fr henne som kvinna den
svraste smlek -- att hennes man frsmdde henne -- det kunde hon icke
bertta. Denna hemlighet gmde hon och berttade den under lnga mnader
icke. Ja, hon tyckte, att hon frr skulle velat d n att yppa sin skam.
Ej heller kunde Kerstin eller ngon annan gissa sig till eller misstnka
sdant.

Nr drfr Elin klagade, att hon ej var lycklig med sin man, skte
Kerstin ingen annan orsak bakom hennes tal, n den som lg i orden och
fann i dem orsak nog att grta. Vl visste hon, vad hon tnkte om
frhllandet mellan Inga Persdotter och dennas son. Men aldrig fll det
Kerstin in, att detta skulle kunna vara annat n dtt och borta, nu d
en hustru kommit i huset. Det var styggt nog, med det som var. Men nr
Elin kom till henne och full av skrck berttade om, hur mannen och
svrmodern utan orsak hade misshandlat henne, d kallade vninnan in sin
man, och bda uppmanade henne d att skriva och bertta allt fr sina
frldrar och pkalla deras hjlp. D skrev Elin till sina frldrar
detta brev.

Kra frldrar.

Jag fr skriva till eder och tala om fr er, det var i gr kvll, d
Hkan och Anna de reste frn mig, s kom jag till att grta, nr de
skulle skiljas ifrn mig, s jag kunde inte flja dem ut p grden, d
kom svrmor in och begynte sklla p mig och rkna upp en hel hop och
sa: ni kan f skaffa, det jag ska ha, s ska ni snart bli av med mig,
jag behver inte g hr i vgen, sa hon. Jag har aldrig talt ett ont
ord till henne. Jag fr be Far, om ni vill lta mig f de pengar, hon
ska ha, s kanhnda flyttar hon hrifrn p allvar. Hjlpen mig, s r
ni snlla, fr det r inte gott fr mig, som jag har det. Det mrker jag
nu, efter hon inte kunnat tla mig dessa f mnader ens. Nils kan inte
trsta mig; han tiger stilla, nr jag grter. Jag har kommit i ett
fasligt elnde. Om ni vill veta hur mnga trar jag spillt p detta
papper, jag grter bde natt och dag, s jag tror, jag grter mig till
dds. Jag sa till mor, nr vi skulle lgga oss: varfr skller ni p
mig. Jag har ju intet talt er ngot ont till. Jag grt ju inte, fr att
ni kom hem, jag grt fr Hkan och Anna, nr de reste. S krngde hon
t mig och sa: s kan du vl sga, vad du grter fr d.

Ni kan ju lta ngon g hit och sga mig, hur ni gr med penningarna.
Mor hon gick i dag bittida till sin mor, men hur lnge hon blir dr, det
vet jag inte. Jag mste skriva brevet med blyertspenna, fr jag har inte
ngot blck, och s fr jag g till Larssons och f kuvert. Nu fr jag
sluta mitt brev fr denna gngen med en kr hlsning till eder alla.
Tecknar vnligen

                                                     Elin Olasdotter.

Med detta brev gick Elin, som hon sagt, till Larssons fr att f kuvert.
Vninnan lste ock brevet, och nr hon lst det, sade hon:

Till mig berttade du, att du grt, innan du visste, att de skulle
resa.

Kanske det var s, svarade Elin. Jag har glmt det. Allting gr ihop
fr mig.

S funderade hon en stund p, om hon skulle ndra det. Men s sade hon:

Lgg ihop brevet och lt dem f det, som det r. Jag orkar inte skriva
om elndet en gng till.

S gick brevet, sdant det var, till frldrarna i Kvarnbo. Men dr stod
intet om det viktigaste av allt, och Kerstin mste ven frebr Elin,
att hon icke nmnt ngot om misshandeln.

Men d svarade Elin:

Kan jag skriva sdant, som bara gr dem sorg? r det icke nog, med det
som r? Berttade jag om detta, d skulle jag skmma ut Nils infr alla.
Och hur allting r, r han mig kr, och ingen vet som jag, att han
ingenting skulle gjort, om inte hon hade tvingat honom.

Nr brevet kom till Kvarnbo, framkallade det ingen bestrtning, men vl
sorg. S mycket ont hade alla redan hrt, att de ej kunde annat n veta,
att Elins gifterml var olyckligt. Men nr Ola Persson fick ett sdant
brev frn dottern sjlv, d visste han, att nden var strre, n vad hon
ville vidg.

D blev han ocks den man, han alltid var, d det gllde att ordna
angelgenheter fr andra, och utan att grubbla eller srja lnge brjade
han tnka efter, om det ej fanns ngon man, som stode Nils Tufvesson,
mannen, nra, och som kunde passa att vara skiljedomare i denna sak.

Nmndemannen kom d att tnka p, att Nils Tufvesson hade en farbroder,
Bengt Tufvesson, vilken bodde ej lngt ifrn Mllinge grd. Till honom
skrev Ola Persson och framstllde sin anhllan samt utsatte en dag, d
de bda skulle mtas.

Den dagen blev emellertid ett s rasande ovder, att ingen kunde tnka
p att fara. Men ett par dagar drefter kom Ola Persson kande till
Mllinge grd, och Elin Olasdotter snde genast bud efter mannens
farbroder. Nr Ola Persson kom, var han myndig och sluten. Han talade
kort och bestmt, och hans rst darrade aldrig. Det sgs, att han var
den ende man, som ngon sett Inga Persdotter frukta.

Mer n en timme sutto de dr, Elin och hennes man, Inga Persdotter och
Ola Persson och vntade p Bengt Tufvesson, som skulle komma.
Lngsammare har tiden ej gtt fr mnga, som vntat.

Lng och mager, som han var, steg Bengt Tufvesson ntligen in i stugan,
och de, som knt den dde Tufve Tufvesson, kunde se, att Bengt liknade
sin broder. Han satte sig svligt ned och hll sig lngt borta frn de
andra. Ty han var en fridens man, som icke grna ville komma i ovnskap
med sin svgerska.

Samtalet brjade med, att Ola Persson frgade, vartill allt det timmer
skulle brukas, som han vid sin ankomst sett ligga upplagt p grden.

Nils Tufvesson vred sig p sin stol och sg bort till sin moder. Men
Inga Persdotter satt med hopknipna lppar och ltsade icke mrka sonens
blick.

Jag talar till dig, Nils, och till ingen annan, sade d Ola Persson.

D svarade Nils, att timret lg dr fr att anvndas till en stuga,
vilken han tnkte bygga, fr att hans moder skulle bo dr och kvinnorna
ej lngre behva vara varandra till hinder.

D tego alla en stund, och till sist tog Ola Persson ter ordet:

Jag ser hur det r hr, sade han. Du vill stlla det, som om Inga
vore borta, men nd behlla henne hos dig. Men s r icke min mening.
Bor hon hr p grden, blir frhllandet lika fullt detsamma, som det
r, och vi veta alla, att det hittills ej varit gott. Nu vill du, att
jag skall hjlpa dig med penningar, emedan du har skuld och ej kan
hjlpa dig sjlv. Sdant skulle du ha sagt mig fre giftermlet, s hade
kanske mycket varit annorlunda, n vad det nu r. Men nu har detta
skett, och jag vill nd hjlpa dig, med allt vad jag kan. Men d skall
du slja din grd och flytta ned t min trakt. Och Inga Persdotter
stannar hr och lmnar dig ensam med din hustru.

Drp beskrev Ola Persson en grd, som stod att kpa, samt sade
villkoren fr kpet.

Vill du icke detta, Nils, slt han, har du ingenting att vnta av
mig.

Om detta talades nu lnge, utan att ngon av de andra, varken Nils
Tufvesson eller hans moder, ville sga rent ut, vad de nskade eller
tnkte. Nils frskte dock till sist beveka svrfadern att gra
villkoren mildare.

Men Ola Persson sg frbi honom t det hll, dr Inga Persdotter satt,
och sade:

Bestm dig nu, hur du vill. Eljest vet jag, bde var jag skall ska
roten och upphovet, och vad jag tnker gra.

Hela tiden hade Nils Tufvesson setat inbunden och tyst, och han frstod,
att nu hade han ingen hjlp att vnta frn modern. Ty s lnge Ola
Persson var p Mllinge, ville hon, att det skulle se ut, som om sonen
handlade ensam i egen sak. Drfr kunde Nils heller ej uthrda lngre,
utan som om han tnkt p annat och ej visste, varom frga var, reste han
sig upp och gick tigande ut. Drren stngde han hrt efter sig, nr han
gick.

Bengt Tufvesson, som skulle vara skiljedomare, hade hittills ingenting
yttrat. Men nr Nils gick ut, var hans ansikte s frtvivlat, att Bengt
Tufvesson blev orolig, och om en stund reste han sig upp och gick efter
brorsonen. Ty han fruktade, att Nils i ensamheten kunde tillfoga sig
sjlv ngot ont.

Nils stod upprtt ute i foderlogen, och hans gon voro fulla av trar.
Han visste, att han kunde icke gra, vad svrfadern hade begrt, och han
sg intet slut p det elnde, som skulle komma. Han stod drute och grt
ver sig sjlv och ver sitt eget liv, och s fann honom farbrodern.

Bengt Tufvesson teg en stund. S frgade han Nils, varfr Elin och Inga
Persdotter kommit i sdan tvist.

Det lt i Nils ron, som om farbrodern velat utforska honom och kanske
visste mer, n han ville sga, och drfr svarade han buttert:

Mor har icke all skuld, ty Elin r ocks konstig. Hon har gtt omkring
och sagt, att hon vill skiljas frn mig.

Jas, sade Bengt Tufvesson, det var ledsamt med detta giftet.

D knt Nils sina hnder, och mellan sammanbitna tnder brt han ut:

Det hade varit bttre, att det aldrig skett.

Men som om han fruktat, att han sagt fr mycket, tillade han:

Aldrig flyttar jag dit ned. Aldrig.

Drvid blev det ocks, och med ofrrttat rende fick Ola Persson fara
ifrn Mllinge grd. Bengt Tufvesson sade d ocks farvl och gick. Men
nr de tre, som frgan gllde, ter voro ensamma, d brjade Inga
Persdotter att tala, och de frsta ord hon yttrade till sonhustrun, voro
dessa:

Nu vet vi, vad det r, vi ha att tacka dig fr.

S slutade slktmtet p Mllinge grd, och frst dagen drp gick Inga
Persdotter bittida hem till sitt. Nils fljde henne t, och bda veko av
p den gngstig, vilken p andra sidan om n viker av ifrn stora
landsvgen.

Denna stig gr i en krok runt omkring byn och fljer sedan stora
landsvgen, dock p lagom stort avstnd, fr att de, vilka dr vandra
fram, icke behva bliva sedda frn densamma. Denna stig hade Inga
Persdotter och hennes son redan mer n en gng gtt. De fljde den ofta,
och nr stigen snkte sig, s att backsluttningen dolde dem fr andra,
stannade de fr att samtala. S fortsatte de ter under de lga, mrka
tallarna, vilkas barr drpo i morgonsolen efter den fregende nattens
regn.

Jag tror, det syns nu, sade Inga Persdotter, vilken hustru du har.
Ingen hjlp fr du av hennes rika slkt, och ingen vill hon skaffa dig.

Jag vnnar, jag vore lngt hrifrn, genmlde Nils.

Det vore nog bst fr dig, svarade den andra. Du r vek och vgar
intet. Varfr r det inte jag, som r man, och du, som r kvinna?

Hon stannade framfr honom och sg sig omkring fr att vertyga sig om,
att ingen lade mrke till dem. D log hon tyst, och hennes nsvingar
sklvde.

D skulle du ha lockat mig, och jag skulle ha fljt dig, fortfor Inga.
Men sedan skulle jag ha tagit makten och visat, att jag var man.

Tig, mor, sade Nils, tig och lt mig vara.

Han vnde sig ifrn henne och gick lngsamt vidare. Inga Persdotter
fljde honom, och hon talade med livliga rrelser och viskande rst.

Du r rdd, fortfor hon, rdd fr en kvinna, som inte ens vgar sl
igen. Drfr r det bst, att du kommer bort, och jag fr vl hjlpa dig
med det, som med allting annat. Du sljer grden, som Persson vill, s
hjlper han dig bde att f betalt och att f en kpare. Men sedan kper
du biljett till Amerika, reser din vg och lmnar mig hr. Jaja, det
blir vl inte annat.

Nils Tufvesson hrde knappast p moderns ord. Han gick i sina egna
tankar, och de sade honom, att bort frn detta skulle han aldrig komma.
Fr sig sjlv upprepade han det sista modern sagt: jaja, det blir vl
inte annat. Men han visste ej, vad Inga menat drmed, och medan han
tnkte drver, dk ett minne upp inom honom, att modern en gng sagt
ngot om, att de kunde rja Elin ur vgen. Nr hon sagt detta, och vad
han d sjlv hade svarat, kunde Nils ej lngre erinra sig. Det frefll
honom blott, som om en lng tid frflutit sedan dess, och att om det
skett och vore ver, skulle han f frid.

Vad har du sagt, mor? frgade han pltsligt. Jag vet det inte.

Inga Persdotter hll honom stilla och ruskade i hans arm, som fr att f
honom vaken.

Har du inte hrt, vad jag sagt dig?

Nej.

D slog Inga Persdotter pltsligt om, och som om hon kunnat lsa sonens
tankar tvrs igenom hans tystnad och frstod, att de nu fljde hennes
som aldrig frr, vnde hon tillbaka i sina egna tankespr och ljg
djrvt:

Jag har sagt, att hon mste d. D, s visst som jag lever. Det har jag
talat om hela tiden, medan du gtt hr och ingenting hrt. Jag teg i
gr, medan alla andra talade. Men d sg jag henne d under mina hnder,
och jag visste, att jag, som ingenting sagt, var starkare n ni alla,
som talat. S visst jag gr hr, vet jag nu ocks, att det en gng
sker.

Hon slppte taget om Nils arm. Bda gingo tysta vidare. Men under
tystnaden talade den enes sjl ohrbara ord till den andres och talade
s starkt, att Nils trodde allt vad modern sagt. Han trodde, att de ord,
han nu hrde, trffat hans sjl, redan nr han gick i sina egna tankar
och icke lade mrke till moderns ord.

S fullbordades smningom dag fr dag Inga Persdotters verk och fr var
dag, som gick, blev Nils sorgsnare och mera bunden.


                                VIII.

Vore det nu s, att mnniskornas tankar och handlingar bestmmas enbart
av, vad de verkligen veta och med sina egna gon se, d skulle Elin
under de dagar, som fljde, icke hava funnit skl till oro. Visserligen
gick Nils ofta bort liksom frr, och Elin kunde frst, att han beskte
modern. Men dessfrutom hnde ingenting. Nils var snarare mindre ovnlig
emot henne, n vad frr varit fallet, och Inga Persdotter visade sig
icke p Mllinge grd. Dagarna gingo sin enformiga, stilla gng och
blevo lngre och ljusare. Det led mot slutet p februari, och med vart
dygn, som frgick, ryckte vren nrmare.

Dock levde Elin i en ngest, som med varje timme blev starkare. Just
detta, att intet skedde, kades hennes inre oro. Och det sg ut, som om
nu denna sjlsngest, i vilken hon levde, skrpt hennes sinnen och lrt
henne, vad ingen sagt eller kunde sga. Oupphrligt hrde hon som en
frmmande rst, vilken talade inom henne sjlv, och som aldrig lmnade
henne ro. G bort, sade rsten. G bort ifrn allt detta. Eljest sker
dig en olycka. G bort, om ocks mnniskor klandra dig och sga allt ont
om dig. Vnta icke till i morgon, utan g den dag som i dag r. Nr hon
lagt sig, och det blev mrkt omkring henne, kades hennes rdsla. Det
tisslade och tasslade i varje vr, det var, som om vggarna ftt tungor,
och allt det onda, som de ensamma frnummit, blivit levande och talade
till hennes sjl, medan hela vrlden omkring henne sov. Detta hnde
frst, nr Nils var borta, och Elin lg ensam i bdden och vntade att
f hra honom komma och famla efter nyckeln, som lg gmd nederst under
det sista trappstegets ntta stenplatta. Men slutligen gick det s
lngt, att Elin hrde allt detta, som hon aldrig kunde giva namn, ven
nr Nils var hemma och med lugna, starka andetag sov vid hennes sida. D
kunde hon resa sig upp ur mrkret, fullt vaken, och med vitt uppsprrade
gon se sig omkring, som om hon trott, att ngon frmmande smugit sig
in, och att Nils och hon ej lngre voro allena.

De voro ej heller ensamma. Brottets ande vakade ver deras bdd. Den
skyldige hrde honom icke, men den oskyldiga svettades kallt fr den
sovandes skulder.

Elin blev trd under denna tid, och hennes frr s friska kinder blevo
bleka. Inga Persdotter gladdes drt, och hon sade, till vem som ville
hra det: r det en hustru fr en man som min son? Och vid ett besk
hos Bengt Tufvesson, svgern, yttrade hon detsamma och tillade: Nils r
ledsen vid detta gifte. Och kan ngon undra p det? S lnge ha de nu
varit gifta, och inga barn blir det. Inga Persdotter tnkte framt, nr
hon talade s, och ville hindra blivande misstankar att komma p rtt
spr. Men Elin mrkte sjlv, att hennes fgring avtog, och hon knde sig
gammal, som den gr, vilken tidigt lidit ver sina krafter.

Jag vill g till mina frldrar, tnkte hon. Och hon tyckte drvid,
att rsten inom henne gillade hennes beslut. Jag vill g till mina
frldrar och sga dem allt.

Emellertid frgingo flere dagar, under vilka Elin frtrdes av tungsint
grubbel, utan att kunna fatta ngot beslut. D hnde det en dag, att
Nils tidigt gick bort. Mot sin vana sade han hustrun, att han mnade
stanna borta till nsta dags afton. Och som han sagt detta, visste Elin,
att nu skulle hon g.

Icke ens fr Kerstin Larsson hade Elin berttat om sitt beslut, men nr
mannen gtt, och hon hunnit klda sig, gick hon till vninnan och fann
henne ensam hemma. Fr Kerstin berttade hon d om sin avsikt och bad
henne hjlpa med att fodra kreaturen och giva hnsen mat, till dess att
hon kom tillbaka, s att ingen skulle lida av att hon gtt bort.
Vninnan trodde, att ngot nytt hade hnt och bad Elin under trar, att
hon skulle frtro sig till henne och bertta allt. Men Elin skakade
blott p huvudet och sade, att hon mste g, samt att detta kommit ver
henne som en ingivelse. D tog vninnan avsked av henne och lt henne
g. Och Elin gick ut genom grinden och vandrade p sina ftter den lnga
vgen till sina frldrars hem. Hon kunde hava tagit en vagn och kt.
Men hon ville det icke. Som hon nu kom, utsttt och bjd av skam, tyckte
hon, att hon skulle komma gende till fots. Vandringen blev henne nstan
till en botvning, vilken hon skte, emedan den var henne s tung. Och
medan hon gick vgen fram, tnkte hon p, att hur allting var, och hur
svrt hon n haft det, fanns det dock ett, som var tyngst av allt i
detta, och det var, att hon hll av Nils, dubbelt drfr att han var
tungsint och olycklig och gick och srjde ver sitt liv, han som hon.
Hon tyckte, att de bda skulle kunna hjlpa varandra till lycka, om
ingen hindrade dem. Hon grt bittra trar, drfr att detta aldrig
skulle kunna ske. S frvirrat var ju allt, att hon icke ens frmtt
strida om sin mans krlek och frska vinna honom. Ty ingenting hade hon
vetat, ingenting visste hon nnu, allt vad hon gjorde blev blott att
treva i mrkret och aldrig kunna finna ut. Hon srjde fr Nils skull.
Vad hon nu gjorde skulle riva snder all mjlighet att n fram till
ngot bttre. Det visste Elin. Men det fick icke hjlpa. Rsten inom
henne drev henne fram, och hon kunde ej vnda tillbaka.

I sdana tankar gick Elin Olasdotter den lnga vgen till sina
frldrars hem. Hon kom frbi den stora bokskogen, dr de rdbruna
bladen lgo och multnade kring de mktiga, grvita stammarna, s lngt
gat kunde n. Hon kom in p stigen, som ledde genom hagen, och sg
tegeltaket med den vitmlade listen och gavelfnstret, frn vilka hon
sjlv s mnga gnger ltit sina flicktankar flyga ut ver vrlden, som
hon aldrig hade sett. Fullt och verfullt blev hennes hjrta. Men hennes
ftter frde henne mekaniskt vidare, och utmattad av sjlsstrider trodde
Elin, att blott hon kom hem och ter satt bland de sina, skulle hon ha
vunnit ver det vrsta, och de skulle nog hjlpa henne. Men nr hon kom
in i det gamla hemmet, sg hon, att ingen hade vntat henne. D sjnk
den utpinade kvinnans mod, och som om hon vaknat ur en drm, frstod
Elin, att nr nden p allvar kommer, d hjlper ingen. S grymt livet
r, nr man frstr det! S grymt, ensamt och tungt! Fadern kom vnligt
emot henne, och modern sprang, nr hon hrde rsten, ut ur kket, rd
och varm och med hret hngande fram under sjaletten. Alla gingo omkring
henne och talade vnliga ord. Mat kom fram p bordet, och frldrarna
frgade Elin, om hon icke var hungrig och trtt, varfr hon ej skrivit,
att hon skulle komma. Allt var s hemlikt och vant, och dock var allt s
olika, mot vad Elin hade tnkt sig. Hon tyckte, att det, som drivit
henne att komma, var ngot hemlighetsfullt och stort. Det lg lngt
ver, vad hon ngonsin erfarit eller upplevat. Framfr allt lg det
lngt ver, vad som nu skedde. Vad ville det sga att vara hungrig och
trtt, mot vad hon under denna tid hade lidit? Och hur kunde ngon nu
tala till henne om trtthet och mat? Elins drm om att ngot stort
skulle ske, att undret skulle komma och frlsa henne, krympte under
ngra korta gonblick ihop och blev p en gng s liten och s omjlig,
att hon ryste.

Tyngd av denna frnimmelse av den plattaste vardaglighet satt Elin,
hrde frldrarnas rster och sg deras ansikten. Varfr hade allt
pltsligt blivit s frndrat? Varfr var det hela med ens s omjligt?
Vad var det fr en vanmakt, som smg sig ver henne och tyngde hennes
sjl? Det frefll Elin, som om allt inom henne med ens blivit dtt och
tomt. Och ur stnd att sga eller gra ngot annat, lutade hon i
frtvivlan sitt ddstrtta huvud mot bordet och snyftade hgt.

Frldrarna sutto tysta bredvid henne, och de  sin sida ledo av, att
dottern hade det s svrt, och att de icke visste, vad de skulle gra
fr att hjlpa henne. Utan att veta, vad de skulle taga sig till med
denna ordlsa frtvivlan, vntade de, till dess att Elin grtit ut, och
nr hon gjort s, bdo de henne sga dem allt.

D brjade Elin att tala.

Jag har ju aldrig kunnat lida, att ngon sagt mig ngot ont, sade hon.
Och nu hr jag intet annat n ont frn morgon till kvll. Det r synd
om Nils, och det r synd om mig. Hon gr oss bgge olyckliga, och det
blir aldrig vl, frrn jag kommer drifrn.

Frldrarna frstodo ej mycket av detta, de bdo dottern frklara, vad
det var, som tryckte henne, och de brjade frga henne om detaljer. Men
p alla deras frgor svarade Elin: Nej, det var inte det, och det var
inte det.

Och som hon sade detta, knde Elin, att nu mste hon sga det yttersta.
Gjorde hon det, skulle hjlpen komma, och allt skulle bli som hon
nskat. Men maktlsheten var ver henne. Hon knde i ngest, att denna
sin yttersta nd och skam kunde hon icke blotta. Hon sg mot faderns
ansikte och mot moderns, och hennes blick fick det vettskrmda uttryck,
som kommer hos ett srat djur, nr krafterna svika, och hundarna stngt
vgen till flykt. Seg och outrotlig behrskade blygsamhetsknslan trots
allt hennes plgade sjl och fjttrade hennes tunga. Och nr hon mrkte,
att hon icke kunde bliva herre drver, hur mycket hon n ville, d
hjde hon sina armar mot frldrarna och nstan skrek:

Kan ni inte tro mig? Kan jag inte f stanna, dr jag r? Sedan m det
komma vad som vill.

Elin tyckte, att frtvivlan inom henne ropade s hgt, att var man mste
hra den som hon och frst. Ett gonblick gick ocks den tanken genom
Ola Perssons sjl, att han icke skulle frga vidare, utan lta dottern
bliva kvar, d hon nu kommit, samt endast skriva till mgen, att Elin
fr alltid lmnat dennes hus. Men i nsta gonblick tyckte han, att d
borde Elin ocks sga honom varfr. Utan stort skl lmnar ingen hustru
sin man. Drav fljer endast olycka och skam.

Drfr frgade han henne, om hon icke kunde vnta nnu ngon tid och se,
om det icke blev bttre. Elin var s utmattad, att hon p detta endast
tungt svarade ja, och som i gamla dagar intalade hon sig, att de andra
hade rtt och hon ortt. Rsten inom henne talade ej heller lngre, och
det kom henne fr, som var allt, vad nu beslts, det enda riktiga och
rtta.

Men s mycket lovade fadern henne, att blev det icke bttre under vren,
d ville han skaffa henne skilsmssa, och hon skulle bli fri.

Men nr aftonen kom, blev Elin orolig p nytt. Hon frstod icke lngre,
varfr hon kommit till frldrarnas hus, och utan att kunna sga varfr
frskrade hon, att hon genast borde g hem. Frldrarna frskte
vertala henne, sade henne, hur lng och mrk vgen var. Men Elin hrde
icke p dem. Hon upprepade blott envist, att hon mste g. Och s
bestmd var hon i sitt upptrdande, att Ola Persson ven mste avst
ifrn att taga en hst ur stallet och lta drngen skjutsa fr dottern.

I mrkningen vandrade Elin den lnga vgen tillbaka igen, och hennes
sjl var s tom och s pinad, att hon nu varken tnkte eller grt. Hon
bara gick och gick, som om vgen brnt henne. Frldrarna hade hon ltit
tro, att hon ver natten skulle vila hos bekanta, som bodde nra vgen.
Detta hade hon sagt, fr att ntligen slippa ls och bli ensam. Men hon
hade aldrig p allvar mnat gra, som hon sade, och nr hon blev trtt,
och midnatten var nra, vek hon av frn vgen och satte sig i en lada,
som lg ute p ett grde. Dr trevade hon sig till en tapp h att vila
p.

S satt den rike Ola Perssons dotter, till dess att morgonen grydde, och
den frsta strimman av dager lyste fram genom mrkret. D frst vaknade
Elin till besinning om, vem hon var, och var hon var. Men hon gde inga
trar lngre. Frusen och uthungrad satt hon dr och stirrade ut mot den
kalla dagern, och i stllet fr att grta som frr, kved hon och jmrade
sig, som om hon varit sjuk.

Elin fattade icke lngre, att frldrarna ltit henne g. Hon fattade
ej, varfr hon ver huvud icke sjlv hade stannat.

Men allt detta var nu borta och slut. Och utan att se sig om eller tnka
mera, reste hon sig blott och gick p vrkande ftter vidare hemt. Som
i en drm erinrade hon sig, att hon fr mycket lnge sedan hade kt
samma vg, och att Nils d hade krt fr henne. Hon tyckte sig kunna
knna igen varje grd och varje trd. Lngt ut p sltten stod en rad av
lga pilar. Deras grenar stretade mot den gr himmelen, som vxte de med
rtterna upp. Allt var sig likt. Det gick bara nu s underligt lngsamt
att komma vgen fram, och allt vad hon sg, blev minut fr minut liksom
skarpare och mera tydligt.

Men nrmare och nrmare kom Elin sitt ml, och hon tyckte sig nnu kunna
se Nils peka med piskan och hra honom sga: Nu r vi hemma. Hon var
glad att s var, och hon ryggade icke ens, nr hon sg grden, frn
vilken hon flytt, komma allt nrmare. Nu gick solen upp, och den sken p
halmtaket ver stallet.

Men nr hon kom i inkrsporten, stannade Elin och hll andan. Hon hrde
rster p grden, som samtalade ivrigt, och hon frstod, att Nils hade
kommit hem. Men hon var s trtt, att ingenting lngre kunde skrmma
henne. Lugnt gick hon vidare.

Vid trappan stodo Inga Persdotter och Nils, och Elin tyckte, att de gvo
varandra blickar, som om de undrat, ifall hon lyssnat p deras ord och
hrt, vad de sade.

Var kommer du ifrn? sade Inga Persdotter.

Jag kommer frn far och mor, sade Elin, och hon undrade i samma
gonblick, var hon fick stmma ifrn.

Men hon var fr utmattad fr att grubbla, fr trtt fr att kunna tnka
ngonting. Hon sg bara med undran p de bda andra och frvnade sig,
att de ingenting svarade. Utan att sga mera, gick hon in, och
vervldigad av smnen, lade hon sig p sin bdd.

Om Elin stannat vid drren och lyssnat, skulle hon aldrig behvt grubbla
mer. Ty d skulle hon ha vetat. S frbittrad var Inga Persdotter, och
en sdan skrck rasade i hennes sjl, nr hon hrde, att sonhustrun,
utan att omtala det fr ngon, beskt sin far och talat vid honom, att
hon glmde all frsiktighet och i ren skrmsel ropade hgt, vad hon
eljest knappt vgade viska. Nils darrade av fruktan som hon, och han bad
blott modern g hem till sitt och lmna honom ensam.

Ruvande ver det skedda gick Inga Persdotter drifrn, och Nils gick
ensam in fr att tala vid Elin. Men nr han kom in i vardagsstugan, sov
hustrun pkldd i makarnas gemensamma bdd. Nils stod lnge och sg p
Elin, som han icke vgade vcka.


                                 IX.

Nr Elin lngt fram p eftermiddagen vaknade, var hon ensam. Nils hade
gtt bort. Och i rummet hrdes blott det gamla urets enformiga
tick-tack.

Ljudet kom frn ett gammalt klockfodral, som stod mitt emot den breda
sngen p ena sidan om det fnster, vilket vette t grden. Det var
mlat med mnga gammaldags snirklar och sirater, rda och grna rosor,
och mitt p det fyrkantiga fltet lngs ner brann ett rtt hjrta,
vilket lyste som eld. verst uppe under urtavlan kunde man nnu lsa
rtalet 1769, men rtalet, liksom allt det mlade, var urblekt och ntt,
och nr verket gick, knppte det lngsamt och oskert. Det lt, som om
ngon haltat. Av visarna var den lngsta krkt, s att den alltid pekade
fel, och siffrorna p urtavlan voro de gamla, arabiska. P den tiden,
nr de goda mnniskorna byggde Mllinge grd och frkovrade dess jmte
sitt eget vlstnd, nr socknens mn och kvinnor dr stmde mte vid
brllop, begravningar eller dop, d hade klockan varit vl hllen. I
taktfasta skra knppar hade den mtt tiden fr de slkten, vilka kommit
och gtt. Nu var det gamla urverkets tid frbi, och nr klockan nu
skulle sl, voro slagen icke att lita p. Den gamla klockan kunde sl
tre, nr hon menade tta, och tta, nr hon menade tolv. Ty verket hade
kommit i oordning, och ingen tnkte lngre p att stta det i stnd.

Elin hade ofta legat och hrt p det gamla urets knppar. Denna gng
tvingade de henne att lyssna, s att smnen svek henne, och hon kunde
icke bringa reda i sina tankar. Var var Nils? Och var var hon, den
andra? Har jag icke mtt dem, nr jag kom hem? tnkte Elin. Eller har
jag endast drmt s? Hennes tankar ville icke komma i ordning, och som
om hon drmt och plgats av maran, knde Elin trycket ver sitt brst,
att ngot hade hnt, som skulle gra henne sorg, nr tankarna hunnit
vakna.

D hrde hon ngon g ute i frstugan, och utan att nnu minnas ngot
klart, reste hon sig till hlften upp och sg mot drren. Frst lt det,
som skulle stegen tystna bort och frsvinna. S rrde sig lset ter,
drren ppnades, och Kerstin Larsson trdde in. D satte sig Elin upp
och var fullt vaken.

Jag sg, att drren stod ppen, och drfr ville jag g in och se, vem
som var hr, sade vninnan. Att du redan r hemma!

Ja, sade Elin. Det gick fortare, n jag tnkte.

Elin steg upp och gick frbi vninnan. Drp ppnade hon drren och steg
ut. Det var den frsta vrdagen, som kommit. Ute sken solen ljumt, och
de frsta fglarna kvittrade och plockade p krsbrstrdens kala
grenar.

D satte sig Elin ned p trskeln och sg ut. Vninnan frgade henne,
vad hon utrttat hos frldrarna, och Elin berttade fr henne, hur
allting hade gtt. Men hon hrde sina egna ord, som om en annan hade
talat, och allt vad hon sg var fr hennes gon, som om det icke funnits
till.

ter stego trarna upp i Elins gon. Hon var nu s van att grta, hon,
som aldrig grtit frr, att blott hon satt tyst och ingenting tnkte,
kommo trarna av sig sjlva. De droppade ned utan att hon mrkte det,
med upprtt huvud och hnderna tungt vilande i sktet satt hon dr och
grt. Och hon grt i brjan s tyst, att vninnan ingenting mrkte.
Kerstin sg det frst, nr den unga kvinnans starka kropp brjade skaka
som i tyst kramp. D satte hon sig p trskeln, ocks hon, och drog
Elins huvud intill sig. S hade Kerstin Larsson aldrig sett en mnniska
grta. Det var, som om hon vntat, att Elin skulle grta sig till dds
och aldrig mera resa sig upp.

Lnge drjde det, innan Elin kunde brja att tala, men nr det skedde,
var hennes kraft bruten, och hon yppade allt.

Du vet inte det vrsta, sade hon. Ingen vet det vrsta. Det r, att
jag aldrig blivit Nils hustru, om jag n r vigd vid honom. Aldrig har
han ens kysst mig, aldrig tagit mig i sin famn. Vore det icke s, skulle
allt annat ocks vara annorlunda. Du kan inte veta, hur detta r, du som
har en man, som hller av dig, du, som har ett barn, du, som blir smekt
och r lycklig. Mig har ingen smekt, allt sedan jag var ett barn. Den
enda gng Nils hnder rrt vid min kropp, slog han mig, och jag lg
stilla framfr honom och tog emot.

Allt det, som Elin gtt och tnkt, att hon skulle sga sina frldrar,
men aldrig kunnat, det berttade hon nu, nr hennes krafter voro
uttmda, och hon icke lngre var mktig sig sjlv. Det kom i korta
satser, brutet, mellan suckar och utrop. Det var ngesten ver hela
hennes liv, som ntligen fick luft.

Nr vi var fstfolk, fortfor hon, trodde jag, att han ville vnta,
tills vi var gifta. Nr brllopet sttt, trodde jag, att han frst ville
ha mig hem. Vad jag sedan trott, vet jag icke lngre. Jag bara grter,
s jag tror, att jag grter mina gon ut. Och jag ber var natt till Gud,
att han ville lta mig d och glmma mitt elnde.

Under det Elin s talade, satt vninnan bredvid henne och vgade icke se
upp. I ett sdant lidande hade hon aldrig blickat in, och s frintad
som hon nu sg Elin, trodde hon aldrig, att ngon mnniska i levande
livet kunde bli. Kerstin Larsson frs, s att hela hennes kropp sklvde,
och hon visste aldrig, hur hon skulle kunna g bort och lmna den
olyckliga kvinnan ensam. Hela natten eftert lg hon vaken, och vad hon
ftt veta fyllde henne med spksyner. Men nr morgonen kom, talade hon
med sin man om, vad hon ville gra. Och d han sg, att s stor nd var
 frde, gillade han hennes plan. P frmiddagen gick Kerstin Larsson
allts till vninnan och tog henne med hem till sig. Och nr hon vl
ftt Elin hem, stngde hon drren, s att ingen kunde hra dem, och
berttade henne, vad hon visste om Inga Persdotter och hennes son, samt
vad mnga trodde.

Elin satt stilla, noga lyssnande till vninnans ord, och nr denna
slutat, sade hon:

Hade jag vetat detta, hade jag aldrig gift mig med Nils.

Men mot hennes frra lidande syntes henne upptckten av denna styggelse
dock vara ett mindre ont. Ty s underligt r mnniskohjrtat, att den
vrsta visshet synes oss bttre, n att ingenting veta, och intet frukta
vi mnniskor s, som att treva omkring i vrt eget liv och endast finna
mrker. Vissheten torkar inom oss trekllan, som ingen mening har, och
ger oss lust att kmpa intill dden.


                                  X.

Lngt bort frn vgen, mitt ute p sltten, ligger ett ensamt hus. Dr
brinner lngt in i sena ntterna ljus, och framfr fnstren hnga gra
frhngen, s att ingen kan se, vad som frehaves drinne.

Dr bor den gamla Sp-Maren, som kan mera n rtt fram, och som mnga
beska, nr varken prst eller doktor kan ge ett rd. Vad hon varit
frr, och nr hon flyttat dit, det vet numera ingen. Hon r endast
Sp-Maren, och ingen vill, att det skall bli knt, nr han gr dit. Det
r blott, nr flickorna komma och frga henne till rds i krlek, som
alla f veta det.

P vgen dit gr en dag i mars en kvinna. Hon gr lutad och ser sig
omkring. Hucklet har hon dragit ned fr ansiktet, som fruktade hon att
bli sedd, och nr hon hr ett ljud frn landsvgen av ngon vagn, som
ker frbi, hukar hon sig ned i det stora diket. Det r Inga Persdotter,
som nu r p vg till Sp-Maren, och medan hon gr dr ensam, talar hon
hgt till sig sjlv.

Jag vill bara frga Maren om det r farligt, sger hon. Och jag skall
inte sga henne ngot, s att hon frstr, vad det r. Jag skall tala s
listigt, att hon ingenting kan ha att sga, om det vrsta skulle hnda,
och jag skall lova henne pengar, om hon stller fr mig, s att allt gr
bra.

Hon kommer in till Maren, och hon ser, att det r en man drinne. Hans
namn r Hkan Nilsson, och Inga Persdotter knner honom. Han sitter dr
lnge och talar om ett stort dike, som skall grvas. Och hela tiden
undrar Inga Persdotter, varfr han talar om detta, d hans rende skert
lngesedan r utrttat, och han drfr lika grna kunde g. Men hon
tvingar sig dock att hra honom med tlamod, och hon talar sjlv om
diket, som icke angr henne.

ntligen gr han, och Inga Persdotter blir ensam med Maren.

Maren ppnar drren till kammaren och beder sitt frmmande stiga in.
Inga Persdotter gr s, och nr hon satt sig, ser hon sig om. Hon har ej
varit hrinne p lnge, och hon undrar ver, att ingenting nytt r att
se.

D frgar Maren henne, vad hon vill, och Inga Persdotter tiger frst,
men frgar sedan, vad Hkan Nilsson velat, efter han stannat s lnge.

Det kan jag nog sga, sger Maren. Han r sjuk av tungsinne, och det
vill han, att jag ska hjlpa honom kvitt fr.

Kan I bota sdant? sger Inga Persdotter.

Jag har gjort det frr, sger Maren, och hennes tv gra gon blnka
till.

Det r lika illa med mig, sger Inga Persdotter och suckar. Jag
skulle bli det kvitt, om allt kunde bli, som det var fre giftermlet
hemma hos sonen min, Nils.

D tiger Maren en stund, och hennes sm gra gon borra sig in i den
andras.

Det r nog svrt det, sger hon till sist. S lnge Elin finns dr,
kan vl inte allt vara, som det frr var.

Inga Persdotters ansikte fr frg, och hon nickar ivrigt.

Vad de tv sedan tala om, skulle ingen kunnat hra, ven om en tredje
funnits dold i rummet och lyssnat. S lgt viska de med varandra, och s
frbehllsamt falla orden.

Men nr Inga Persdotter gr drifrn, r det redan mrkt, och hon
pskyndar sina steg, emedan hon ingenting fruktar ssom mrkret. Nr hon
kommer fram till den lga tallskogen, brjar hon springa. Omkring henne
vrida tallarna sina krokiga grenar, s att de bliva till armar, vilka
strcka sig fram, som ville de fnga den flyende. Stubbarna i skogen
bliva till ansikten, vilka f liv och grina emot henne, som ville de
bitas. Ett par krkor, som skrmts upp ur sin smn, lyfta och susa bort
p svarta vingar, vilka frstoras i skymningen, och borta frn krret
ljuder en ensam vipas skri som frn en mnniska i nd.

Inga Persdotter tror icke p Gud. Men hon tror p djvulen. Hon r
besatt av det brott, som fngat hennes tankar. Hon vet icke lngre,
varfr hon vill beg det, eller hur det skall ske. Hon vet blott, att
brottet jagar, hetsar, pinar och tvingar henne framt. Det har vxt till
ett med hennes sjl. Och hon kan ej leva, om hon ej fr begrava sina
fingrar i den strupe, vilken som i en spksyn andas infr hennes gon.
Hon krker sina fingrar, som om stunden redan vore kommen. Och medan
skrcken fr det, som rasar inom henne sjlv, frvandlar allt, vad hon
ser omkring sig, till osynliga blodtrstiga fiender, vilka trakta efter
hennes eget liv, springer hon med fladdrande kjolar och flsande brst,
och hon stannar icke, frrn hon slngt moderns drr p vid gavel och
rddat sig in dit, dr en lampa brinner.

D frst vet hon, att Maren ingenting lovat och ingenting sagt. Och
ensam med sitt brott gr hon kvidande fram och ter p golvet och tror,
att hon r sjuk.

Men ute blnka stjrnorna, och skogsranden str stilla och mrk mot den
djupbl himmelen. Ingen mer n den, som r olycklig och besatt av
mordanden, kan dr tnka p annat n den tidiga vraftonens stilla,
skymmande frid.


                                 XI.

Med Elin frsiggick under dessa dagar en stor frndring. Nu mera tnkte
hon p, hur hon skulle kunna vinna sin mans krlek, och hon hoppades
ibland, att hon skulle lyckas. Detta kom drav, att hon nu ftt klarhet
och visste, varest hon skulle ska det onda, vilket tyngde p hennes
liv.

Fr Elin, som aldrig dmde ngon, var det blott helt naturligt, att hon
ej kunde tillrkna Nils detta som en svr skuld. Fr henne blev han
endast ett olyckligt offer, han lika vl som hon sjlv. Det var onda
den, som skilde dem t, och Elin anklagade icke sin man ens i sina
tankar. En vilja, som var ond och starkare n hans, drev honom till
allt, vad han gjort, och nnu gjorde. Elin vxte under allt detta. Ord,
fr allt vad hon tnkte, fann hon aldrig, och aldrig anade hon, att hon
vxte hgre n mnniskor eljest gra. Utan att veta det, ndde hon den
hjd, drifrn frltelsen synes vara allt, och vad mnniskor eljest
kunna dma och tnka, intet. Det strsta och ljusaste Elin nu kunde
drmma sig var, att hon en dag skulle f sga Nils, att hon visste
allting, och att hon frlt honom.

Nr jag sagt detta, tnkte Elin, d skall Nils falla ned framfr mig
och grta. Eller kanske han ingenting sger eller gr alls. Nej, tnkte
hon vidare, han vill icke lta mig se in i all sin skam. Han r ordkarg
och skygg, han som jag. Kanske han reser sig upp och gr och ingenting
vill sga mig. Jaja, drmde hon vidare i sina tankar. S mste det
vara. Och hon visste med sig sjlv, att hon skulle ga kraft att tiga
och ingenting ltsa se. Blott tiga och vnta ville hon, till dess att
aftonen kom, och det blev mrkt, s att Nils ej behvde blygas fr att
mta hennes blick. D skulle han bliva mot henne som andra mn mot sina
kvinnor, han skulle smeka henne utan ord och gra henne till sin hustru.

Hur kunna icke mnniskor drmma! Hur djupt sitter icke behovet att leva
och vara lycklig i vra sjlar! F av oss kunna se sitt eget liv, och
fr de flesta gller: Saliga de, som icke se. Elin trodde vl icke
helt, att s skulle hnda, som hon nu drmde. Men hon drmde dock drom
mitt i all vnda, och i hoppet, som levde inom henne och sent dog,
strckte hon bda armarna efter sin egen drm.

Inga Persdotter fruktade Elin nu mera n frr. Blott hon hrde hennes
rst, knde hon som ett stygn i sitt brst. Och hon kunde tnka: Blir
det icke snart en ndring, s mrdar hon mig. Hon trodde detta sjlv p
fullt allvar, och hennes aning var s klar, att hon sade den till
vninnan.

Hon mrdar mig nog en dag, sade hon.

Och nr hon var nedslagen och trtt, nskade hon det nstan. Ty d
skulle allt vara slut, och hon fick frid.

Det vgar Inga Persdotter aldrig, trstade henne Kerstin Larsson. Ty
skulle sdant hnda, falla misstankarna genast p henne, och d mste
hon frukta, att allt blir uppdagat.

Men Elin Olasdotter blickade med klarbla gon rtt fram, som hade hon
sett in i, vad ingen mer n hon kunde se, och svarade:

Hon gr det nd. Jag vet det.

Men s kom hoppet tillbaka, och d vaknade ocks krleken till Nils,
vilken hon givit sin tro, och som medlidandet lrt henne att lska. D
ville hon kmpa om hans sjl med den onda kvinna, som var hans egen mor.
Hon kom att tnka p gamla sagor, och allting omkring henne blev sdant,
att hon sjlv tyckte sig leva i en sdan. I de gamla sagorna berttades
om en man, som hade slt sin sjl t djvulen. Fr guld och av svaghet
hade han gjort s, och han hade gjort det, emedan han var fattig och
icke frstod bttre, och emedan han trodde, att den dag, d djvulen
krvde hans sjl till ln, aldrig skulle komma. S gifte han sig, och
hans hustru lskade honom och var lycklig, emedan hon ingenting visste,
och emedan mannen teg. Men hennes man, vilken visste allt, var aldrig
lycklig. Ju nrmare dagen kom, d han skulle betala den falska lycka,
han njutit, desto mera undrande, grubblande och inbunden blev han.
Hustrun, som lskade honom, frstod att han led, och ju nrmare dagen
nalkades, d all hans lycka skulle vara frspilld, desto svrare blev
det honom att g och tiga infr sin hustru. ven detta frstod hustrun,
fastn hon icke visste, vad som tryckte mannen, eller vilken olycka, som
hotade dem. Men till sist fick hon lnen, fr att hon tegat och bidat
den rtta stunden. Ty nr nden stod fr drren, berttade henne mannen,
att han slt sin sjl. Och hon frebrdde honom varken att han begtt
ddssynden eller bedragit henne med en falsk lycka. Hon sg blott, att
mannen var olycklig och visste endast, att hon lskade denne sin
olycklige man. Ty nr r vl en mnniska mera olycklig, n nr hon
begtt en ddssynd? Och nr behver hon bttre krleken? Detta frstod
hustrun, och drfr fick hon ocks kraft, s att hon kunde strida mot
djvulen och all hans hr och vinna seger. Och Gud gav henne klokhet och
mod, s att hon rddade mannen och lyckan t sig sjlv och hans syndiga
sjl t den saliga evigheten.

S tyckte Elin, att hon nu stred med djvulen om Nils sjl. Ty just s
tungsint, inbunden och ordkarg gick han omkring. Ingenstdes fann han
ro, och aldrig hade han hg fr sitt arbete. Vren kom, men han syntes
ej tnka drp. Plogen rostade i redskapslidret, och kern stod full av
ogrs. Men Nils gick omkring som en osalig ande, och nr han var ensam
och trodde sig osedd, d smg sig Elin till att betrakta honom. Och vad
hon d sg, kom henne att frukta, att mannen ville gra sig sjlv ngot
ont. Runt om henne susade som tunga vingslag av dd och av mord, hon
kunde knna deras kalla flktar, och det fanns ingen aning s stygg
eller inbillning s hemsk, att den icke ngon gng hemskte henne. Men
mitt under allt detta levde hennes sjl, renades och luttrades frn
allt, som var ffngligt och smtt, och med hela sin ungdoms styrka
arbetade hon fr att n fram till den dag, d de onda drmmarna skulle
frjagas som i sagan.

Nils gick i allt detta och betraktade sin hustru som med andra gon. Ty
han sg, att hon blivit en annan. Det gick kraft ut ifrn henne, och det
kom honom ibland fr, att han skulle velat vara ensam med henne och
glmma, att allt det andra ngonsin funnits till. Det var icke djvulen,
som stred med en kvinna om hans sjl. Det var tv kvinnor, som stridde
om honom, han knde bdas vlde, och hans inre var ett enda jsande
mrker, dr ingen dagning fanns. Hans sjl var sjuk av fruktan,
samvetsagg och ckel. Hans kropp var trtt av tvungna omfamningar och
brist p smn. Han led som av ett lngt hemskt rus, vilket varat i
mnader och r, och hans hjrna var tom av utmattning. Han nskade blott
slut p alltsammans, och han hrde inom sig en rst, som viskade, att
allt skulle bli gott och stilla igen, endast ngon av dem, vilka nu
levde fr att pina varandra, vore borta och dd.

Var det moderns rst, som s talade? Eller var det hans egen? Det
kvittade Nils lika. Han hrde blott rsten tala. Och han var s
sndergngen, att han kunde varken tvivla eller tro.

Men skrcken fr Elins slkt, upptckten, och allt, som drav skulle
flja, vaknade nyo med dubbel bitterhet, nr en dag Elins syster kom p
besk. Frldrarna hade skickat dottern till Mllinge. Ty allt sedan
Elin kommit gende till frldrarna fr att klaga sin nd och sedan s
hastigt ter tagit avsked, hade de ej hrt ett ord frn dottern, och de
lngtade att f veta, hur allting avlupit. De anade intet gott av denna
tystnad, och Ola Persson sjlv hade onda drmmar. Drfr kom systern p
besk, och Elin blev frst glad att se henne. Men fngen i sina nya
tankar, som Elin gick, blev systerns besk henne till fga gldje. Ty
systern frgade henne om allt, och Elin ville nu mindre n ngonsin
frtro sig t ngon.

I allmnna ordalag talade hon drfr om mannens godhet och svaghet fr
sin mor, och hur svr Inga Persdotter var. Men nnu sade sig Elin icke
vilja tnka p ngon skilsmssa. Frst ville hon se tiden an.

Systern stannade dr i tio dagar. Och en dag hnde det, att de varit ute
och hlsat p bekanta i byn. D kom Kerstin Larsson springande och
berttade dem, att Inga Persdotter kommit p besk samt rdde dem att
genast begiva sig hem, emedan eljest ngon ledsamhet kunde uppst. Vid
denna underrttelse blev Elin utom sig av frskrckelse och bad vninnan
flja dem hem, vilket denna ocks gjorde. Hemkomna funno de drren
stngd, och nr de bultade p den, var det lnge tyst inne i huset.
Omsider ppnade dock Nils frstugudrren. Och nr de kommo in, funno de
honom och Inga Persdotter i vardagsstugan. Inga Persdotter var d sdan,
att hon knappast ville tala eller hlsa. Ej heller ville hon taga emot
den mat, som sonhustrun bjd henne. Snart drefter tog hon avsked, och
Nils satte fr hsten fr att skjutsa henne hem.

Elin blygdes, att systern skulle behvt se detta. Men ett par dagar
drefter, strax innan systern skulle resa, hnde det, att hon tidigt p
morgonen fre makarna steg upp och gick ut. Systern hade sovit i
vardagsstugan i en inflyttad bdd, och Nils sov hos Elin i
tvmanssngen. Nr Elin d blev ensam med Nils, lade hon sin bara arm p
hans, sg honom in i gonen och sade:

Om du nd ngon gng ville smeka mig.

Hon hade aldrig frr sagt ngot sdant, och hon undrade sjlv, varifrn
hon tog mod drtill.

Nils skt emellertid hennes arm tillbaka och svarade bistert.

Sdant dr bryr jag mig icke om.

Men han kunde icke se henne i gonen, nr han sade detta, och ehuru Elin
knde sig skamsen, d hon steg upp fr att klda sig, ngrade hon dock
icke, vad hon hade sagt. Det kom henne fr, som hade hon drigenom p
ngot stt kommit sin man nrmare.

Nr hon blev ensam med systern, sade hon denna, att hon hll av Nils,
men att han ej brydde sig mycket om henne. Och hon frgade systern, om
denna kunde sga henne, vad hon skulle gra fr att vinna sin mans
krlek.

Drom talade de bda lnge med varandra, och till sist frgade systern
Elin, om hon hrt talas om Sp-Maren.

Elin slog ned sina gon och teg. Just detta hade hon nmligen sjlv
tnkt. Men hon tyckte, det var skamligt att frga en sdan person till
rds. Och sjlv trodde hon ej p, att ngon med trolldom kunde vnda en
annans sinne till krlek.

Men systern berttade, vad hon hade hrt. Det var bde mn och kvinnor,
som lidit av obesvarad krlek. De hade alla gtt till Maren och alla
hade de blivit hjlpta. Ett par av dem knde systern vl, och de hade
sjlva berttat fr henne, hur det gtt dem.

Elin satt och hrde p allt detta, och det syntes henne s underligt,
att hon, som visste bttre, skulle lna sig till sdant. Men nr nden
r stor, och mnniskan icke kan finna hjlp, d blir hon liten och svag
och tyr till obekanta makter, ven till sdana, som hon under lyckligare
dagar fraktat. Inom oss finns alltid den knslan, att allting r s
oskert, dunkelt och svrt att reda, ett stilla tvivel, att vad vi tro
oss veta, dock icke r det riktiga. Kanske finns det hjlp att f,
endast man vill utstrcka sin hand och ska den.

Nr systern samma dag skulle fara, fljde henne Elin drfr till vgs.
Och nr de bda systrarna skildes, tog Elin ensam vgen till Sp-Maren.

Hon blygdes icke lngre ver, vad hon gjorde. Ju nrmare hon kom den
lilla stugan, dr de gra frhngen skymde fr fnstren, ju mera knde
hon det s, som skulle hon dr f hjlp. Gud kunde ej vara s hrd, att
han lt henne g ohrd ven denna gngen, och det kunde ej vara ortt av
en ensam, olycklig kvinna, att hon skte hjlp fr att vinna sin egen
man.

Elin satt i Marens kammare, innanfr den stngda drren, och framfr sig
sg hon det magra ansiktet, dr skinnet tycktes sitta stramt ver de
breda kindknotorna. Lika stramt var det rdsprngda, gra hret kammat
bakt och virat upp i en knut. Och de sm klara gonen lyste emot henne.
Elin tyckte, att denna kvinna mste veta allt, och vad hon rdde henne,
det ville hon utan tvekan gra.

Maren sade Elin aldrig, att ven Inga Persdotter varit dr, och vad hon
tnkte, vet ingen. Hon lt den hgra handen icke veta, vad den vnstra
tog. Och Elin gick ifrn henne i en feber av gldje.

Hemma valde hon ut tv rena rngttsvar, som Maren hade lrt henne. Dem
lade hon in i en liten packe och gick nsta dag ter till Maren och
lmnade rngtten till henne. Ett par dagar senare hmtade hon dem ter.
D hade Maren lst ver dem eller hngt dem i ngon rk eller fuktat dem
med ngot. Hur detta var, fick Elin aldrig veta. Men p dessa skulle
Nils och hon ligga, d skulle hans krlek vakna, och aldrig skulle den
sedan lmna honom.

Med darrande hnder stoppade Elin frsiktigt ned sin egen och Nils kudde
i de dyrbara rngtten. Hon lade dem vackert till rtta och stod sedan
lnge och betraktade dem. Rena och vita lgo de dr ver den smala
spetsen p lakanet. All tanke p, att hon gjort ngot otillbrligt, var
nu frsvunnen. Elin tnkte icke p annat, n vad hon nu hoppades och
vntade. Hon erfor ngot nstan av en oskyldig gldje, nr hon sg dessa
vita rngtt. De blevo henne som ett tecken p lycka mitt i all hennes
pina, och de frsta gldjetrar, hon p lnge knt, stego i hennes gon.

Nils somnade tungt p sin kudde, och Elin lg vaken bredvid honom och
vlsignade hans smn. Hon glmde, att hon lrt i katekesen, att Gud
frdmer allt trolltyg, och hon bad varmt, att Gud mtte vlsigna smnen
och lta rngtten verka. S erinrade hon sig, att hon sjlv mste somna
vid mannens sida, om medlet skulle kunna lyckas. Och trtt av oro och
hopp, somnade hon p sin vita kudde och sov gott och utan drmmar som
ett barn.

P morgonen var hennes frsta tanke rngtten, och hon betraktade
ngsligt Nils. Nr han som vanligt t och gick, utan att synas mrka
hennes drvaro, sade hon sig sjlv, att en natt vore fr litet, och att
hon nog mste ha tlamod lnge.

Hon talade sig in i sin egen drm, och den fyllde henne s helt, att hon
p frmiddagen mste g till vninnan fr att frtro henne sin lycka.
Fr henne berttade hon alltsammans, och vninnan hade icke hjrta att
sga henne emot.

Nu ro de vita och rena, sade Elin. Men jag skall lta dem sitta,
tills de bliva svarta, om det behvs, och inte byta om. Nils skall nog
komma att tycka om mig.

Hon sg ut som en ung brud, nr hon sade s. Men i nsta gonblick
frndrades hennes ansikte, och hon lutade pannan mot handen och ville
lnge icke se upp.


                                 XII.

Det var i mitten av mars, och vren kom tidigt. Luften var varm, och de
frsta lrkorna svingade redan i solskenet ver krar och ngar. ver
hela naturen lg en ljum vrme, som andades vxtlighet, och dr sltten
slutade, steg imman frn jorden bl mot aftonsolen. Elin gick under
denna tid och frskte forska ut sin man. Allting var sig likt dem
emellan, och ngon frndring hade icke intrtt. Och alltsom kuddarna
frlorade sin vita frg, utan att ngon frndring dock intrdde,
brjade hennes tro p det ofelbara medlet att svikta.

S kom en dag, d Nils gick omkring och syntes vara mer n vanligt
orolig, och ett par ord, som hon hrt, gav Elin den rtta ledtrden. Hon
erfor, att han behvde penningar, emedan han var i skuld. Det var en
gammal skuldsedel, endast p tvhundra kronor. Men fr Nils var detta
redan nog, emedan han inga reda penningar hade.

P detta tnkte Elin en hel dag och en hel natt. Hon somnade in med
tanken p dessa penningar, medan hon sov, drmde hon om dem, och nr hon
vaknade upp, tyckte hon, att Gud hade ltit detta ske fr att hjlpa
henne.

Dessa tvhundra kronor stodo p en skuldsedel, som Nils fader, Tufve
Tufvesson, hade utfrdat, under det sista ret han levde. Denna var
verrig och skulle skrivas om, och fr detta var det nu, som Nils gick
och gruvade sig.

P morgonen visste Elin, vad hon skulle gra. Det kom henne fr, att
gjorde hon detta, d skulle Nils se, att hon hll av honom. Och sg han,
att hon ville vara honom till hjlp i allt, vad hon kunde, skulle kanske
hans sinne vndas till henne.

Nr Nils drfr p morgonen skulle fara bort, gick Elin till honom och
sade:

Du skall fara bort nu, Nils. Jag vet ocks, vart du far.

Vet du? sade han vresigt.

Men Elin lt ej skrmma sig av hans ton. De stodo mitt emot varandra i
vardagsstugan, och drren till grden stod ppen, s att man kunde se
hsten, vilken stod fr krran och tuggade p betslet. Fr frsta gngen
sg Elin Nils frimodigt i gonen och log.

Du r skyldig tvhundra kronor, sade hon. Och det gruvar du dig fr.
Men jag hade tnkt s, att om du ville, skulle jag skriva till far.

Vill du det? sade Nils tvivlande.

Det vill jag, fortfor Elin. Och ber jag honom om det, snder han dig
nog pengarna.

Nils stod stilla och sg p sin hustru. Vad hon nu sade honom, kunde han
aldrig tro skulle hava varit mjligt. Trarna stego upp ur hans gon av
nger, blygsel och samvetsagg, och han undrade, hur det var mjligt, att
han liksom aldrig mrkt Elin frr. Nils kunde ej se p henne lngre,
utan han vnde sig om och gick ifrn hustrun ut p grden. Dr ute gav
han sig till att syssla med hstens betsel, och Elins hjrta stod stilla
i hennes brst, emedan hon tyckte sig knna, att ngot nytt nu mste
komma. D sg hon Nils vnda sig ifrn hsten och med tunga, lngsamma
steg ter g upp fr den lga trappan och in i vardagsstugan. Utan att
sga ett ord, gick Nils fram, tog Elin om halsen och kysste hennes mun.

Aldrig hade frr en man kysst Elin, och nu var det Nils, som gjorde det.
Hon stod blossande rd och sg p honom med halvppna lppar och fuktiga
gon. S lycklig trodde hon aldrig, att ngon mnniska kunde bli.

Nils stod ocks stilla, och nya knslor skakade hela hans sjl. Han
kunde icke stanna lngre och se p hustrun. Han vnde sig fr andra
gngen om och gick.

Men nr han redan var ute, ropade Elin efter honom:

Sg bonden, att om en vecka har han pengarna.

Nils satt redan i vagnen. Men nr han for, vnde han sig om och sg p
hustrun. Och Elin knde det, som om hon i denna stund gde sin man helt.
S underlig var denna blick, s djup och s dunkel.

Hon gick fram till bdden, och med huvudet lutat mot Nils kudde, som lg
ytterst, fll hon p kn och tackade Gud, som hjlpt i hennes nd.

P eftermiddagen satt hon hos Kerstin Larsson och berttade om sin
lycka.

Ser du det, sade hon, jag tror, att rngtten brjat verka, och att
det r Gud sjlv, som lett mig.

Hon var rd och varm, nr hon talade. Och hennes gon tindrade.

ver trdgrden nedanfr verandan sken vrsolen varm, och lrkorna
kvittrade i den klara luften.

Tidigt gick Elin hem, lagade kvllsvarden i ordning och vntade p Nils.

Nr han kom, gick hon skyggt emot honom och ville rcka honom sin hand.
Men Nils sg icke den framrckta handen, ej heller hennes gon, som
bdo. Han var ter fngen i den trolldom, som band hans sjl, och utan
att sga ngot, satte han sig till bordet och t.

D strde Elin honom icke, utan gick till sngs. Men nr det blivit
mrkt, och hon hrde, att Nils sov, lg Elin lnge med ppna gon,
lyssnande till mannens andetag, och det gamla uret, som knppte s
lngsamt.

Har jag drmt? tnkte hon. r det mjligt, att jag bara har drmt?


                                XIII.

Dagen drp, som var en lrdag, kom Inga Persdotter till Mllinge och
tillknnagav, att hon mnade stanna dr ver sndagen.

Aldrig hade hon synts Elin s vidrig, aldrig hade Elin haft s svrt att
uthrda den onda kvinnans blotta nrvaro. Frn frsta stunden jag sg
henne, tnkte den stackars hustrun, gav det inom mig som ett stygn av
rdsla. Fr var gng jag tersett henne, har jag blivit mera och mera
rdd. Hon har hllit Nils borta frn mig, och hon har frstrt hans liv
och har frstrt mitt. Allt vad jag var rdd fr, nr jag sg henne
frst, var ingen inbillning. Ty allt vad jag d knde var verklighet,
och vrre n jag ens kunde inbilla mig. Men all den vishet, mnniskor
talade till mig, att jag skulle vnta och tla mig, och att kanske allt
icke var s svrt, det var ingen vishet, det var bara lsa ord och prat,
sdant som mnniskor tala, nr de icke vilja erknna sanningen. Nu har
Nils kysst mig, och han r min. Jag sjlv har sett i hans gon, att han
skulle vilja som jag, om han bara kunde och tordes. Och nu hatar jag
henne, s, som hon hatar mig. Det finns inte det onda, jag icke skulle
vilja gra henne och se henne lida. Gud hjlpe mig, att jag sger s om
Nils moder. Men hon r icke bttre vrd.

S gingo Elins tankar, allt sedan hon brjat hoppas att vinna sin man, i
en ny fra. Hrigenom blev hon djrvare och mindre skygg. ven inom
hennes dmjuka natur vaknade knslan av egen rtt. Och nr hon sg Nils
och den andra byta hemliga miner och stnga sig inne som frr, fruktade
hon icke lngre, utan hon blev vred och fick lust att kmpa fr sitt
eget, och det, vilket hon knde var hennes rtt.

Inga Persdotter mrkte ocks, att ngon frndring hade intrtt med
sonhustrun. Hennes gon gingo frn Nils till Elin, som ville hon
utforska, vad som hnt, och hon sg, att Nils icke lngre var s fri,
som hon ville hava honom. Drav blev hon orolig, och hennes inre kom i
uppror. Nr hon stngt in sig med Nils i kammaren, lyssnade Elin p dem.
Hon kunde ej urskilja orden. Men hon hrde, att Inga Persdotter var
vred, bannade och svor, samt att Nils icke kunde frsvara sig.

D knde Elin, att vreden steg inom henne och mste ha luft. Och hon
gick ut p grden samt satte sig dr p trappan och vntade. Frn denna
plats kunde hon se bort mot sitt gamla hem. Dr borta ver staketet
fljde hon med gonen vgen, vilken hon en gng i s tunga tankar hade
gtt. Elin tnkte p allt, vad hon utsttt, sedan hon frsta gngen grt
ver brudkronan, och nda till denna dag. Hon tnkte p alla de trar,
hon fllt, och visste, att ingen kunde rkna dem. ven kom hon ihg, att
hon velat vara god, att hon fallit undan och aldrig satt hrt emot hrt.
P allt detta tnkte Elin, och hon undrade ver, att hon sjlv nu knde
sig s beslutsam och hrd, och att hon icke lngre ville grta.

Det har blivit fr mycket, tnkte hon. Nu br jag det icke lngre.

D hrde hon frn vgen ljudet av ett handklaver, som spelade en glad
marsch. Det var ungdom, som var ute och roade sig. Muntra, klara rster
hrdes nrma sig. De dmpades en stund av byggnaderna, som lgo emellan,
hrdes s terigen och drogo frbi. ver dem alla klang lten frn
handklaveret.

D mindes Elin, att det var sndagsafton.

Hon mnar g i morgon, tnkte Elin vidare. Men dessfrinnan skall hon
ha talat med mig.

Blott p detta enda tnkte hon. Allt annat gled henne frbi, rrde henne
ej. Det fanns icke ens till.

Det har blivit fr mycket, mumlade hennes lppar.

D hrde hon Nils komma inifrn kket och g henne frbi. Men hon rrde
sig ej ur stllet; nr hon hrde honom, sg hon icke ens upp, tnkte
blott p det, som nu skulle komma.

Sitter du hr? hrde hon Nils sga nedifrn grden.

Ja, sade Elin trotsigt och reste sig.

Nils ryggade. S hade han aldrig trott, att hustruns rst kunde ljuda.
Han vek undan fr den och gick. Men Elin sg aldrig vart. Ty hon hade
redan glmt, att han talat till henne, och stod nu inne i vardagsstugan,
dr Inga Persdotter satt och ruvade ver sina egna tankar.

Elin satte sig mitt emot vid bordet och sg p den andra. Det undrade
henne, att hon kunnat g s lnge tyst och vara s skrmd.

I sitter hr och tnker, sade hon till sist.

Vad tar du fr ton? sade Inga Persdotter.

Jag tar den ton, som jag borde ha tagit frr, s sutte I kanske icke
hr nu, svarade Elin.

Den andra reste sig upp och ville g till drren.

Sitt ni, sade Elin. Nu kan I hra p mig. Jag har hrt p er lnge
nog och ingenting svarat.

Inga Persdotter blev stende. Hon kunde ingenting sga och ville
ingenting frst.

Om rtt vore, fortfor Elin, och hennes ansikte var vitt, s sutte I,
dr varken sol eller mne lyser. I har begtt ting, som ingen mnniska
kan nmna. Men en gng borden I veta, att jag vet det. Det r flere n
jag, som vet det. Och vad mnga vet, kan inte tystas ner.

Elin steg upp, gick frbi svrmodern och stngde drren.

I skall inte g ut till Nils nu, sade hon. Ty jag tl inte att tala
vid honom om detta. Men I ska g hrifrn. Och I ska aldrig stta er fot
hr mer. Till Nils ska I sga, att jag vet alltsammans, och I ska en
gng svara infr Gud, fr vad I gjort med honom och mig.

Inga Persdotter stod stilla, och ven frn hennes kinder vek blodet.

Vad vet du? sade hon hest.

Jag tror, det heter blodskam p lagsprket, sade Elin kort.

D vek Inga Persdotter baklnges, och hon skulle velat kasta sig ver
sonhustrun och strypa henne. Men hon vgade ej. Ty den andra var strre
och starkare. Med vitt uppsprrade gon och mun blev hon stende och
stirrade p Elin, som alltid varit s foglig, och hon kunde p lnge ej
f fram ett ord.

Elin sg allt detta, frstod henne och njt drav.

Till sist sade Inga Persdotter:

Vem har ljugit p mig detta fr dig?

Det behver ingen ljuga, svarade Elin, nr allting r sant. Vem som
sagt det, kan vara er detsamma. Men tvingar I fram lnsman, ska I f se,
att jag har vnner.

D satte sig Inga Persdotter ned och jmrade sig, som om hon lidit en
svr, kroppslig plga. Elin sg p henne med frakt.

Vrid er, sade hon, vrid er som en mask fr mig. I ska en gng vrida
er vrre i helvetet. Och kom ihg, att I inte har kunnat sga mig emot.
Men nu ska I g in till er och lta mig vara. Jag lider inte att se er
hr.

Drmed pekade hon p drren till kammaren, och Inga Persdotter lydde sin
sonhustru och gick. Elin stngde sjlv drren om henne.

Lnge satt Inga Persdotter inne i kammaren. Men den aftonen lmnade hon
dock icke Mllinge grd. nnu en gng talade hon med Nils. Det var
mndagens morgon, nr han fljde henne p hemvgen. Ensamma gingo de
ter p den smala stigen, som stiger och snker sig utmed den lga
tallskogen p andra sidan byn. Skarpa som knivar fllo Ingas ord. Och
aldrig hade hon talat med vildare lidelse, aldrig vldsammare kmpat fr
sitt eget liv. Hennes tal var tungt och mrkt som ett ovdersmoln, och
ur molnet blnkte blixtar, vilka bdade fara och dd.

Men hon sade icke Nils, att Elin visste allt och frebrtt henne deras
skamliga frhllande. Ty hon insg, att om Nils visste detta, skulle han
bli feg och aldrig vga, vad hon nu ville tvinga honom till.

Men Elin tnkte ej p sdant. Den afton, hon talat ut med svrmodern,
gick hon frsta gngen lugn och sker i sitt eget hem. Nr kvllen kom,
skte hon vila, och hennes sjls uppror hade varit s starkt, att hon nu
sov tryggt, utan tanke p morgondagen.


                                 XIV.

Dagen drp vntade Elin, att Nils skulle sga ngot, som visade att
Inga Persdotter givit honom del av det samtal, som frts dem emellan.
Men nr Nils som vanligt gick tyst och icke heller visade sig annorlunda
emot henne sjlv, d insg Elin, att Inga Persdotter ingenting hade
sagt. Sklet hrtill kunde hon vl icke fullt fatta, men ju mer hon
grubblade hrver, ju mer blev det henne, som nr man ser ned i en
avgrund och knner, hur den suger och drager. Hon greps av en mttls
och vettls skrck, mot vilken allt vad hon frut upplevat syntes henne
ringa och intet.

S hftigt kom omslaget frn hopp till frtvivlan, att det bervade Elin
varje rest av sjlvbevarelseinstinkt och gjorde henne oklok. Hon som
frut icke talat vid ngon, talade under de f dagar, som nu fljde, med
alla, vilka kommo i hennes vg. Hon talade vid Nils om, hur olycklig hon
var, hon grt och besvor honom att slja Mllinge och flytta bort.
Stannar du hr, sade hon, s blir jag hr aldrig, d gr jag ensam,
och du ser mig aldrig mer. Hon beskte frmmande mnniskor endast fr
att f frga, om Inga Persdotter varit i deras hem. Infr dem grt hon
och klagade sin nd, berttade om sin ngest och om sina kval, anklagade
om vartannat Inga Persdotter och sin man, alltid i allmnna ordalag.
Ngot bestmt kunde hon icke sga, blott att de voro s svra emot
henne, och att allting var s svrt. Skam, skrck, sorg och hoppls
lngtan hade p en gng frvandlat Elin, frn den hon en gng var, till
en vanlig bondkvinna, vilken torgfrde sina egna lidanden utan blygsel
och terhll till alla, som ett gonblick ville unna henne lisan att f
beklaga sig. Medan hon gjorde s, kunde hon hra sig sjlv tala, och hon
visste ej, var hon fann alla ord, eller varfr hon uttalade dem. Vad som
frut varit henne en styggelse, blev henne nu ett behov. Hennes mnniska
var borta, hennes person utplnad, hon var tom.

Och hon knde blott ett enda: namnls fruktan fr de ord, hon uttalat,
och den kvinna, hon trotsat.

Jag har sagt henne allt, tnkte hon. Nu kan jag icke mer. Nu r allt
frbi.

Men ensam med den gamla modern gick Inga Persdotter fram och ter p
golvet i deras lga stuga och kved. I tv dagar och en natt gick hon s,
och det kom ej en blund i hennes gon. Hon t fga, och med modern
talade hon knappast. Den gamla gick omkring henne, och hennes tandlsa
mun var hrt sammanknipen. Modern fruktade dottern och vgade ej stra
henne. Allt vad hon gjort i sitt liv, och allt vad hon ville gra,
trdde dessa dagar och denna natt fram fr den ensamma kvinnan, som
endast litade p sig sjlv. Ingas hy blev gr, medan hon s gick, och
den kraftiga underlppen skt fram, men gonen voro dolda under
gonlocken. Icke ens nr ngon frmmande kom in i stugan, stannade Inga
Persdotter i sin gng. Hon lt frmmande komma och frmmande g. Det hon
tnkte och ville, angick ingen. Hon var ensam drom.

Inga Persdotter verlade icke nu lngre, hon betnkte sig ej. Hon
behvde blott denna tid fr att stlstta sig, och s starkt var hennes
inre uppror, att det just var detta vermnskliga inre uppror, som i det
yttre frlnade henne styrka och sjlvbehrskning. Fr ingen visade hon
ngot. Det var blott vandringen fram och ter, som rjde hennes oro. Nr
hon blev ensam med modern, kved hon sakta och tyst. Hon visste, att
modern ej kunde hra henne. Och nr ngon kom, tystnade hon vredgad,
drfr att den frmmande strt henne. Sedan brjade hon p nytt.

En enda gng talade hon. Det var, nr en beskande kom att nmna
sonhustruns namn. D stannade Inga Persdotter sin gng, sg lugn p den
frmmande och sade, obekymrad om, hur man skulle tolka hennes ord.

Jag vet ett hus, dr jag ville stta henne, och hade jag henne vl dr,
komme hon nog aldrig dn.

Drmed fortsatte hon sin vandring och sg icke upp, nr den frmmande
gick.

Inga Persdotter sg nu blott ett, och det var detta enda, som band
hennes tunga och gav hennes kropp vermnskliga krafter, s att hon
kunde umbra bde fda och smn. Hon sg, att allt, varefter hon frr
traktat, var intet, och detta, som hon nu efterstrvade, var allt. Vad
som sedan skulle flja, var henne likgiltigt. I frga om det, som nu
fyllde hennes sjl, erknde hon icke ens, att ngot drefter fanns. Ty
ngot hgre tyckte hon sig icke kunna vinna. Det var nu icke fruktan,
som drev henne fram, det var icke berkning. Om hon sade till sig sjlv
eller andra, frut eller eftert, att hon ville vinna ngot med sitt
dd, s ljg hon. Det var ddet sjlvt, som eggade henne. Det var sjlva
ddet, hon ville. S lnge hade hon ruvat drver, att det blivit ett
med hennes sjl. Hon kunde icke vila, frrn det var utfrt, icke ngra,
nr det var fullbordat. Lika grna skulle hon kunnat ngra, att hon
blivit till. Hon hade verskridit grnsen fr det mnskliga, luften
omkring henne var kylig, rensad och tunn, och inom eller utom henne
fanns intet, som kunde vara henne till hinder.

Nr andra dagens afton kom, tog Inga Persdotter fda. Hon t som den,
vilken hungrat lnge, och eftert satt hon stilla och lugn, utan att
rra sig och utan att kvida. Drp sg hon efter att modern sov. S
kldde hon av sig och gick sjlv till sngs.

Jag behver smn, tnkte hon. Eljest gr jag snder.

Inga Persdotter sov nda till morgonen, och frst sent gick hon ut.

Nr hon d gick, tog hon vgen till Sp-Marens bostad. Hon stannade icke
utanfr, utan steg djrvt in, och hon ryggade icke, drfr att hon sg,
att det fanns beskande i stugan.

Lugn och sker satt hon och deltog i samtalet. Det rrde sig om socknens
angelgenheter, och Inga Persdotter blev icke orolig. Hon visste, att
hennes stund skulle komma. Nr den beskande avlgsnade sig, gick hon
fre Maren in i kammaren och stngde sjlv drren.

Samtalet brjade hon, dr hon sist slutat detsamma, och sade utan
omsvep:

Jag har nu ftt det s, att jag vill bli Elin kvitt. Och I ska hjlpa
mig.

Maren knep ihop ena gat och sg stint p den talande.

Hur ska det g till? frgade hon.

Det blir er sak, svarade Inga Persdotter. I kan sl henne med
trolltyg, s ngot hnder henne, det vet jag.

Och i samma stund tnkte hon:

Hnder det Elin ngot nu, och det skulle knipa, d kan jag skylla p
Maren.

Men Maren var henne fr slug, och hon syntes genomskda den beskande.
Ty hon svarade kort:

Sdant r farligt.

I vill d inte hjlpa mig? sade Inga Persdotter.

Vill I ha hjlp snart? genmlde Maren.

Inga Persdotter log.

Hellre i dag n i morgon, sade hon, och hennes gon blevo borta under
gonlocken.

Maren teg en stund och syntes betnka sig.

Den hjlp I behver, fr I nog, sade hon till sist.

D reste sig Inga Persdotter upp, lade en sedel p bordet och gick.

Vad hon ftt fr hjlp av Marens ord, visste hon icke sjlv. Men hon
gick ter ut i solskenet. Det var vid middagstiden i slutet av mars, och
lngt borta sg hon de frsta tranorna strcka mot norr. Strax efter kom
en flock grgss. Naturen var full av rrelse och liv.

Men Inga Persdotter tnkte icke p sdant. Med sm, snabba steg gick hon
vgen fram, erinrande sig, att hon ftt vnta och behvde skynda sig.
Nr hon kom fram till Mllinge grd, stannade hon ett gonblick, och med
en snabb, vass blick syntes hon omfatta allt detta, vilket nu ter
skulle bli hennes och p allvar. S gick hon in genom porten och steg
uppfr trappan. I vardagsstugan stod Elin och dukade av bordet.

Var r Nils? sade Inga Persdotter, utan att hlsa.

Elin sg upp. Och all den skrmsel, som denna kvinna ingivit henne, lg
ter i hennes hllning och blick. Inga Persdotter sg det och knde sin
kraft vxa.

Han r i stallet, sade Elin tonlst.

Inga Persdotter vnde om p trskeln och gick. Elin stod med handen
tryckt mot brstet och sg efter den bortgende. S hastigt hade allt
frsiggtt, att hon tyckte sig hava sett en syn.

Men Inga Persdotter gick in i stallet, och vl inkommen stngde hon
drren om dem bda. Nils stod drinne och skar hackelse. Han slutade
icke med sitt arbete, fr att modern kom in. I samma stund han varseblev
henne, visste han, varfr hon kom.

Inga Persdotter satte sig ned p halmen, som lg i en spilta, och sg p
sonen.

Du har brttom i dag, sade hon till sist.

Lt mig vara, sade Nils. Jag har s.

Inga Persdotter teg en stund. S sade hon:

Jag vill bara lta dig veta, att nu br jag det inte lngre. I morgon
skall hon vara hrifrn.

Nils slppte sitt arbete och stirrade p modern.

I morgon? sade han endast.

Han kunde icke frst, att det var s nra.

Varfr i morgon?

Drfr att jag lider inte att vnta lngre. Blir det inte i natt, kan
jag det aldrig.

Det var skumt i stallet, sedan drren blivit lst. Och som Inga
Persdotter satt, kunde Nils ej se hennes ansikte. Men han hrde varje
ord, hon sade, och allt motstnd inom honom var som kvvt och borta. Den
lugna, skra rsten behrskade honom, och den vermktiga, som bundit
hela hans liv, hll honom i sin hand. Hon hade ftt honom till vrlden,
och utom henne hade han ingen kvinna knt. Drfr var han hennes, och
hon visste det.

Utan att vnta p svar, brjade Inga Persdotter att tala.

Hon sade Nils, nr allt skulle ske, och hur det skulle ske. Utan att
fatta att det var verklighet, hrde han varje ord, och hans starka kropp
sklvde som av frossa.

Men om det blir knt? sade han till sist.

Det blir inte knt, svarade Inga Persdotter, om du r karl och tiger.
Men r du s dum och rjer dig, d fr du ocks taga det p dig. Jag gr
det aldrig.

Modern hade rest sig upp och sg sonen in i gonen. terigen skalv han
till. S lade han sin hand i hennes och sade, som om hon bett honom giva
sig detta lfte:

Rjer jag mig, s skall jag ocks lida ensam.

D andades Inga Persdotter ut. Detta var i sjlva verket det enda, hon
fruktat. Detta lfte hade hon tnkt avfordra sonen, och hon frstod
icke, att han givit det av egen drift. Utan att sga mera ppnade hon
stalldrren och lt solskenet strmma in. Dagsljuset kom s pltsligt
som efter en lng natt, och bdas gon blinkade en stund mot solen,
innan de kunde vnja sig vid att se den.

Detta vllade ocks, att ingen av dem mrkte, hur Elin gick in i
vardagsstugan frn trappstenen bredvid flderbusken. Dr hade hon sttt
som fjttrad och betraktat den stngda drren, vilken hon icke ens
vgade nalkas fr att lyssna.

Men Inga Persdotter gick utan avsked frn Mllinge grd och tog ter
vgen till det lga huset vid landsvgen, i vilkets ena lnga hennes
moder, Karna Andersdotter, bodde. Och nr hon kom dit och ter blev
ensam med den gamla modern, som betraktade henne och undrade och aldrig
sade, vad hon tnkte, d vaknade Inga Persdotters oro nyo. ter brjade
hon sin vandring fram och tillbaka p golvet, och ter kved hon sakta
medan hon gick. Men hon gjorde allt detta, emedan hon tyckte, att tiden
stod stilla, och att hon velat pskynda dess gng.

Ty nu lngtade hon, att stunden skulle komma. Hon lngtade som en
vansinnig, att natten skulle utplna dagens skarpa frg, och hon skulle
slippa g hr och vndas som en varg i bur. Drfr gick hon osalig
omkring och kved, utan att den dva modern kunde hra henne, och medan
hon gick, krkte sig hennes fingrar i kramp, som hade de klmt sig fast
kring en strupe.

Som hon s gick, kom hon att tnka p, att hon icke fick frrda sig,
och hon erfor ett slags hat mot den gamla modern, som gick omkring i
rummet eller satt tyst i sin vr. Varfr skulle hon vara dr? Varfr
fick man icke vara ensam? Inga tog fram en gr kjol, p vilken hon frr
brjat arbeta, frr, innan detta, som var henne vermktigt, kom. Och
hon satte sig ned och brjade sy. Timme efter timme satt hon s och lt
stygn flja p stygn, och allt mera blev henne tiden lng. Solen stod
nnu hgt p himmelen. Ville den d aldrig frsvinna, s att hon
ntligen fick ro?

Lngsamt gick solen fr henne, som vntade. Men till sist frsvann den
dock, och Karna Andersdotter tnde lampan. Hon tog fram mat och t. Men
lutad ver sitt arbete satt Inga Persdotter fortfarande kvar och sydde.
Hon hade vntat s lnge, att hon tyckte sig hava trttat ut sin egen
lngtan.

Men nr mrkret kom, mrkret, efter vilket hon lngtat s tungt, d lade
hon noga samman sitt arbete, och medan den gamla modern gjorde i ordning
sin bdd, satte sig Inga Persdotter vid fllbordet och t. S bddade
ven hon t sig sjlv och tog s plats vid spisen, dr glden brjat
slockna. Dr satt hon och lyssnade, till dess hon hrde, att modern sov.
D steg hon upp, tog en sjal ver sitt huvud och gick ut. Men innan dess
tog hon fram ngot under sngen, som hon lindade fast kring livet och
hll gmt under sin sjal.

Inga Persdotter gick snabbt ver landsvgen och frsvann under de lga
tallarna, som skuggade hennes vanliga vg. Hon undrade ver att hon icke
var mrkrdd, och hon gladde sig drt. Ty hon visste, det kom drav,
att hennes vilja var s stark. Hon fljde vgen, till dess hon kom upp
p backen, frn vilken hon kunde se ut ver byn. Hon mrkte d, att hon
dock var ute fr tidigt, och att hon glmt att se p klockan. Men nu var
hon lugn, ty hon var ensam. Hon satte sig ned fr att ter vnta p
tiden, som gick s lngsamt, och dr hon satt, sg hon ut ver byn.

Det brann i fnstren dr nere. Som sm stjrnor, vilka fallit ned p
jorden, lgo fnstren dr och glimmade i mrkret, berttande, att
mnniskorna nnu icke gtt till ro. Inga Persdotter satt och sg p
ljusen, och hon tnkte p alla mnniskor dr nere. En efter en stego de
fram fr hennes inbillning, frsvunno ter och lmnade plats fr nya.
Hela socknens mn och kvinnor kommo och gingo henne frbi, och hon
hatade dem alla. Alla hade de gjort henne ont, alla hade de avskytt och
smutsat henne. Hon knde deras tungor och visste, vad de voro vrda.

I morgon! sade hon till sig sjlv. I morgon! D skall ingen av er g
till sngs och kunna sova utom jag. Ty fegheten skall vara ver er. Men
d skall jag sova. Ty d har jag ftt ro.

Ett underligt hgmod grep henne. Hon tyckte sig fr mer n alla, ver
dem alla, hjd ver alla. Det hon hade fr, blev i hennes egen
inbillning till ett stordd, hon tyckte sig hra och se den skrmsel,
som skulle gripa hela bygden. Hon knde sig sjlv stor av detta, och det
var ngot i hennes hjrna, vilket arbetade, som ville det sprnga henne.

S satt Inga Persdotter och sg, hur ljusen slcktes ett fr ett. Det
var, som om hela trakten blivit mrkare och liksom mera trygg.

I morgon! sade Inga Persdotter fr sig sjlv. I morgon komma ljusen
att brinna lngre.

Hon sg ter ned mot byn, och dr fanns blott ett sista ljus, som brann.
P detta stirrade hon lnge. Det var, som om hon setat och vntat att
hra en klocka sl.

Till sist sg hon, hur ven detta ensamma ljus brjade rra sig, som om
ngon inne, dr det brann, lyftat en ljusstake eller en lampa. S
glimmade skenet upp en sekund och var borta. Nu var allt mrkt, icke en
ljusprick syntes. Byggnaderna lgo som sovande skuggor i den mrka
natten. Hela byn sov lugnt.

D drog Inga Persdotter en suck av befrielse, och med sjalen svept
omkring sig mot nattkylan, dljande det, hon bar drinnanfr lindat om
sitt liv, gick hon med skra, snabba steg fram mot sitt ml. -- -- --

Sedan Inga Persdotter varit p besk hos Nils, fick Elin veta, att
svrmodern samma dag varit inne hos Sp-Maren. Elin tnkte p detta, s
lng dagen var, och hon undrade, om den andra setat p samma stol som
hon sjlv, och vad dr blivit sagt. Nu trodde hon, att Maren bedragit
henne med rngtten, och i en yrsel av fasa och upphetsning sade hon
till mannen, att nsta dag skulle hon g. Hon skulle g hem till de
sina, och ingen skulle lngre behva tycka, att hon gick i vgen.

Nils sg underlig ut, nr hon sade s. Men han svarade intet. Och infr
honom bjde sig Elin ned och grt, som hon icke gjort, sedan den dag, d
hon brjade hoppas.

Och ingenting hnde, ingenting, som kunde giva ndring eller rcka till
att frhindra, vad som skulle ske. En bondpiga kom p aftonen fr att
kpa smr, och Elin talade vid henne och avgjorde handeln. Sedan mrkte
hon, att det var mrkt, och hon gick till sngs, lngtande att f sova.
Hon lg och hrde det gamla uret knppa, och utan att tnka drver
rknade hon knpparna.

I morgon, tnkte hon, i morgon gr jag hem. Sen fr allt bli, som det
vill. Men hit kommer jag aldrig ter.

Bredvid henne lg Nils, och Elin hrde, att han sov. Trtt av dagen
somnade hon sjlv och glmde.

Nils sover, han sover lnge och tungt. Kanske vill han ej vakna, kanske
fruktar han den timme, d han vet, att allt skall ske. Kanske har han
glmt alltsammans, eller kanske han aldrig trott, att det var sant. Vem
vet detta nu? Ingen vet det, icke ens han sjlv skulle ngonsin kunnat
svara drp, om ngon frgat honom.

Inga Persdotter har sett ljusen slockna i den sovande byn, och hon har
gtt vgen fram till sonens bostad. Ingen har sett henne, och ingen har
hon mtt. Nu r hon framme vid Mllinge, och spejande gr hon runt den
gamla grden, dr slkten arbetat, levat och dtt. Men det som varit,
nr henne icke. Endast det som nu r, fyller hennes sinne. Hon gr
omkring huset, som spejade hon efter, om det ngonstdes skulle lysa ett
ljus. Nr hon intet kan upptcka, stannar hon vid det fnster, som r
nrmast bdden, dr de bda makarna sova. Dr pressar hon ansiktet mot
rutan och frsker att se in. Men hon kan intet urskilja. Inne som ute
r allting blott ett jmt, tungt mrker.

D gr hon runt byggnaden nnu en gng och stannar p grden vid den
lga trappan. Dr stter hon sig och vntar, att timmen skall sl, d
Nils ppnar drren och, som hans vana r, gr ut fr att giva hstarna
foder. Hon sitter p samma sten, dr hon en gng i sin ungdom satt, i
dov vrede frbannande sitt de, drfr att hon skulle fda ett barn. Hon
har glmt detta, liksom hon i denna stund glmt allt annat, utom ett,
och omkring henne stiga i mrkret skuggorna av de gamla husen, vilkas
vggar s lnge givit eko t hennes stmmas jubel, smrta eller raseri.
Nu st de tysta omkring henne, och endast den svaga nattvinden rasslar
sakta i foderladans halmtak.

Inga Persdotter sitter och stirrar mot fnstret, och som hon nyss
vntade, att ljusen skulle slckas och mrkret dlja hennes steg, s
vntar hon nu att se den lilla lga tndas, vilken skall bertta henne,
att hon icke lngre r ensam vaken. Men Nils sover dr inne, och lgan
tndes icke. ter tycker Inga Persdotter, att tiden skrider lngsamt
framt, alltfr lngsamt fr hennes hmnd. ter krker sig hennes hand i
krampaktig lngtan att gripa om en strupe.

Till sist reser hon sig upp och gr fram mot drren. Hon berknar ej
lngre, hon trotsar p, att intet kan rja henne. Drfr hjer hon
handen och slr hrt p den stngda drren. D ser hon ett ljus flamma
upp drinne. Hon gr t sidan, s att skenet ej skall falla p hennes
ansikte, om ngon annan skulle ppna. Och som hon gr detta, knyter hon
upp sjalen och lossar ngot, som hon haft bundet om sitt liv.

D ppnades drren och Nils kom ut. Han sg sig om, nr han trdde ut p
grden. Men Inga Persdotter stod stilla och rrde sig ej frn sin plats.

Jag r hr, som jag sagt, sade hon. G ut till krken och gr fort,
vad du gr.

Elin sover, viskade Nils sakta.

Men Inga Persdotter slog t honom med handen.

G bara, sade hon, g fort.

Nils gick och Inga Persdotter stod kvar och vntade honom. ter tyckte
hon, att tiden gick henne fr lngsamt, och d Nils drjde, skt hon upp
drren, som stod p glnt, och ensam steg hon in i det halvmrka rummet.
Framfr henne lg Elin avkldd i sin bdd och sov med de bara armarna
ver tcket.

Inga Persdotter stod en stund och sg p sin fiende, och hennes hnder
sklvde av oro. Som en vg av raseri gick igenom henne frn huvud till
fot, och utan att taga sina gon ifrn den sovande, kastade hon av sig
sjalen och ryckte fram snaran, som hon haft dold drunder.

Vid denna rrelse vaknade Elin, och som om hon sett ett spke, reste hon
sig upp och hll bda hnderna avvrjande framfr sig.

Vad vill I mig? skrek hon. Och var r Nils?

Inga Persdotter svarade icke, stod endast stilla och njt sin triumf,
viss, att den icke kunde undg henne.

D frstod Elin allt, och i en blink kastade hon sig ur sngen och stod
p sina bara ftter p golvet framfr den andra. Hon ville springa mot
drren, men Inga Persdotter stod i hennes vg.

Du kommer inte frbi mig, vste hon. Minns du, vad du talade om?
Blodskam! Sade du inte s? Skam har du haft. Nu komme blodet ver dig
sjlv!

Liten och spd som hon var, frskte hon pressa den unga kvinnan ned mot
golvet. Men Elin var henne fr stark.

Nils, ropade Elin, utom sig. Nils, hjlp mig.

Och Nils kom in. Hans panna var vt av svett. Med vidppna gon stannade
han ett gonblick och sg p scenen framfr sig.

Slpp mor, rt han. Och hans rst var tjock.

Han bjde sig ned, grep det frsta tillhygge, som kom i hans hand, och
hjde det mot hustrun.

D frstod Elin fr andra gngen, frstod, att allt hopp var ute, och
att han, som hon trots allt hllit av, hjde sin arm emot henne, och
ville hennes dd.

Nils, bad hon. Fr Gud i himmelens skull! Sl inte! Skona mitt liv.
Jag ska g min vg. Jag ska ingenting sga.

Men Nils var som vild. Raseriet blodsprngde hans gon och hans ansikte.

Undan mor, mumlade han.

D lt Elin sina armar glida ned frn det tag, med vilket hon pressat
sin vrsta fiende mot jorden, hon sjnk ihop p golvet, och med nedbjt
huvud bidade hon slaget.

Nils slog henne i huvudet, s att hon fll, och med snaran fullbordade
Inga Persdotter ddet.

Det blev tyst i rummet, d allt var slut. Ingen ville se den andre i
gonen, p fllbordet flmtade lampan, och p golvet lg Elin
Olasdotters dda kropp med snaran om halsen.

Ensam, borta i rummets mrkaste vr, stod Nils med hnderna fr ansiktet
och vgade ingenting se. Inga Persdotter talade icke till Nils. Hon lt
honom vara, som han var, och gick fram fr att lsa snaran.

Men Nils hindrade henne.

Inte n, sade han. Inte n.

r du rdd nu? sade Inga Persdotter hnfullt. Nyss var du det inte.

D fll Nils p kn och lyfte de bda knppta hnderna mot sin hustru.

Gud i himmelen, frlt mig i din nd, att jag slagit oskyldigt blod,
ropade han.

Han kastade sig ned mot golvet, och som ett piskat djur krp han fram
emot hustruns lik. Dr fll han ihop och blev liggande orrlig.

Nr han kom till besinning, stnade han som under stora plgor, och i
det han slpade sig fram till sngen, krp han upp i den, lade sig ned
och gmde huvudet ibland kuddarna.

Inga Persdotter stod tyst och betraktade honom, och hennes hela mnniska
svllde av frakt.

S usel r du allts, sade hon. Och fr dig har jag gjort allt
detta. I detta gonblick grinade det meningslsa i vad hon gjort i all
sin fasa mot Inga Persdotter.

Nils hrde henne icke lngre. Hans kropp skakades av snyftningar, och
hans lppar mumlade utan sammanhang bneord, vilkas mening han
lngesedan hade glmt.

D vnde sig Inga Persdotter ifrn honom, och utan att spilla vidare ord
brjade hon arbetet p att utplna spren av nattens dd.

Ty det led fram mot morgonen, och den frsta dagerns ljusning skymtade
redan vid synranden i ster. Nu gick tiden ej lngre lngsamt. Nu flg
den fram p ilande vingar, flg fram mot den morgon, som skulle komma,
jagande fram mot straffet, upptckten, hmnden. Den var stadd p flykt
fr att utfra sitt gamla vrv att utplna och frsona. Och nr Inga
Persdotter fullgjort sitt arbete, och Nils vaknar till besinning och
hjlpt henne, d var solen redan uppe, och mnniskorna, som sovit, voro
vakna.




                        Domen ver de levande.


                                  I.

Dagen efter ddet gick Inga Persdotter tidigt p morgonen frn Mllinge
grd. Hon var ikldd en rdbrun kjol och en grrutig sjal, p huvudet
bar hon en svart duk. Den var framdragen s lngt ver pannan, att
hennes ansikte ej skulle synas. Hon gick snabbt framt p sidan av stora
landsvgen och sg varken till hger eller vnster. Gick hon frbi en
grd, som lg bredvid vgen, skelade hennes gon snabbt t sidan, och
nr hon mrkte ansikten skymta i ett fnster, sg det ut, som om hela
hennes kropp krp ihop. Mtte hon ngon, sg hon icke upp och hlsade
icke. Hennes ansikte drog sig blott lngre inom hucklet, som hngde
fram, och hennes gon stirrade envist mot marken. Med hastiga steg gick
Inga Persdotter, ty tiden hade gtt henne fr fort och brjade nu jaga
henne. Men snabbast gick hon, nr hon kom ver bron och mste fram genom
byn. Dr lgo byggnaderna ttt, och dr kunde hon ej vika av varken t
den ena sidan eller t den andra. Rtt fram mste hon g, och fr varje
steg hon tog, visste hon, att hr bodde mnniskor, som ville henne illa
och icke nskade hgre n att kunna anklaga henne fr ngot ont.

Inga var fr sent ute, tiden hade gtt fort, och ingen mktade hejda
dess gng.

Frst nr hon kom ut p andra sidan byn och kunde gmma sig under
skogsstigens lga tallar, saktade hon sina steg. Nu behver jag inte
oftare g denna vgen, sade hon fr sig sjlv. Mor dr snart, och d
behver ingen bra mat till henne lngre. Som hon tnkte s, blickade
hon ned frn den lga backen, dr hon aftonen frut sett ljusen slockna
i byn. Nu fanns dr ingenting att se. Nu sken solen, och ver ngarna
skingrades den grvita dimman.

Inga Persdotter tnkte p det, som skett, och fann ingenting, som hon
ville ndra eller gra annorlunda.

Ensam var hon, och runt omkring henne var tyst.

Sakta gick hon fram mot det lga huset, i vilkets ena lnga modern,
Karna Andersdotter, bodde. Dr bultade hon p drren, och modern slppte
henne in. Inga frgor gjorde den gamla, och ingen upplysning lmnade
dottern. Men nr Inga Persdotter ftt eld i spiseln, tog hon fram en
snara, som hon under sjalen haft lindad om sitt liv, och brnde den dr.

Sedan kokade hon mat och t. Och nr hennes vldsamma hunger var
stillad, letade hon ter fram den gra kjolen, p vilken hon fregende
afton arbetat, och brjade sy. Hela frmiddagen arbetade hon, och varje
timme vntade hon att f hra budskapet om Elin Olasdotters dd.

Elins lik lg fullt pkltt i den lga kllaren. Huvudet med mrket
efter det tunga slaget lg pressat mot ett jrnbandat drickesankare, och
ena foten vilade mot det nedersta trappsteget.

Ensam i de tomma rummen gick Nils Tufvesson, tnka kunde han icke, allt
omkring och inom honom hade karaktren av ngot skugglikt och overkligt.
Nils kunde icke fatta, att allt var s som det var. S tomt allting
blivit, s tomt, och s underligt tyst. Ned till kllaren stod drren
ppen, och dit vgade Nils icke g. Drfr stngde han sig inne i
vardagsstugan, men ven dr mste han ofta se sig om fr att vara viss,
att han var ensam. Drfr vgade han ej stanna inne. P mf gick han ut
drifrn och skulle g ver grden. Bakom honom gapade den ppna
kllardrren, den sg honom till sig, fjttrade och drog honom som med
osynliga armar. Nils kunde ej vrja sig, han mste g dit fram, han
mste se dit in, bja sig ned och frska upptcka ngot genom mrkret
drnere. Lnge stod han dr och kunde icke fatta, att han hade ngon del
i detta, som skett. Det var icke med vilja han gjort det. Det var icke
sant. Omjligt kunde detta vara sant. Att modern ocks haft hjrta att
g bort och lmna honom ensam. Att ingen kunde komma, fr vilken han
tminstone finge visa henne, som lg dr nere. Att han skulle vara s
ensam just nu, nr han var s bittert olycklig och behvde hjlp.

Lngsamt brjade minnet att tervnda, och allt som var, blev s pinsamt
klart, att det skar som med knivar i hans ktt. Nils lutade sig mot
drrposten, och pressande bda hnderna mot ansiktet fr att slippa se
dagern, stnade han hgt.

S stod Nils Tufvesson upprtt p sin egen grd och led ddens kval. Och
ett par steg ifrn honom lg Elin stel och kall. Som fjttrad av tunga
bojor, stod han p samma plats och vgade icke rra sig, ej heller taga
bort handen, som skyggade fr hans gon.

Utan att frut hava hrt ett ljud, som varslade om, att han icke var
allena, knde Nils pltsligt ngot mjukt och varmt rra vid sina ben.
Han blev kall av en alldeles ny frfran. Ty den tanken slog ned i
honom, att hustrun levde, att hon krupit uppfr kllartrappan, utan att
han mrkt det, och att det var hennes hnder, som nu rrde vid hans
knn. Denna villa varade blott ett gonblick, men den var s stark, att
mannen, vilkens samvete var s sjukt, p lnge ej vgade ppna sina gon
fr att f visshet om, vad det var.

Nr han ntligen vgade det och blickade ned p marken framfr sig, sg
Nils, att det var hans egen hund, vilken krp framfr honom p marken
och tiggde om en smekning av hans hand.

Under de sista veckorna hade Nils nstan glmt, att detta djur fanns
till. Allt sedan giftermlet hade hunden liksom dragit sig undan
mnniskorna. I foderlogen hade han tagit sin plats. Dr sov han om
ntterna. P trskeln dit in lg han om dagarna. In i vardagsstugan kom
han blott, nr han ville ha mat. Det var, som om han haft ngon knning
av, att allt i huset ej var, som det skulle.

Pojken, mumlade Nils. Pojken. r du hr?

Men som han bjde sig ned fr att smeka djuret, mrkte Nils, att hunden
nrmat sig honom av skrmsel. Han slokade svans, och hret p hans rygg
stod upprtt. Nr Nils brjade smeka honom, hoppade han upp emot
husbonden, som om han vntat p detta ynnestbevis fr att vga. Och med
sklvande kropp rusade han fram mot kllargluggen. Dr stannade han
darrande och tjt.

Dden har beskt ditt hus, tycktes han sga. Du str hr, som om
ingenting hnt, och vill ingenting veta.

ter satte hunden nosen i vdret och tjt, ngsligt, lngdraget och
gllt.

D vaknade Nils ur sin dvala. Med ett par steg stod han innanfr drren,
bjde sig ned och fick hunden i nackskinnet. Betagen av p en gng
frfran och raseri, lyfte Nils honom hgt upp, och med en spark slngde
han djuret till andra sidan av grden. Hunden tumlade runt, kom p
ftter igen, flydde, tjutande som en besatt, och gmde sig innerst i den
mrkaste delen av foderlogen.

D gick Nils med stora steg in i stallet och lade selen p Blacken.
Sedan spnde han hsten fr den lnga vagnen, vilken anvndes fr att
kra timmer. Det frefll honom, som om ngon fr lnge sedan sagt
honom, att just i dag skulle han fara till skogen och hmta en sgbock.
Ja visst. S var det. En sgbock skulle han hmta. Anders Ohlsson,
grannen, skulle hjlpa honom. Hur hade han kunnat glmma det? Drrarna
skulle st p vid gavel. Ja, ja! s skulle det vara. D kunde ngon
komma och finna Elin och se, att hon fallit av vda och slagit sig mot
det jrnbandade drickesankaret, dr hennes huvud lg. Ingen hade gjort
henne ngot. Nej, nej. Allt hade skett av vda.

Nils kte redan frn grden. Men med ett ryck hejdade han hsten och
sprang ned p marken. Frst mste han stnga drren till foderlogen. Den
drren mste ju vara stngd. Hunden skulle ej f komma fram igen och st
vid kllardrren och tjuta. Med sklvande hand stngde Nils den tunga
drren, som knarrade p rostiga gngjrn. S satte han sig upp och lt
piskan vina ver hstens rygg. I rasande fart krde han ut frn slktens
gamla grd, och hans rygg krkte sig, som fruktade han, att ngon sprang
efter fr att sl honom.

r det Nils Tufvesson, som i dag far fram p landsvgen och kr sin
kraste hst? Han ser icke upp, och han vet icke, vem han mter.
Nedsjunken p vagnen sitter han, som vore han redan en gubbe, och hans
ansikte r utvakat och grtt. Ibland rycker han upp sig ur sin skrumpna
gubbstllning. D lter det, som om han skrattat, och nr han ser sig
omkring och intet kan knna igen, av vad han ser omkring sig, visslar
han och ler. Men fast han intet knner igen, av vad han ser omkring sig,
stannar han dock vid Anders Ohlssons grd. Han gr dit in och trffar
blott hustrun. Henne hr han sga, att mannen gtt ut, men att han snart
kommer tillbaka. Nils stter sig d p en stol vid det stora fllbordet,
och han dricker tv stora koppar kaffe, som Ohlssons hustru bjuder
honom, och ter brd drtill. Men han svarar frnvarande p alla frgor,
och allt ibland visslar han hgt fr sig sjlv och ler.

Nr Anders Ohlsson kommit tillbaka, fljas de bda mnnen t till
skogen, och vgen r lng. De utfra sitt arbete, och nr de vnda ter,
r vagnen lastad med en vldig, tung stock. Sjlva g de p ena sidan om
vagnen, den ena efter den andra. Nils gr frst och hller tmmarna.
Drfr kan Anders Ohlsson, grannen, icke se den andres ansikte. Han kan
blott se, att ju nrmare de komma Mllinge, desto mera sjunker mannen
framfr honom ihop och blir liksom mindre. D brjar ocks Nils att g
lngsammare. Ty han tror, att medan han varit borta, mste ngon ha
kommit dit och funnit Elin, och drfr vntar Nils att finna grden full
av folk, som beskrma sig ver olyckan. Men i sista vgkrken mta de
torparen Jesper Svensson. Denne hejdar de bda mnnen och berttar, att
han varit inne p Mllinge grd. Dr st drrarna ppna, sger han, s
att vem som vill kan g ut och in. Men ingen var hemma, och nr han
ropade, svarade ingen. D vet Nils, att nnu har ingen funnit Elin. Och
han undrar, om hon nnu kan ligga kvar, som han varje stund ser henne
ligga. Han manar p hsten och nr de rasslat in genom inkrsporten, ber
han Anders Ohlsson ropa efter hustrun. Ty sjlv vgar han det icke.

Anders Ohlsson gr genom hela huset och sker och ropar. Till sist
kommer han ocks ned i kllaren och finner, vem som ligger dr, och att
hon r dd. D slr han hnderna fr ansiktet och ropar:

Nils, Nils! Hr har hnt en olycka. Elin har fallit i kllartrappan och
slagit ihjl sig.

I ngest ver vad han sett, ropar han s hgt och r s frvirrad, att
han icke lgger mrke till Nils, som str mitt emot honom och ler med
frvridet ansikte. Han rusar ut p landsvgen och skriker om det
frfrliga, som skett. Medan han r ute, gr Nils och ppnar drren till
foderlogen. Nr dagen blnker in, kommer hunden fram, men nr han ser,
att det r husbonden, som ppnat, vnder han om och kryper jmrande och
haltande efter Nils spark tillbaka till sin mrka vr i het.

D minns Nils, att han mste ltsa, som om han intet visste om allt
detta, och att han skall srja sin hustru. Han hjer hnderna och sger,
som sant r, att han r olycklig. Och mnniskorna komma och g frbi
honom. Det r torparen Jesper Svensson, som han nyss mtte. Det r
Bengta Jnsdotter frn Kvarnen och Ida Qvick, som tjnar hos handelsman.
Det r Mns Nilsson, Gustaf Andersson, brovakten Skog, Johanna strm,
Sven Bengtson och mnga, mnga flere.

Alla komma de och tala till Nils och g honom frbi. Och fr hans gon
blir hustrun buren upp frn den plats, dr hon legat. Hon r stel och
kall och tung att bra, och den tjocka bruna hrfltan hnger ned.

De som bra, frsvinna med sin brda in i vardagsstugan, och Nils
frstr, att han ej fr stanna lngre ute och lmna hustruns dda kropp
ensam med frmmande. Han gr vld p sig och stapplar in. Men som han
stannar dr innanfr drren, ser han, hur de samlats omkring henne alla.
Han ser, hur de alla knppt samman sina hnder, oemotstndligt,
hgtidligt och med vrdnad, som seden r, nr mnniskor samlats infr en
dd.

Nr Nils Tufvesson trder in, r det ingen, som gr plats fr honom. Han
hr blott sorlet av en viskning, som tystnar, d han stiger ver
trskeln. Ur hopen hr han en rst, som sger: Vem har gjort detta?
Men vem, som talat, kan Nils icke se.

D knner Nils, att han r dmd. Han vnder sig om och gr ut, och nr
ngon ber honom stanna, svarar han:

Jag kan icke se henne.

Drute stter han sig p trappan och gmmer ansiktet i sina hnder. D
hr han ngon komma och g sig frbi. Han hjer huvudet och ser upp.

Det r Kerstin Larsson, som kommer, den ddas enda frtrogna och vn.
Folk har hmtat henne frst, och hon kommer springande. Hennes ansikte
r svullet av harm och grt. Nils och vninnans blickar mtas. Kerstin
Larssons gon ha icke hunnit att torka. Men genom trarna brnna de och
gnistra, och de borra sig in i Nils, s att han mste gmma sin blick
fr att ej behva mta dessa gon, som tyckas veta allt.

S str Kerstin Larsson lnge stilla och ser p Nils. Det r, som om hon
behvde hmta sig, innan hon gick in.

Gud skall dma i detta, sger hon.

S gr hon frbi Nils, och nr hon trder in, giva alla plats, s att
hon kan komma fram till den dda.

Som hon str dr, ser hon och ser, men hennes lppar ro slutna. Till
sist bjer hon sig ned och frsker rta ut den ddas fingrar, som
kroknat.


                                 II.

I vardagsstugan, dr Elins dda kropp lg, talades icke mycket. Tysta
gingo alla, som voro drinne, sin vg. Skrcken hade slagit mnniskorna,
vilka kommit dit fr att se, och ingen trodde, att den dda av sig sjlv
fallit ned i den trnga kllaren och av vda lyktat sitt liv. Drfr
gingo alla tigande bort, och de togo skrcken med sig ut ver bygden.

Men de, som gingo bort, ersattes snart av nya. Var och en berttade fr
andra, vad han hade sett, och de, som hrde, mste sjlva g till
olycksstllet och vertyga sig om, att deras ron hade hrt rtt. De
stannade alla framfr den dda, och var och en, som gick drifrn,
utbredde och frdubblade den fasa, som brjat komma ver bygden, fasan
fr det namnlsa brott, vilket satte liksom en flck p alla.

Inga Persdotter kom sent till Mllinge, och nr hon kom, var det Kerstin
Larsson, som skickat henne bud, ehuru Nils bett, att man nnu skulle
skona modern. Inga Persdotter satt i moderns stuga och sydde p sin gra
kjol, nr budet med underrttelsen om sonhustruns dd ndde henne. S
fort hon ftt hra allt, slog hon ihop hnderna och utbrast: Nu ska de
vl skylla Nils och mig fr detta.

Och frst ville hon icke g.

Jag orkar det aldrig, sade hon.

Det var den gamla modern, Karna Andersdotter, som mste uppmana henne
att g till sonens hem, dr olyckan brutit in.

Du kan vl aldrig bli skylld fr detta, sade hon. Du var ju hr i
natt.

Men vid det att hon sade detta, frsvunno hennes gon i skrynklorna, och
vad hon tnkte, visste ingen.

Inga Persdotter kom till Mllinge, och vad hon dr sade, lade de
nrvarande p minnet. Med snabb tunga frklarade Inga allt, och i allas
nrvaro utfrgade hon Nils om, vad som skett, innan han lmnade hemmet
och kte till skogen. Och Nils svarade p hennes frgor, drfr att han
d som alltid bjde sig under hennes makt. Men inom sig visste han, att
han redan var dmd, och att motstnd tjnade till intet.

Dock ville han icke hjlpa till att bra hustruns dda kropp frn
vardagsstugan och in i den stora salen, som nu stod ppen och skulle
gra tjnst. Han fregav, att han icke orkade, och han gjorde detta,
ehuru han mrkte, att de som voro nrvarande frstodo, att hans vgran
kom av, att han ej vgade vidrra Elin. Han sg frmmande mnniskor
lyfta henne upp infr sina gon och bra henne bort. Och han knde sig
till mods, som om allt detta icke anginge honom. Det som skulle komma,
kom ndock. Och han skulle icke uppleva, att han fick flja hustrun till
jorden.

Ty skrcken gick ver bygden, och Nils knde dess smitta i sitt eget
blod, och drav trycktes han till jorden. Skrcken verkade s, att alla,
vilka tillfrgades, om de ville hjlpa till att avklda, tvtta och
svepa den dda, svarade nej. Fullt pkldd lg Elin p det stora bordet
inne i salen. De, som burit henne dit, tyckte, att nu hade de gjort nog.
En efter en skakade de sina huvuden och gingo drifrn. Och de visste
alla, att ver det hus, de lmnade, vilade frbannelsen.

D var det Kerstin Larsson, den ddas vninna, och den enda, vilken i
livet haft hennes frtroende, som hyste frbarmande. Hon talade med
andra, och hon befallde sin egen piga att hjlpa till. Sjlv lade hon
ocks hand vid verket. Men Inga Persdotter gick ut ur rummet och sade,
att hon mste g fr att trsta Nils.

Medan kvinnorna s arbetade med svepningen, talade de ej mycket med
varandra, men var och en gissade den andras tankar. De blottade den
ddas hals, och de sgo det rda mrket, vilket gick som ett band runt
omkring. De frgade sig sjlva och varandra, om detta kunde vara mrke
efter ett fall. Och just som de msat linne p den dda, kom Kerstin
Larssons man in och begrde att f se Elin.

Inga Persdotter hatade svl honom som hans hustru, emedan hon visste,
att i dem hade Elin haft goda vnner. Men hon kunde icke vgra Larsson
att komma in, och hon fljde honom sjlv fram till den dda.

Larsson stod dr stilla och iakttog allt. Hans ansikte var blekt och
strngt, och hans gon voro vakna. Han sg den rda randen, som gick
runt halsen, och hans gon borrade sig ett gonblick in i hustruns, som
mtte hans. Men drinne yttrade han intet, stod bara stilla, verlade,
tnkte och sg. S gick han drifrn, tigande som han sttt dr.

I vardagsstugan satt Nils, och nr Larsson gick honom frbi, stannade
han och sade barskt:

Hade du haft ngon hos Elin och icke stndigt ltit henne g s ensam,
nr du var borta, d hade detta icke hnt.

Nils sg sltt p den talande och svarade:

Jag har det nog tungt nd, utan att du behver lgga sten p brda.

Drmed gick Larsson ifrn grden, grubblande ver, vad som skulle komma
att ske efter detta.

Men drinne sysslade kvinnorna med den dda, och som de sgo henne ligga
dr, sade den ena:

Hon har tv rhngen, men av dem r det ena avslitet. Det lilla
trekantiga stycket, som hnger lst ned, r borta p ena sidan.

D stannade alla i sitt arbete. De ropade in Nils och visade honom, vad
de sett. Alla mrkte, att han blev hpen ver denna upptckt och
frvirrad. Men fr att ingen skulle misstnka ngot, gick Nils ned i
kllaren och skte. Drifrn kom han hastigt tillbaka och berttade, att
han funnit det saknade stycket av rhnget dr. ter sgo kvinnorna p
varandra, utan att sga ngot, och ter gick Nils in i vardagsstugan,
dr Inga Persdotter sysslade vid spisen, och satte sig dr.

Nu brjade kvinnorna att reda ut den ddas hr, och som de gjorde detta,
funno de intrasslat i hret det saknade stycket av rhnget. De jmfrde
och frskte p det stlle, dr det blivit avslitet, och alla sgo, att
det passade.

D bdo de ter Nils komma in och visade honom, vad de funnit. Nils tog
i sin hand det lilla metallstycket, som sade s mycket, och inom honom
blev det svart. Men han frskrade dock, att han funnit ngot i
kllaren.

Drmed lmnade han rummet, och i det han stnade hgt, lade han sig ned
p sngen i vardagsstugan. Vad angr allt detta mig? tnkte Nils. Jag
r ju nd dmd. Mnniskornas gon ha dmt mig.

En stund senare kommo kvinnorna ut i vardagsstugan. Deras arbete var
fullgjort. D sgo de Nils utan rock och skor ligga p sngen, och de
trodde, att han sov.

D pekade pigan, Ida Qvick, som Kerstin Larsson befallt hjlpa sig, p
hans ena fot och sade hgt, s att alla kunde hra det:

Nils har blod p strumpan.

Nils blundade och lg en stund stilla, som om han ingenting hade hrt.

D upprepade flickan sina ord, och motvilligt slog Nils upp gonen.

Jag har gjort mig illa i foten, sade han lgt.

Men inom sig tnkte han: Vad betyder det, om blodet syns? De veta det
ju nd alla.

D sgo de frmmande p varandra, och den ena efter den andra gjorde sig
redo att g. Men Kerstin Larssons hjrta var fullt av sorg och harm, och
hon kunde ej lmna huset, innan hon knt sig ga visshet.

Drfr kallade hon p Inga Persdotter och sade:

I ska vl g in nu och se p henne. I har inte gjort det frr.

Och detsamma sade hon t Nils.

Ingen av de bda hade ngon brdska att g. De sgo p varandra och
menade, att tids nog fingo de se sdant.

Men Kerstin Larsson trugade dem, talade och bad, och till sist lto de
tvinga sig. Inga Persdotter och Nils gingo genom stugan och in i salen,
dr den dda lg. De sgo mot golvet nr de gingo, och ingen av dem hade
lust att g frst. Till sist kommo de likvl in, men nr de inkommit,
stngde Inga Persdotter drren efter dem bda.

Utanfr den stngda drren stod Kerstin Larsson och gladdes. Ty hon
frstod, att hon bryggt ett helvete t de bda, som hon tvingat drin.
Men nr hon utanfr ingenting kunde hra, grep henne lusten att se, och
innan ngon anade det, hade hon ppnat drren och trdde in till de bda
andra i likrummet.

D sg hon Inga Persdotter och Nils Tufvesson sitta drinne i den skumma
salen, dr lakanen hngde fr fnstren. De sutto i rummets bortersta vr
och samtalade viskande med varandra. Och bda hade vnt sina ansikten
s, att de ingenting kunde se.

Med starka ord och hn i stmman bad Kerstin Larsson Inga Persdotter och
hennes son att dock se p den dda.

I ska vl se, om det som r gjort, r bra, sade hon.

Inga Persdotter mtte hennes blick.

Det vet vi nd, sade hon. Och fr denna gng ha vi sett nog.

D lt den tappra kvinnan dem bda g frbi sig. Sjlv stngde hon
drren om dem bda, och nr hon gick, knde hon, hur benen veko sig
under henne efter den vldsamma spnning, som nu var frbi.


                                 III.

Nu hade den sista av dem, som beskt Mllinge, lmnat grden. Nu lg
Elin svept och kldd p sin sista bdd. Vninnan hade stuckit en
psalmbok i hennes hand och brutit blommorna av sin geranium fr att
pryda henne. Nu fll skymningen, Inga Persdotter och hennes son gingo
tigande om varandra i de tysta rummen.

Nils satt i vardagsstugan och sngen bakom honom stod bddad. gonen
hll han ppna, och dock var det honom, som om han ingenting sg.

Frn kammaren hrde han Inga Persdotters rst:

G och lgg dig, Nils, och frsk sova.

Mannens hela kropp skakade till, och hans lppar sklvde.

Jag kan ej sova, mumlade han. D kommer hon ver mig.

Inga Persdotter gick fram och strk sonen ver hret.

Du r trtt, gossen min, sade hon. Gr som jag sger, s blir det
bttre.

Sjlv tnkte hon icke nu p det, som skett, endast p det, vilket nnu
terstod att gra. Den spnning hon levat i, uppehll henne nnu, hon
var i jmvikt, drfr att allt gtt efter hennes vilja, och hon knde
medlidande med Nils, emedan hon sg, att han var svagare n hon. S var
hon van att finna honom, och infr denna svaghet blev hon god och ville
klema med den. Drfr strk hon nnu en gng sonens hr och upprepade:

Frsk att f sova. Nr du sedan vaknar, blir det bttre.

Hon stannade kvar i rummet, till dess att hon ftt Nils i sng. Drefter
gick hon sjlv in i kammaren fr att ska vila. Drren mellan de bda
rummen lt hon dock st ppen.

Nils lg vaken och hrde p, hur modern gick fram och ter inne i
kammaren. Han knde, hur en kall svett flt ver hans lemmar, och han
frstod, att han icke skulle f smn.

Mor, sade han. Slck inte lampan.

r du rdd? sade Inga Persdotter.

I blotta linnet stod hon p trskeln och log. Ej heller nu var hon
mrkrdd. Ej heller nu knde hon, att fasan omgav henne. Hennes
instinkter sovo, och hon erfor ngot av samma slags lugn som ett nyligen
mttat djur.

Men nr hon kom nrmare och fick se Nils ansikte, mrknade Inga
Persdotter och leendet dog p hennes lppar.

Varfr vill du, att lampan skall brinna? sade hon hrt.

Drfr att nr jag ser skenet inifrn dig lysa hr p golvet, blir det
mindre svrt, svarade Nils.

Hr skall vara mrkt, svarade Inga Persdotter. Mrkt skall hr vara,
och du skall sova. r det inte nog, att lampan fick brinna hr halva
sista natten fr din skull? Hade du varit karl d, hade jag inte behvt
slcka nu. Ska de nu ha det att sga, att ej heller i natt kan hr i
huset vara mrkt?

D blygdes Nils att bedja modern lngre. Han lade sig stilla ned och sg
p den ljusa flcken, dr lampan inifrn kammaren kastade sitt sken ver
golvtiljorna. Drefter hrde han modern g till vila inne i kammaren,
och ett gonblick senare sg han mot den ppna drren skuggan av hennes
arm, nr hon strckte ut den fr att skruva ned lampan. D frsvann
framfr honom den ljusa flcken, som givit honom ro, och runt omkring
var mrker.

Men ur mrkret vxte syner, och det var, som om allt inom den ensamme
mannen pltsligt blivit levande och ljust. Han sg mnniskorna, som
kommit och gtt i hans hus, och ter knde han, att de kommit fr att
dma honom, och att han redan var dmd. En rysande ensamhetsknsla
bemktigade sig honom. Ingen hade han att g till, ingen, till vilken
han kunde tala. Drinne, p andra sidan om vggen, hrde han, hur modern
redan sov, och han greps av medlidande med sig sjlv, som skulle ligga
ensam och frysa. Det hade pltsligt blivit s kallt, att han hackade
tnder. Att svepa tcket omkring de frysande lemmarna hjlpte icke.
Klden gick igenom allt det, som eljest vrmer. Klden kom inifrn. Den
kom av, att han var s frtvivlat ensam. Hur hade han s pltsligt
blivit ensam? Och hur kunde det vara, att han i vida vrlden icke hade
ngon, till vilken han kunde g?

Som Nils lg s och arbetade med sig sjlv och sina egna tankar, kom det
fr honom, att han ej lngre kunde ligga stilla. Det var ngot han
glmt, ngot, som framfr allt annat mste gras. Han vgade ej vcka
modern genom att tnda p ljus. Drfr smg han sig upp i mrkret och
trevade sig fram till spisen. Med darrande hand fann han bunten med
svavelstickorna ytterst p spiselkanten, och utan att veta varfr,
endast driven av ett sllsamt begr att nnu en gng se, gick han p
sina bara ftter vgen till salen, dr hans hustru lg.

Vid dager hade han ej vgat se p henne. Nu nr natten kom, drevs han
dit av en ofrklarlig makt, som fjttrade hans vilja och oemotstndligt
frde honom fram. Hans gon tycktes genomtrnga mrkret, s att han
kunde se, och utan att gra buller eller stta emot, ljudlst och skert
som en smngngare, gick han fram genom rummen och ppnade drren till
salen, dr Elin lg. Dr drog han eld p en tndsticka och nrmade sig
den dda. Nr den ena tndstickan slocknat, rev han eld p en ny, och
med vidppna gon och mun stirrade han p Elins orrliga ansikte. Han
stod dr, till dess att ingen sticka lngre fanns kvar, och nr det d
blev mrkt omkring honom, tyckte Nils sig nnu kunna se det lugna
uttrycket och de slutna gonen.

Varfr str jag hr? tnkte han. Och vad vill jag?

Tyst som han kommit, gick han ut ur rummet, och utan att klda p sig
gick han sin vanda gng ned i stallet fr att se om hstarna. I mrkret
sg Nils ngot svart ila sig frbi. Men han frstod, att det var hunden,
och han blev icke rdd. Fastn han gick omkring s, var det ngot inom
honom, som sov, och som ej ville bli vaket. Sedan han knt efter, att
vatten och foder fanns tillrckligt, gick han frn spilta till spilta
och rknade hstarna. En, tv, tre, fyra, fem, rknade han. En, tv,
tre, fyra, fem. Det fanns fem hstar. Ingen hade tagit bort ngon. Flere
hade aldrig funnits. S frskte han vissla p hunden. Han ville smeka
Pojken, emedan han varit orttvis och sparkat honom ngon gng. Nr
kunde han ej minnas. Men medan han skte efter hunden, mrkte han, att
han kommit fram till frstugudrren, som stod ppen, och huttrande av
kld steg han uppfr trappan och drog igen drren efter sig.

Hela tiden, sedan han gtt ut ur det rum, dr Elin lg, visste han, att
han ej var ensam, och att ngon fljde honom, utan att dock visa sig
eller p annat stt giva sig tillknna. Denna ngon fljde honom, som om
hans eget jag kluvits itu, och de bda halvorna gtt vid varandras sida,
utan att kunna berra varandra. Du r jag, tnkte Nils, och jag r
du. Men varfr har du ingenting att sga mig och icke jag dig? Hr r s
ensamt och mrkt, varfr talar du icke? eller varfr gr jag det icke
sjlv? Han stngde drren om sig och var ter ensam i vardagsstugan.
Det vill sga han var, vad mnniskor skulle kallat ensam. Sjlv visste
han ju, att s icke var. Tydligt knde han, att den andre fljt med
honom in, och nr han lade sig, tyckte Nils, att det var tv, som p en
gng drogo ver sig tcket och ryste av kld. Nils var i denna stund
nra den grns, dr, om den verskrides, det sista bandet i en mnniskas
skl brister.

Ty mitt framfr sngen sg Nils p golvtiljorna en liten flck av ljus,
och han trodde frst, att modern lg vaken som han och hade tnt lampan.
Men som han stirrade p denna lilla ljusflck, mrkte han, hur den
vxte, och mitt i densamma urskilde Nils tydligt, att Elin lg p kn p
golvet. Hon lg dr i blotta linnet och sg ut, som om hon sprungit upp
ur bdden vid hans sida. Han kunde se hennes axlar och hennes rygg och
huvudet, som hon hll nedbjt. Och mitt emot henne sg han sig sjlv,
den andre, som fljt honom in, och med vilken han icke kunnat tala. Den
andre stod mitt emot Elin, och i handen hll han ngot, som han lyfte
fr att sl till. Skona mitt liv, bad Elin, jag ska g sjlv, jag ska
ingenting sga, men skona mitt liv. Nils hrde allt detta tydligt, dr
han lg, och han sg den andre, som var han sjlv, sl till p hennes
hjssa. Han sg Elin sjunka till jorden med ett skri. S hrde han henne
rossla och kvida. S blev allt tyst, och det blev mrkt, mrkt, som om
intet ljus ngonsin kunnat lysa.

D stod Nils i frtvivlan upprtt p golvet och skrek hgt. Men nr Inga
Persdotter kom in, och lampan var tnd, lg han ter i sin bdd och
ville ingenting svara henne. Han bad henne endast g. Men nr modern
dock ej ville lmna honom, d satte sig Nils upp, och med lppar vita av
skrck talade han till henne.

Dr lg hon, sade han. Dr p golvet. Dr borta stod jag, och jag
slog henne i natt, som jag gjorde det i gr. Men jag vill inte klda p
henne igen. Jag vill inte ta i hennes dda kropp, inte slpa henne ut
och kasta henne i kllaren. Jag gr det inte. Bed mig inte. Fr jag
lyder dig inte lngre.

D greps Inga Persdotter fr frsta gngen efter ddet av samma skrck
som sonen, och med lppar, vita som hans, frgade hon:

Var hon hr?

Ja, sade Nils.

Och sg du dig sjlv ocks?

Jag gjorde s.

Sg du mig?

Jag sg dig ej. Men jag vet, att du var dr.

D sjnk Inga Persdotter samman, och mrkrets underliga isande fasa var
ver henne. Hon flyttade sig nrmare Nils och ville rra vid hans hand.
Men hon sade intet. Ty hon ville ej yppa, vad hon sjlv sg.

Men Nils samlade all sin kraft och sttte modern undan.

G ifrn mig, ropade han. G ifrn mig du, som icke gjort mig annat
n ont, du, som fr ont med dig, du, som lrt mig ont, och lever i det
onda. Jag frbannar dig, och jag frbannar den stund, d du ftt mig.

Inga Persdotter hrde honom, och hennes vrede var sdan, att den frst
gjorde henne mlls. Hon skulle helst velat g och lmna sonen t sitt
de, om hon blott hade vgat. Men hon vgade det ej. Ty i denna stund
var skrcken fr mrkret ver henne, och hon visste, att kom hon ensam
ut, skulle hon vnda om och p sklvande ftter springa tillbaka.

Det r fr dig, jag gjort detta, prvade hon att sga.

Men Nils avbrt henne.

Tig, sade han, och ljug inte nu. Hon, som du hatat och frfljt,
lever inte. Det vore bttre, om du vore dd.

Som osaliga andar, vilka mot sin vilja fjttrats vid varandra, sutto de
bda dr, och ingendera vgade g och lmna den andra ensam. Ty ingen av
dem bda hade mod att bli ensam med sig sjlv. Drfr sutto de och
vntade, att dagern skulle komma, och lngsamt mtte den gamla klockan
med sitt enformiga ojmna tick-tack ut tiden. Nr morgonrodnaden frgade
slttens stra moln rda, sutto de dr nnu, och det hat, som fddes
mellan mnniskor, vilka enats i ont, vxte inom dem bda.

Frst nr solen var uppe, gick Inga Persdotter in till sig och skte
vila.

Jag vet, att jag blir dig kvitt, ropade Nils efter henne. Jag vet
det.

D slog den vldsamma kvinnan drren i ls och lt Nils frst, att hon
kunde leva honom frutan. Nr dagern kom, var Inga Persdotter ter
modig, och mot solen, som lngsamt steg, ruvade hon lnge ver, vad hon
icke kunde hindra.


                                 IV.

Men ute i bygden gick skrcken frn hus till hus och hll mnniskorna
vakna. Som Inga Persdotter tnkt, nr hon i stolta vanvettsdrmmar frn
den mrka skogsbacken sg ned ver de slocknande ljusen i byn, s gick
det ocks. Ljusen slocknade senare n eljest den natt, d Inga
Persdotter och hennes son i ruvande ngest delade varandras vaka, och
skrmseln fr ddet var det, som hindrade mnniskorna frn att sova. Det
blev mnga ntter, som fljde p varandra. Och icke blott den frsta
natten slog denna Inga Persdotters hgmodiga spdom in. Natt efter natt
spridde sig skrcken allt lngre. Flere och flere blev det, som den hll
vaken, snart visste alla olyckan med Elin Olasdotters dd.

Men det fanns heller icke en, som under allt detta icke anade, att ett
brott hade blivit begnget. Nr medvetandet om sdant trffar mnniskor,
d r det frst grna, som om ngot sov inom dem. De flesta ro ju sla
och likgiltiga fr andras lidanden och andras den. De flesta av dem
tnka som s: allt detta angr icke mig. Lt var och en skta sig. Jag
mitt, och du ditt. Var och en fr sig. Och Gud fr oss alla.

Mnniskorna mste hava tid fr att besinna sig. De mste hava tid, ven
drfr att deras dom ej skall falla fr hastigt, fr orttvist. Drar
ro de, vilka lpa efter varje knsla, som tillflligtvis flammar upp.

Det var ett besinningsfullt, lngsamt folk, som bodde i denna trakt.
Mnniskorna fattade lngsamt eld, och de togo ej vid sig fr smsaker.
Att nmndemannen och hans hustru kommo kande dagen efter dotterns dd,
det var i sin ordning och ej mer n man kunnat vnta. Ola Persson sg
gammal och frgrmd ut, nr han kom. Det var mnga, som sett honom
komma, och medan han var inne p Mllinge, skockades folk utanfr p
vgen. Det var, som om alla vntat, att ngonting d skulle hnda. Men
deras vntan blev besviken. Ola Persson och hans hustru gingo blott,
gamla och nedbjda, in i salen, dr deras dotter lg.

Som det hves i sorgehus, talade de icke mycket. Ola Persson sjlv stod
framfr liket med hnderna hopknppta och bad tyst. Hans hustru hade
tagit plats bredvid honom, och hennes trar runno. Men mycket frgade de
icke, och mycket blev icke sagt. Ej heller intogo de mera frtring, n
ndvndigt var, i sorgehuset. Som de kommit, vnde de ter hem, lovande
att komma tillbaka till begravningen. Mngden, som skockat sig p vgen,
gav plats, nr vagnen kte frbi.

Ocks Ola Persson behvde tid fr att betnka sig. Ocks han var en
lngsam man, och han ville grna verlgga med sig sjlv, innan han
handlade. Frgrmd och srjande for han till sitt hem, och med bitterhet
tnkte han p, att om han behllit dottern, utan att frga, nr hon
gende kom den lnga vgen till sitt hem och bad honom drom, d hade
detta aldrig skett.

Men nr Ola Persson och hans hustru rest, och alla visste, att
begravningen var utsatt till sndagen, d var det, som om mnniskorna
brjat vakna. D brjade de ocks att tala, och allt vad som frut
endast viskats man och man emellan, det sades nu hgt, och de, vilka
frut fruktat fr sina egna tankar, kldde dem nu i ord och fruktade
icke. Det visade sig d, att ingen trodde, att Elin dtt en naturlig
dd. Alla anklagade Inga Persdotter, och ehuru ingen fritog Nils
Tufvesson fr delaktighet i brottet, dmde de honom dock milt. ver
traktens betnksamma, tunga och trga befolkning kom en hemsk fruktan,
att rttvisa icke skulle bli skipad. Det syntes alla som en stor
ogrning, i vilken var och en hade del, om den dda nu skulle begravas,
utan att ngot blivit gjort fr att finna grningsmannen. Allt vad som
kommit i dagen, nr Elin blev funnen och svept, var i vars mans mun, och
alla vntade, att den rtte mannen skulle komma och fra allas talan i
en rttvis sak.

Gud kan icke tillta sdant, tyckte de. Gud som skapat vrlden och
givit oss lagar och budord, kan ej vilja, att detta oerhrda skall ske.
Han kan ej vilja, att begravningen fr frsigg i lugn, och
ogrningsmannen sedan sitta i ro och njuta frukterna av brottet, som fr
var man ligger i ppen dag.

S gick rttfrdighetsknslan sin gng ver denna bygd. Den kan sova i
vardagslag, och i det, som smtt r, sluta mnniskorna gonen till och
le. Det r vrldens gng, sga de, nr de mta ortt. Och ortt kan
ingen hindra. I handel och vandel sker mycket, fr vilket mnniskorna
blunda, emedan de sjlva veta sig i stnd till detsamma. Men nr ngot
vldigt hnder, d ropar det emot himlen, och det r som om ej ens den
ringaste kunde sova lugnt, frrn rttvisan gtt sin gng, och sanningen
kommit i dagen.

Hr blev det frn brjan icke en man, som trdde fram och frde allas
talan. Men en av de ntter, d Inga Persdotter och Nils rasade mot
varandra efter det dd, de samman begtt, brann lnge ljus i en byggnad,
vilken ej lngt frn Mllinge ligger vid landsvgen. Ljuset brann lnge,
drfr att tv mnniskor dr lgo vakna och talade om det brott, som
fyllde hela bygden med skrck. Ljuset brann i fnstret bredvid verandan,
som vette ut mot den vlvrdade trdgrden med frukttrd, brbuskar och
berser. En strimma av detta ljus fll mellan vildvinets risiga grenar,
och drinne var det Kerstin Larsson, som hll sin man vaken. Hon gjorde
det drfr, att hon talade ut, vad hela bygden tnkte, och hon var
modig, emedan hon visste detta. Men drjmte knde hon det s, som hade
den dda talat genom hennes mun, och denna knsla fick hon, emedan ingen
annan i livet sttt henne s nra. Drfr talade Kerstin under trar och
med lidelse, som den gr, vilken talar sin egen sak.

Det kan aldrig vara rtt, detta, sade hon. Det kan aldrig vara rtt.
Hr ligger Elin svept och skall komma i jorden. Om tv dagar str
begravningen. Man skall ringa ver henne, och prsten skall lsa ver
hennes dda mull. S skall kistan snkas ned, och en liten stund
drefter r graven fylld med jord. Vad som finns drnere, kan ingen veta
och ingen se. Men de, som gjort detta, skola sitta i skerhet och ro,
och nr ett r har gtt, r alltsammans glmt. Sdant kan aldrig vara
rtt, varken infr mnniskor eller infr Gud.

Varfr reste Elins fader hrifrn och sade ingenting? invnde mannen.

Drfr att han icke visste, vad du och jag vet, genmlde hustrun
ivrigt. Kvarnbo ligger lngt hrifrn.

Hennes ansikte var rtt av iver och sorg, och hennes klara gon glnste.
Med livliga tbrder fortfor hon:

Han har icke sett randen, som gick omkring Elins hals. Han var icke
inne som jag och sg, nr Inga Persdotter och Nils sutto ensamma i
salen, dr liket stod. Som missddare sutto de dr och talade tyst med
varandra. Och ingen av dem vgade lyfta sitt huvud och se p den dda.
Inte heller sg Ola Persson Nils, nr han lg p sngen med blod p
strumpan och ingenting kunde svara fr att frklara sig. Han sg ej
heller, nr vi fann rhnget i Elins tjocka hr. Hade han sett allt det,
d visste han som jag, att det r bara en, som har gjort det, och hon
heter Inga Persdotter. D hade han heller icke rest, som han gjorde. Ty
Inga har vat brottet, s visst jag ligger hr. Men Nils vet om det, och
han har nog hjlpt henne. Ty nr modern velat det, s har han icke
frsttt bttre n att lyda, stackare han.

Men mannen ville nnu icke ge Kerstin rtt. Ty han tyckte icke om att
lta hustrun rda fr ltt. Drfr svarade han:

Jag har ingen makt och myndighet hr. Ty jag r ingen mlsgande.

D reste sig hustrun upp i bdden och slog ihop sina hnder, s att det
small.

r inte var mnniska mlsgande, dr man ser, att blodig ortt sker?
ropade hon. Kan du g p begravningen och vara med, nr Elins kista
snkes i graven och se mrdarna st dr och srja henne? Kan du se
sdant, nr du vet, att med ett enda ord kunde du ha hindrat det, och
bara fr att du skmdes stiga fram, har du ltit allt g, som det gtt?

Larsson tnkte i grunden detsamma som hustrun. Nr han talade emot
henne, skedde detta mest, drfr att han gruvade sig fr att stiga fram
och synas. Han ryggade ocks tillbaka fr att blanda sig i en sak, som
skulle fra rttegng, dom och rannsakning med sig. Bttre n hustrun
frstod han, att fr en oskyld person lg dri en fara. Men innerst
knde han som hon och nskade, att allt mtte komma i dagen. Drfr var
det blott som ett sista sjlvfrsvar han yttrade:

Varfr gr ingen annan detta?

Just drfr att ingen annan gr det, mste du trda fram, var hustruns
svar.

Under det att Kerstin Larsson talade vidare, lg hennes man stilla och
lyssnade till hennes ord. Inom sig kmpade han samma kamp, vilken alla
de utkmpat, som trtt fram i strre frgor och p strre slagflt och
vunnit ryktbarhet genom sitt mod. Och det inre motstnd, han inom sig
sjlv hade att vervinna, var s mycket starkare, som han med sin
handling intet annat kunde vinna fr egen del n medvetandet, att han
gjort en god grning och handlat rtt. Ty nr rttvisan en gng segrat,
skulle han, som blott varit ett ringa medel i dess tjnst, glmmas.

Emellertid talade Kerstin Larsson vidare, och med kloka ord sade hon sin
man, hur allt skulle gras. Orden trngde in i den lyssnande mannens
sinne, och ju lngre han lyssnade, desto klarare blev det honom, att hr
fanns blott en vg att g, samt att han och ingen annan mste g den.

Nr han kommit s lngt, knde han inga betnkligheter lngre. Han
kysste hustrun till godnatt och sade:

Nu vill jag sova.

Mer yttrade han icke. Men av den ton, vari han talat, frstod Kerstin
Larsson, att hennes ord hade verkat, och att hon kunde lita p sin man.

Du r nd en karl, sade hon och slckte ljuset.

Fastn jag haltar p ena benet, svarade mannen halvt i smn.

Och som han sade detta, skrattade han till, s att bdden skakade.

P hjrtat haltar du inte, svarade hustrun.

Larsson sov redan, nr hon sade detta. Men hustrun lg lnge vaken och
tnkte p sin vn, och att hon, som s lnge lidit ortt i livet, nu
nd till sist skulle f rttvisa i sin grav.


                                  V.

Morgonen drp var handlanden Larsson tidigt uppe. Nr han kltt sig och
sett om sitt hus, kommo dock andra ting, som han mste bestyra. Hustrun
var otlig och ville skynda p honom. Men mannen lt sig nu icke drivas
lngre, n han sjlv ville, och i ro och mak utfrde han det arbete, som
frelg. Frst nr han tit middag, var han frdig att g, och d styrde
han kosan mot byn fr att tala vid andra.

Larsson uppskte frst skollraren, vilken var en frstndig och erfaren
man, drtill kunnig i lagen. De bda samtalade lnge och betnksamt med
varandra, och slutet p deras samtal blev, att de ville uppska en
tredje fr att inhmta ven hans rd. I detta syfte gingo de till
nmndeman Jonsson i byn. Denne var en stillsam man och ej ltt att
bringa till handling, men seg i viljan, d han en gng lagt hand vid en
sak. Hos honom sutto de en god timme och verlade, och nr denna timme
var frbi, var det redan lngt lidet p eftermiddagen.

D sg Larsson p sin klocka och sade, att om ngot skulle gras, borde
de nu g.

De tre mnnen sgo nnu en gng p varandra, och de visste alla, att det
var en allvarlig sak de hade fr. Alla knde de varandra sedan mnga r,
och var och en visste om den andre, att inlt han sig p sdant som
detta, skedde det av ndtvng och ej av lust. Helst hade de stannat
hemma. Helst hade de tegat och ltit denna sak vila. Men det var
oskyldigt blod, som ropade till dem frn jorden. Och drfr mste de
vervinna varje betnklighet och g.

I Herrans namn, sade skollraren, som var den ldste.

S reste de sig alla upp och fljdes stillatigande t ut p vgen. Vad
som sgas kunde fr och emot var sagt. Nu mste de gra, som samvetet
bjd. Sida vid sida gingo de fram. Det var mulet ute, och molnen drevo
fr vinden ver den vida sltten. Frn byggnadernas fnster blickade
gon ut efter de gende, och de mtande hlsade tyst utan att gra ngra
frgor. Det var som om var man vetat, varfr dessa tre gingo
tillsammans, och vart de gingo. Nr de kommo frbi handlandens grd,
stod Kerstin Larsson ute vid grinden och nickade t dem. Men icke ens
hon kunde sga ngot. Dem, som g s tunga vgar, tilltalar ingen.

Vgen var de gende tung. Ty det fanns en, vilken de grna velat skona.
Det fanns en, som de nskat, att de kunnat hlla utom allt detta. Det
fanns en, som de ville allt gott, och fr vilkens skull de mkade sig
sjlva, att de fr rttvisans sak mste vlla honom sdan smlek och
sorg.

Denne ngon var Nils Tufvesson, den mrdade Elins man. Han var nog en
brottsling efter lagen. Ingen trodde annat. Men han var av den gamla
goda slkten, som levat och dtt p Mllinge grd, och i sitt innersta
vsen brddes han p sin slkt. Var han brottslig, s mtte Gud dma
honom. Mnniskorna, som knde honom, dmde honom ej. De visste, att han
var mild och god, och att han av egen vilja intet ont kunde gra.

Men rttvisan stod hgre n hnsynen till Nils Tufvesson och allt annat.
Ty oskyldigt blod ropade frn marken. Drfr gingo de tre mnnen vidare,
och genom den lga inkrsporten trdde de in p Mllinge grd.

Dr mlde de fr Inga Persdotter och Nils Tufvesson, hennes son, att de
kommit fr att enligt vlig sed se Elins lik, innan hon kom i jorden.

Hr ska hon d ligga som ett spektakel fr alla mnniskor, sade Inga
Persdotter.

Helst hade hon slagit drren till och ltit de tre mnnen vnda om och
g. Ty hon fruktade deras besk, mest drfr att Larsson var en ibland
dem. Men s grna hon ville, vgade hon dock ej sprra drren fr tre av
bygdens mest ansedda mn och lta dem lmna grden med ofrrttat
rende. Drfr visade hon dem sjlv vgen till salen, dr Elin lg. Men
sedan hon s gjort, gick hon tillbaka in i vardagsstugan och sade till
Nils:

Nu brja snokarna komma. Men hr finna de intet.

Nils sg vrett p modern och svarade:

Vet du det?

Allt sedan den natt, d han slog Elin, hatade Nils modern och blygdes
ver sig sjlv, att han ej vgade visa det ppet.

Men de tre mnnen stodo tysta framfr Elins lik. De veko undan linningen
p hennes svepning och sgo alla den rda randen, vilken gick runt om
hennes hals. I tigande fasa stodo de s, och ingen behvde sga ngot
till den andre. Ty alla visste de, att kamraterna tnkte: Detta har
icke gtt rtt till. De stodo dr lnge, och de sklvde s, att ingen
av dessa hrdade mn, som sett livet och knde det, kunde tala.

Arma kvinna! sade skollraren till sist.

Och den gamle mannen darrade p rsten.

S bemannade han sig, och en stund senare gingo alla tre ut ur den ddas
rum och stannade i vardagsstugan hos Nils Tufvesson och hans moder.

Dr blev det skollraren som frde ordet. Han sade dem, att hr kunde
ingen begravning ske, frrn lkare hade underskt den dda och givit
sitt intyg. Eljest skulle onda rykten uppkomma, och han tillade, att
sdana rykten voro redan i svang. S sg han p de bda andra
kamraterna. Och dessa nickade bifall och sade sig vara av samma mening.

Inga Persdotter och Nils sutto lnge tysta vid dessa ord. S sade Inga
Persdotter:

Skicka ni hit er doktor, fr vi se, vad han hittar.

De tre mnnen hlsade utan flere ord och gingo ut. Frst nr de kommit
s lngt ut p landsvgen, att de ej lngre kunde synas frn grden,
brjade de andas ut och se p varandra.

Det var nog bra, att vi gingo, sade nmndemannen.

Vidare blev ingenting sagt. Ty alla dessa tre voro enkla, rttskaffens
mn av allmogen. Ingen av dem tnkte p, att han med denna sin handling
utrttat mer, n han skulle och borde. Utanfr Larssons grd skildes de
t.

Men i sorgehuset p Mllinge sutto Inga Persdotter och Nils, samtalande
om, vad detta besk skulle fra med sig. De talade drom, drfr att de
ville glmma fasan fr natten, som nalkades, allt som solen sjnk. Och
dock fruktade de den morgon, som nu skulle randas, mera n bde mrker
och natt.


                                 VI.

Fljande dag kom doktorn till Mllinge. Utan mnga ord skred han till
sin frrttning. Liket obducerades, och ett fullstndigt protokoll
upprttades enligt alla laga former.

Nr det blev knt, att doktorn var p besk vid Mllinge, var det, som
om hela bygden andats lttare, och mnniskornas sinne ljusnat till mera
allvar. Ryktet spred sig frn grd till grd, och folk kom samman fr
att f veta, vad de andra visste, fr att tala ut, vad de sjlva hade p
hjrtat, och fr att gemensamt gldas, att detta till sist dock hade
skett.

Ty alla knde, att det var deras egen rttsknsla, som talat och ftt
saken i gng. Det var deras egna mn, vilka de knde och rade, som
vervunnit sin betnksamhet och frt rttvisans sak s lngt, att den
icke lngre kunde nedtystas. Alla visste, att nr brjan vl var gjord,
skulle fortsttningen komma, och lagens vktare skulle icke vila, frrn
brottslingen var ertappad och straffad.

Bonden gr vid sin plog, eller han kr sitt timmer. Han mejar sin sd,
eller han fodrar sina k. Den, vilken ser honom s, tnker oftast: Den
mannen r bunden vid jorden. Hans tankar g ej lngre n till stugans
knut. Vad frgar han efter vrlden, blott hans lada r fylld?

Eller bondhustrun gr i sitt dagliga stk. Hon bakar och brygger, skter
sina kreatur och spinner. Hon lagar de sinas klder och ser till, att
allt i huset r helt och rent. Barn fder hon till vrlden. Och hinner
hon fr andra sysslor, d skter hon ocks barnen, s gott hon kan. Den,
som ser henne, sger: Hennes tankar ro bundna av det dagliga slpet,
hon ser ej mer n dem, som hra henne till. Vad frgar hon efter
vrlden, blott hennes gryta r full?

S sger och tnker mngen, och ej sllan r vl detta ocks sant.

Men m den, som minns det, bertta, hur det dessa tidiga vrdagar gick i
Mllinge! M den, som var med, ska i sitt minne! Dr kom en kvinna
springande utt vgen. Hon hade gtt ifrn sitt hus, dr barnet lg
sjukt i vaggan, och hon sprang bort till grannens, emedan hon icke kunde
stanna hemma. Ty hjrtat stod stilla i hennes brst, nr hon tnkte p
att den ortt, som skett, skulle f g ostraffad.

Eller en man gr ute vid plogen. Det r gott pljningsvder, och
lrkorna drilla ver hans huvud i den bla luften. Han skulle vilja
arbeta nda till middagen. Ty hans teg r opljd, och jorden lngtar
efter sdd. Men han kan icke stanna. Ty han fr ingen ro fr tankarna,
som kretsa om det frfrliga, vilket han och alla s lnge tlt ibland
sig, och som nu blivit en oskyldigs dd. Han binder tmmarna om oxarnas
ben och lter djuren st. Sjlv gr han bort till byn, dr han kan f
stilla sin vetlust.

I hagen sitta tv unga nedanfr en sttta med armarna om varandras liv.
De ha stulit sig dit en stund fr att f leka och kyssas. Men pltsligt
blir den unge mannen orolig och vill g bort. Och nr flickan frgar
honom varfr, svarar han endast med en tbrd, som hon frstr. Tysta
fljas de t fr att f klarhet i den frga, vilken brnner inom alla.

Uppfr backen, som leder till skolan, stapplar en gammal man. Han r
ofrdig och nstan blind. Nr han gr, trevar han sig fram med en kpp.
Han mter en skock barn, gossar och flickor om varandra. De ha ftt lov
i skolan. Skollraren har givit dem lov. Men de stoja icke, och det ser
ut, som om lovdagen icke vllat dem ngon gldje. De g frbi den gamle
mannen, och d han icke kan se, ropar han p avstnd fr att tvinga dem
att stanna och f svar p den frga, som drivit honom ut. S frstr
han, vilka han har framfr sig. Och i det han mumlar ngot om barn,
vilka ej begripa sdant, stapplar han vidare uppfr backen, darrande av
den oro, som r allas. Men barnen g tyst samtalande vidare. De bertta
varandra, vad de veta, och de knota ver, att de icke kunna frm dem,
vilka veta mera, att sga dem allt.

M den, som minns dessa dagar, stiga fram och vittna! Var allt detta
endast tom nyfikenhet? Eller var det icke rttsknslan, som lnge sovit,
vilken nu vaknade och krvde att bli hrd?

Eller var det kanske nnu mera n s?

Det var s, att alla knde sig som medvetna om ett stort brott, vilket
ingen frmtt uppdaga och fra till straff. I ratal hade dock
misstanken lurat hos dem alla. Hos dessa mnniskor fanns ingen annan
tanke n, att den, vilken ont gjort, skall ont lida, intet vad frn den
gamla frbannelsen, att syndens ln r dden. De visste, att de tlt det
onda ibland sig. Och att de detta gjort och ingenting kunnat utrtta
dremot, lg nu som en smlek ver dem alla. Detta var en skam, som
skulle tvttas frn deras ansikten. Och deras sjlar lngtade efter att
knna sig rena.

Ty bonden knner samhrigheten mellan sig sjlv och alla. Hur kort n
han ser, knner han ndock detta. Och i denna knsla ligger frukten av
allt det bsta, som lag och sed under rhundraden byggt upp. P det att
detta m bevaras, r det stundom gott, att det stora onda sker
uppenbart, s att alla tvingas att vakna.

Det kommer en herremannavagn och far vgen fram. Den, som sitter dri,
r den gamle doktorn, och hans ansikte r allvarligt. Han nickar t alla
sidor, utan att lyfta p hatten. Och om ngon vinkar honom, ltsar han
icke se, utan far frbi.

Han vill icke stanna. Ty vad han tror sig veta, r alltfr grsligt. Men
var han far, st folk i klungor och flja med gonen vagnen, dr den
rullar fram.

I spisarna vidbrnnes maten, p kern st oxarna och vnta framfr
plogen, i ladugrden rma korna av lngtan att bli mjlkade, skolan r
stngd, och handelsboden r full av folk, som ingenting kpa.

Ty arbetet r det, som vilar, det vardagstunga dagliga arbetet r glmt.
Det r glmt, emedan knslan fr rtten bragt allt annat i glmska.
Brottet, som slagit ned ibland mnniskorna, har tnt en eld, som nr
blixten ljungar ned, och vid den elden lses i flammande bokstver, att
ingen mnniska lever endast av brd.


                                 VII.

Begravningen har blivit uppskjuten i tv dagar. Nils har sjlv krt till
den gamle kyrkoherden fr att anmla ddsfallet.

Det var en svr stund fr honom. Ty kyrkoherden hade en gng berett Nils
till den heliga nattvarden, och sedan den dag, d han lste p gngen
och tydligare och bttre n de fleste besvarade alla frgor, hade han ej
samtalat ensam med sin lrare, utom den enda gng, d han kom att anmla
sitt brllop. Kyrkoherden hade d lycknskat Nils och uppmanat honom att
vara god och frdragsam mot sin hustru.

Detta kom Nils att tnka p, s fort han trdde in i rummet, och drfr
blev hans blick skyggare, d han skulle hlsa. Kyrkoherden mrkte detta,
och emedan han sjlv med oro motsett detta besk, fann han frst
ingenting att sga.

I sin karmstol vid skrivbordet satt han och blddrade i frsamlingens
stora bok, dr allas namn st uppskrivna, och hans huvud var nedbjt.
Nils sg p honom och frstod, att prsten satt i tankar, men vgade ej
avbryta honom. Hans gon fste sig vid den svarta kalotten, omkring
vilken det vita hret flt ut, och han stod liksom och vntade p att f
se denna svarta flck med det vita omkring brja rra sig.

Nr detta ntligen skedde, borrade sig kyrkoherdens gra gon in i Nils,
och han sade lgt:

Det lr se ut, som om Elin blivit mrdad.

Nils ryckte icke till. Han grep blott fastare om mssan, som han hll
med bda hnderna framfr sig.

Det sgs s, sade han. Och underligt ser det ut.

Mrken p hennes kropp tyda drp, fortfor kyrkoherden. Vet du, vem
det kan ha varit?

ter blnkte de gra gonen bakom glasgonen mot Nils, och ter grep
denne hrdare om mssan.

Jag vet ingen, jag kan misstnka, svarade han. Men det kan ju ha gtt
ngon frbi.

Det kan s, medgav kyrkoherden. Men det r annars underligt, att
detta r den andra i din slkt, som dr en brd dd.

Nr kyrkoherden sade detta, tryckte han liksom p varje ord och knep
hrt ihop lpparna. Nils blev rd och fann intet att svara. Ty han hade
icke vntat sig denna anspelning p ryktena om faderns dd.

D satte sig kyrkoherden upp i stolen och hjde sin ena hand.

Kan du sga mig infr Gud, Nils, att du ingen del har i detta, och att
du ingenting vet? sade han allvarligt.

D darrade Nils p orden, och det kom grt i hans rst. Men tydligt och
fast svarade han:

S sant Gud mig hjlpe, och jag vill d en salig dd, s vet jag intet
om detta. Och ngon del dri sjlv har jag icke.

D lutade sig kyrkoherden ned och skrev i den stora boken.

Vilken dag var det du fann Elin dd? frgade han utan att se upp.

Nils nmnde lgmlt dagen och timmen. Han var en bruten man i denna
stund, och hans kraft var uttmd. Hade kyrkoherden upprepat sin frga,
skulle han fallit samman och beknt allt.

Men kyrkoherden sg icke upp frn den stora boken. Med tungt hjrta
skrev han dri, vad skrivas skulle. Nr han slutat, rckte han Nils
Tufvesson sin hand och sade:

Gud frlte dig, om du har farit med lgn infr mig!

Drmed gick Nils. Utan att se till hger eller vnster gick han bort
till stallet och lste sin hst. Nr han satt i vagnen, sg han ut ver
vgen och lt hsten lpa.

Fattig, trtt p allt, vergiven av alla, knde han sig till mods. Det
han bar p, var s ver alla grnser, s alltfr tungt. Han skulle bra
p detta i dag och i morgon. Han skulle st med allt detta infr
mnniskorna vid graven. Nils led mest drav, att han knde, som om det
band, vilket frenade honom med andra mnniskor, var avslitet. Sdant
passade icke honom. Ty mer n allt annat nskade Nils, att han kunde g
ut bland mnniskorna och vara som en av dem. Men nu var detta frbi. Han
var en alltfr stor syndare. Icke en sdan, om vilken prsten, nr han
lste sig fram, hade sagt, att alla mnniskor ro syndare infr Gud.
Utan en sdan, fr vilken ingen frltelse givs, och som alla mste sky.
Hela sitt liv mste han bra p detta. Hela sitt liv skulle han g som
utsttt bland mnniskorna. De skulle viska till varandra, nr han gick
dem frbi, och peka med fingret efter honom. Dr gr Nils Tufvesson,
som har mrdat sin hustru, skulle de sga. Och han, som en gng trodde,
att han skulle bliva den skam, vilken tryckte honom, kvitt, mste nu
till straff bra en nnu strre nesa.

Jag orkar det aldrig, mumlade han.

Och tanklst upprepade han de gamla orden:

Jag fattig, syndig mnniska.

Det var ord, ord. Fr honom hade de ingen mening. Djvulen hade snrjt
hans sjl och gjort honom till fnge fr livet. S kte Nils Tufvesson
in p sin grd, och nr han stigit ur vagnen, sg han, att drute stod
ett frmmande kdon utan hst. Nils knde igen, att det var svrfaderns
vagn och visste allts, att Ola Persson p nytt kommit till grden.

Han blev med ens liksom torr i munnen och sg sig om, som skte han en
utvg att obemrkt kunna smyga sig bort.

Inte nu, tnkte han. Inte nu. Jag vill g in p logen och lgga mig
dr hos hunden. Kanske kan jag d f smn.

Han hade ju icke sovit allt sedan hustruns dd.

Som han tnkte detta, kom Inga Persdotter och hjlpte honom att spnna
ifrn.

Sade prsten ngot? frgade hon.

Nils berttade lgmlt, vad som hnt, och lt hsten g fre sig in i
stallet.

Vad sade du honom? frgade Inga Persdotter ter.

Jag svor mig fri, svarade Nils.

Och hans ansikte skalv.

Du fr gra det en gng till i dag d, sade Inga Persdotter. Ola
Persson har kommit hit. Han har hustrun och tv andra med sig. Jag vet
inte, vad de vill. Men allesammans ro de efter dig och mig som vargar.
S mycket ser jag. Visa nu, att du ocks kan bita ifrn dig som en
varg.

Drmed gick Inga Persdotter ter in i byggnaden, och Nils stod ensam
kvar ute p grden. Han selade av hsten och gav honom vatten. Det var
blott ngra minuter, som gtt, men Nils tyckte, att han varit ensam
lnge, och att det var ngon annan gng, fr en tid sedan, han visste ej
rtt nr, som han hrt modern st dr och sga: Ola Persson r drinne,
och han har andra med sig. Nu ska du bita ifrn dig som en varg. nnu
knde han samma brnnande torrhet i munnen, och han drack ur skopan i
lnga drag. Utan att veta mera, n att nu mste han g in, steg han
uppfr de bda trappstegen och bjde huvudet i den lga drren.

Nr Nils sg upp, stod han sjlv ensam mitt p golvet i vardagsstugan.
Han sg sig omkring och fick intryck av, att han stod infr en domstol,
och att de, som sutto dr, kommit samman fr att dma honom. Dr sutto
Ola Persson och dennes hustru. Mitt emot dessa sutto tv andra mn. Nils
sg p dem, och han knde, hur hans mod sjnk. Det var Anders Ohlsson
och Jesper Svensson, desamma, vilka frst varit med och funnit Elin.
Ensam i hrnet, dr den gamla klockan stod, satt Inga Persdotter.

I rummet var s tyst, nr Nils kommit in, att alla kunde hra, hur den
gamla klockan pickade. Ensam frde hon ordet, som om hon velat pminna
dem alla om, att tiden gick.

Ola Persson satt och sg med sina klara gon stint p Nils. Icke en min
i dennes ansikte undgick hans kloka blick. I dag var nmndemannen en
helt annan, n nr han fr blott ett par dagar sedan for frn Mllinge,
sedan han frsta gngen sttt stum infr dotterns lik. Hg och myndig
satt han p sin stol, och den breda underlppen skt fram ver
hakskgget. I denna stund visste han, vad han ville gra, och hur han
skulle skta sin sak.

Nils stod stum och kunde ej vnda sina gon frn Elins fader. Utan att
han flyttade sin blick mrkte han, att alla i rummet voro hgtidskldda,
samt att han sjlv glmt ptaga kyrkrocken, nr han for till prsten.

De ha kommit fr att dma mig, tnkte han n en gng.

D brt Ola Persson tystnaden.

Stt dig, Nils, sade han krvt.

Nils satte sig tafatt och rdd, som hade han egentligen bort frbliva
stende. ter hrdes uret, som med hackiga knppar berttade fr alla,
att tiden gick.

Vi har tnkt som s, brjade omsider Ola Persson, att nr det nu
drjt med begravningen, ville vi alla se Elin, innan kistan spikas igen.
Och vi ha vntat, till dess att du kom, drfr att du skulle kunna vara
med. Du, som var hennes man, r ju nd den frsta i sorgen.

Nr Ola Persson sagt detta, blev det ter tyst, och ingen visste, vad
som nu skulle flja, frrn nmndeman ter tog ordet och yttrade:

Det finns vl nd en psalmbok i det hr huset.

Det lg hn i hans stmma, nr han frgade s. Men Inga Persdotter
ltsade ej hra detta. Hon gick in i kammaren och hmtade sjlv boken
samt rckte den t Ola Persson. Denne slog upp boken och brjade ska
dri. Den var tung och stor och knpptes igen med knppar av mssing. P
den frsta rena sidan stod skrivet med gulnat blck och stora, barnsligt
formade bokstver: Tufve Nilsson, Mllinge 1829.

Det var din farfader, det, sade Ola Persson. Han var en rans man,
liksom ock Tufve Tufvesson, din fader.

Drmed reste sig nmndemannen upp och vinkade t de andra att flja sig.
Sjlv gick han fre dem in i salen, dr Elin lg. Hon hade nu blivit
flyttad i sin kista, och kistan var stlld p golvet, s att alla kunde
se den.

Dr stodo de alla, Ola Persson och hans hustru, de bda mnnen, som
fljt dem, och Inga Persdotter. Nils ensam stannade vid drren.

Kom nrmare, Nils, och stig fram, sade nmndemannen. Var och en kunde
hra sklvningen i hans rst. Den som har gott samvete, behver
ingenting frukta.

Nils steg fram, och han knde, hur alla betraktade honom. Med hopknppta
hnder stannade han ensam mitt p golvet. Och nr han stod s, mste de
andra se bort. Ty de tlde icke att se honom i hans uppenbara olycka och
skam. Och Elins gamla moder grt.

Men Ola Persson steg fram till kistan och lyfte bort linneduken, som
tckte dotterns ansikte. D sgo alla det stora blrda mrket i pannan.
Med ordd hand vek fadern undan kragen p linnet, s att det smala
skarpa strecket kring halsen lyste fram. Men nr han gjorde detta,
darrade han s, att den gamla psalmbokens blad rasslade emot varandra
som torra lv i blst.

Ola Persson stod lnge stum och syntes icke hava gon fr annat n
dottern. S steg han tillbaka och brjade:

I Guds Faders och Sons och Den Helige Andes namn.

Drp slog han upp psalmboken och lste med lg, fast stmma:

   I det djupa, i det hga
   Rder en osynlig hand,
   Och ett aldrig slutet ga
   Vakar ver minsta grand.
   Intet valv dig innestnger
   Dit den handen icke nr;
   Ingen natt omkring dig str,
   Dit det gat icke trnger.
   Vart du flyr, och var du r,
   Fre dig r Herran dr.

   Dig han mter allestdes:
   Blir du ej av hpnad stum?
   Rummet, som av dig betrdes,
   r det ej ett heligt rum?
   Ingen r dig mera nra,
   n den Gud, som skrev sin lag,
   Skrev sitt heliga behag
   I ditt hjrta och sin lra,
   Och som sjlv dig dma skall:
   Syndare, i stoftet fall!

   Sl dig fr ditt brst och bva:
   Du r rjd av Hmnarns blick;
   Du det vittnet ej skall jva,
   Som dig fljde var du gick.
   Kan ock hr din grning dljas
   Brottsling, fr en gckad vrld;
   Kan ock, skrymtare, din flrd
   Hr i dygdens mantel hljas:
   Infr Gud r mrkret klart,
   Och det dolda uppenbart.

Under det att Ola Persson lste dessa ord, vilka han knde s vl, hjde
sig smningom hans stmma. Den sista strofen lste han utan att se i
boken och med gonen direkt vnda emot Nils.

Nils stod och hrde p allt detta och visste, att dessa ord voro talade
till honom. Det var Gud, som talade dessa ord. Det var Gud sjlv, som
straffade honom och rjde hans skuld infr alla. Nu var han vid mlet,
nu blev allt uppenbart, som skrivet stod, nu brast allting inom honom.
Och med hnderna slutna mot ansiktet, vnde han sig om och vacklade ut
genom drren, stnande som en mnniska i sin hgsta nd.

Med vidppna gon stirrade Inga Persdotter p sonen och frstod, att han
hade glmt henne. Hon kunde icke lngre fnga hans blick. Och nr han
frsvann genom drren, strtade hon fram fr att flja honom.

Men Ola Persson stllde sig i hennes vg.

Du stannar hr, sade han myndigt.

Hela hans gestalt skalv av fasa och spnning. Men dock gick han stilla
fram till Elins kista och lade sakta duken p dess plats ver dotterns
ansikte.

Vile du i frid! sade han. Hr r i dag icke tid till flere bner.

Drmed gick han hastigt ut ur rummet, och de bda mnnen fljde honom
under tystnad.

Ute p grden satt Nils med hnderna fr ansiktet och grt hgt. Nu
visste han, att hans stund var kommen, och att han icke lngre kunde
kmpa emot. Ty Gud sjlv hade talat och frdrivit djvulen, som frut
gtt osynlig vid hans sida.

Han sg upp, nr han hrde svrfadern nalkas, och om han vgat, skulle
han kastat sig p kn och omfamnat den kommandes knn. Nu strmmade
blott trarna ver hans ansikte, och det lg en s omttlig frtvivlan
ver hela hans uppsyn och gestalt, att de tre mnnen rrdes och knappast
vgade g fram.

Till sist lade dock Ola Persson sin hand p hans skuldra och frgade:

Vill du beknna nu, Nils, och ltta ditt samvete?

Ja, sade Nils, ja, jag har slagit henne. Jag r hennes mrdare.

Det fanns blott en redig tanke i hans huvud, den att modern mste hllas
utanfr detta. S hade han svurit, och den eden mste hllas till varje
pris.

Drfr tillade han, nr han sg, hur de andra ryggade tillbaka:

Hon lg i sin sng och sov. Och jag kom in. D tog jag en mangelrulle
och slog henne i huvudet, s att hon domnade bort. Drp strypte jag
henne med snaran.

Vilken snara? frgade Ola Persson hrt, och hans ansikte blev rtt av
spnning.

Den, som jag hade, svarade Nils meningslst. Snaran, som jag hll i
hand under rocken, nr jag kom in. Jag var ensam om det. Mor vet
ingenting. Fresta inte mor att tala p sig sjlv, ty hon r oskyldig.

Ingen har frgat dig om henne, sade Ola Persson kort. Varfr sger du
s?

Nils sg sig omkring med frvildade blickar. Hade han frtalat sig? Hade
han rjt mor, d han menade vl? Han frstod ingenting av detta,
upprepade blott tonlst:

Mor r oskyldig.

Ola Persson lt Nils vila ut, till dess att han blev lugnare. D bad han
honom bertta. Och Nils berttade den frfrliga natten, berttade,
medan svetten flt ver hans panna, och trarna kommo hans rst att
stockas, berttade hela tiden s, som om han varit ensam om ddet, och
ingen haft ngon del i det skedda utom han.

Ola Persson och de tv andra stodo tysta och hrde honom. Blott en gng
avbrt svrfadern Nils berttelse.

Hur kunde du r med att klda p henne ensam? Ensam slpa henne ned i
kllaren och lgga henne, som hon dr lg? sade han.

ter sg Nils upp med en frvildad blick. Varfr ville de jaga honom i
en flla? Var det icke nog, att han frivilligt tagit allt p sig? De
mste ju veta och se, att han var beredd att gra bot och d.

D grep Nils i sin frtvivlan den tanketrd, p vilken han spunnit under
de senaste ndlsa ntterna, samma tanketrd, som han funnit ibland, nr
han tyckte, att det brjade dagas mitt i hans inres rslnga, hopplsa
mrker. Han sprang upp, och hans blick blev mrk och djup som p den,
vilken ser skrcksyner.

Det var vl ingen konst, ropade han. Ty jag var icke alldeles ensam,
nr jag slog Elin. Ingen mnniska var med mig. Men djvulen stod hela
tiden bredvid. Djvulen sade mig, nr jag skulle sl. Djvulen visade
mig, hur jag skulle lgga snaran. Djvulen hjlpte mig att lyfta henne
upp, klda p henne, och slpa henne ut. Djvulen har aldrig vergivit
mig frrn nu.

Nr han ropat ut dessa frtvivlans ord, satte Nils sig ned. Hans blick
var slocknad, och var och en kunde se, att mera frmdde han nu icke
sga. Ola Persson och de bda andra mnnen sgo p varandra, och ter
grepos de av medmkan med den brutne unge man, de nu sgo framfr sig.
Hans ord trodde de icke. Ty var och en av dem visste ju, att han talat i
yra, och att om Nils haft hjlp av djvulen, s hade detta skett p
annat stt, n vad han nu i sin nd ville f dem att tro. Men fr deras
gon blev brottslingen nstan till en hjlte. Ty fastn de ville fara
skonsamt med honom och hjlpa honom frn ddssynden, vilken ingen
trodde, att han hade begtt, tog han dock frivilligt allt p sig och
ville ensam lida straffet.

Drfr hejdade de icke Nils, nr han reste sig upp, utan lto honom fri
g frbi dem och in i det gamla huset, vilket redan lg i skymning.

Gud vare dig ndig, Nils, sade Ola Persson, nr Nils gick.

Men Nils hrde honom icke. Han var redan inne i vardagsstugan och hade
stngt drren efter sig. D hmtade Ola Persson sin hustru och lt
Anders Ohlsson taga henne med hem till sitt. Sjlv spnde han hsten fr
vagnen och lt Jesper Svensson sitta upp. S kte de bda, allt vad
hsten kunde lpa, till lnsmannen uppe i byn.

Inga Persdotter stod i fnstret och sg Ola Persson ka bort, och hennes
frbannelser fljde honom. Dit hade det allts gtt. Detta blev allts
slutet. Hon gick ut p grden och satte sig dr p sin gamla plats under
flderbusken och tnkte.

Slutligen steg hon upp och gick ter in i vardagsstugan. Dr lg Nils
pkldd p sngen och sov, sov, som han icke gjort, sedan de bda begtt
ddet tillsammans. Men Inga Persdotter vckte honom.

Stig upp, Nils! sade hon, g ut i foderlogen, tag dr ett rep och
hng dig sjlv. Eljest r det ute bde med dig och med mig.

Nils hrde icke hennes ord, han sg blott med smndruckna gon p modern
och frstod intet.

Inga Persdotter upprepade d, vad hon hade sagt.

Men Nils lade ned sitt trtta huvud mot kudden.

Nej, mor, sade han. Det gr jag icke. Nu vill jag sova. Fr jag r
trtt. Och nr jag vaknar, skall jag taga straffet. Annars fr jag
aldrig frid.

Drmed somnade Nils Tufvesson ter. Men Inga Persdotter gick ifrn honom
med vrede i hjrtat och med frakt. Hon visste nu, att hon var ensam som
aldrig frr och starkare n alla. Men hon var rdd, drfr att det var
mulet ute, och skymningen fll s tidigt. Drfr vnde hon om till Nils
bdd. Och krypande samman som en hund, satt hon dr och avundades sonen,
som kunde sova.

Tv timmar senare hll lnsmannens vagn p Mllinge grd. De, som fljde
honom, funno Nils nnu sovande och Inga Persdotter hopkrupen vid hans
sida. Vid mnnens ankomst vckte Inga Persdotter Nils, och p
lnsmannens ord hktades icke blott Nils, som hade beknt, utan ven
hans moder.

Vem anklagar mig? sporde Inga Persdotter.

D sg Ola Persson lugnt p henne och svarade:

Jag.

Slamrande for vagnen med fngarna ut genom inkrsporten.

Ola Persson gick ut och hmtade sin hustru. De bda gamla stannade p
Mllinge ver natten. De tyckte bda, att Elin skulle ej ligga ensam i
mrdarnstet, om hon n var dd.

Men redan samma kvll gick ryktet ut ver trakten, att Nils Tufvesson
och hans moder blivit hktade. Ryktet gick runt i stugorna, och
mnniskorna brjade andas lttare, drfr att nu rttvisan kom. Men den,
som berttade detta, tillade ocks: Nils har beknt och tagit hela
skulden p sig.

D skakade mnniskorna sina huvuden och undrade, hur sdant var mjligt.
Detta gick dock ver allt frstnd och ver alla grnser.


                                VIII.

Nr Inga Persdotter och hennes son nu krde bort frn Mllinge, voro de
belagda med handbojor. Krsvennen hette Jan Ersson och hade frr varit
deras drng. Nu var han i kronans tjnst och satt i frstet som deras
herre. S kte den sista ttlingen av den gamla slkten ut frn sina
fders grd.

D det emellertid led mot aftonen, och mrkret var nra, fann
fjrdingsmannen det ej lnt att samma afton fara in till staden och mitt
i natten sl larm i cellfngelset, utan han inhyste fngarna i
hradshktet, som lg nra hans hem.

Dr tillbragte Inga Persdotter och Nils Tufvesson sin sista natt samman,
och fjrdingsmannen blev hrt klandrad, drfr att han hade tilltit
detta. Ty de, som frstodo saken, trodde, att Inga Persdotter anvnt
tiden att inskrpa hos Nils, att nu, nr han rjt sig sjlv, skulle han
ocks bra straffet ensam.

Drom talade hon ocks, och Nils lovade att lyda henne i allt. I hans
gon var modern ej lngre brottslig. Hon var blott en olycklig, som alla
ville ont. Sjlv var han frndrad. P vad stt eller nr detta kommit,
visste han nog icke. Men det hat, han knt mot modern, var som utplnat
ur hans sjl. Och de, vilka fljde fngarna till cellfngelset, kunde
aldrig glmma deras avsked. Inga Persdotter var lugn och behrskad, men
hennes gon hngde vid sonens, som ville hon binda honom fr evigt. Och
frn Nils gon strmmade trarna, s att han ingenting kunde se.
Vacklande leddes han in i sin cell, och drren stngdes om honom.

Under de frsta tv dagarna hnde det mrkliga, att Nils knappast ville
taga ngon fda till sig. Det sg ut, som om han endast haft behov av
smn. Han sov icke blott om natten, utan strsta delen av dagen. Och nr
han sovit ut och brjade kunna vara vaken, d var han en annan man.

Det kan vara gott fr en mnniska att bliva instngd i en cell, om hon
aldrig ftt tnka sjlv, och om hennes sjl stndigt varit bunden av
onda makter. Nu var Nils fr frsta gngen ensam, och nu undrade det
honom, hur han ngonsin kunnat bliva, den han var. Nu var allt, som
aggat, plgat, hetsat och frnedrat honom borta. Nu behvde han intet
frukta. Nu kom var dag lik den andra, och var natt sov han som ett barn.

Genom det lilla fnstret, som satt s hgt upp, att han icke kunde n
det, sg Nils en flik av himlen, och p bordet lgo bcker, som han hade
lov att lsa. Av dem frstod Nils icke mycket, och nr han lste i dem,
blev han mest skrmd. Ty i bckerna kunde han blott lsa, vilken syndare
han var. Drfr lt Nils ocks bckerna vara, och nr han frndrades,
var det icke med deras hjlp.

Nils led ej av att vara ensam, han tog i stllet kraft drav, och han
knde sig glad, att han ingen mnniska behvde se. Nr mnniskor frut
betraktat honom, hade han alltid knt blygsel, och som hans liv blivit,
fullt av skam och brott, hade andra ingenting att sga honom. Hr var
han ensam som den av livet och egna synder plgade mnniskan, vilken
fordom flydde till knen. Hr gingo hans tankar sin egen vg, s gott
han frstod att tnka. Och hr fann han, att nr stor nd kommer, d
hjlpa mnniskorna intet.

Emedan Nils var ensam, hade han vant sig att tnka halvhgt fr sig
sjlv, som om han haft ngon, till vilken han kunde frtro sig. Ofta
slog han den fotsida fngdrkten omkring sig och gick med lngsamma steg
fram och ter den korta vgen frn drren och till den plats p vggen,
ovanfr vilket fnstret med jrngallret satt. Dr talade Nils sakta med
sin egen sjl. Fngvaktaren kunde se det, nr han ofrmrkt skt
frhnget undan frn det lilla fnstret p den stngda drren, varifrn
man frn korridoren utan att synas kunde blicka in i fngens cell.

Jag r en stor syndare, kunde Nils d sga. Men mor hade aldrig
behvt bedja mig att icke rja henne. Hon har tagit min ed, och jag har
givit henne den, drfr att hon eljest icke ville tro mig! Stackars mor!
Hon har nog av sitt, och jag skulle inte kunna leva, om jag visste, att
hon hade det s tungt som jag. Men hon hade aldrig behvt bedja mig om
detta. Ty jag skulle nd aldrig hava rjt henne. S syndfull r jag,
och s mycket har jag frbrutit i min levnads dagar, att jag icke kan
bliva som andra. Aldrig kan jag komma ut bland mnniskor och bliva dem
lik. Jag r fr vek till sdant, och jag skulle aldrig kunna lida, att
mnniskorna sgo p mig, nr jag knde, att de visste allt. De skulle
aldrig kunna frlta mig. Men om jag tager p mig allt och lider allt,
d mste Gud en gng frlta mig. Ty han ser till, vad jag lidit.

S enfaldigt och rttfram gingo Nils Tufvessons tankar, nr han i cellen
blev ensam med sig sjlv och fick ro. Det kom kanske icke i s tydliga
ord, och kanske hade han det ej s klart fr sig sjlv, allt vad som i
sjlva verket drev honom att handla som han gjorde. Men allt som dagarna
gingo, slutade han upp att rkna deras gng, och han knde endast, att
han sjlv blivit en annan, och att allt nu syntes honom s enkelt och
klart.

Det r ju bara att d, sade Nils till sig sjlv, och d mste jag. Ty
jag r icke vrd att leva.

S kom en afton fngvaktaren som vanligt in med mat i hans cell.

I morgon skall du frhras, Nils, sade han till honom.

Frhras? genmlde Nils.

Han frstod honom icke.

Jo, sade fngvaktaren. Du skall infr rtten.

Denna natt sov icke Nils. Ty detta kunde han icke fatta. Han smg sig
till att g uppe, fastn han visste, att detta var frbjudet. Och han
stod lnge nedanfr det lilla fnstret och blickade uppt. D sg han i
mrkret en ensam stjrna, som blnkte p den djupbl himmelen.

Varfr skall jag rannsakas, tnkte Nils, d jag redan r dmd? Varfr
skall jag ter ut och st infr alla mnniskor? r det icke nog, att jag
beknt, och kunde ej mnniskorna vara barmhrtiga och fra mig ut endast
fr att lta mig d? D vore allt s enkelt. D skulle jag frst, vad
man gjorde med mig, och vara njd. Vad kunna mnniskorna nnu vilja
mig?

Nils gick lnge uppe i svr vnda, och han tnkte p, hur underligt det
var, att han under de sista dagarna, innan beknnelsen gtt ver hans
lppar, hade hatat sin mor. Vad ont hade hon gjort honom? Vilken rtt
hade han att vredgas p henne eller ska sak med ngon?

S mycket ont har jag sjlv gjort, tnkte Nils, att vad hon gjort,
kommer mig icke vid. Jag har nog av mitt eget. Mer n nog.

Vilken frndring som skett med honom, kunde Nils icke frst. Han
visste blott, att han blivit annorlunda mot frr, och att han var
njdast, nr han ensam fick knna, hur detta nya, vilket han ej visste,
vad det var, vxte inom honom. Men detta nya var icke s nytt, som Nils
sjlv trodde. Det var ldre n han sjlv och hade funnits, innan han
blev fdd. Det var de mnga goda mnniskorna, som levat och arbetat inom
hans slkt, vilka nu brjade vinna vlde inom honom. De voro icke dda,
som folk sade. De levde och verkade nu i sin levande ttlings blod. Det
var Tufve Nilsson, hans farfader, vilken varit en rans man. Det var
Tufve Tufvesson, hans fader, vilken varit s godsint, att han aldrig
kunnat sga en mnniska ett ont ord eller sl ett djur. Det var flere
nnu, vilka levat s lngt borta i tiden, att Nils aldrig hrt deras
namn. Men av deras blod var han kommen, och i ensamheten skildes nu
bort, vad av ondo varit, och det, som frr icke ftt verka, kom upp inom
honom och blev till nya makter, som omdanade och frnyade. Ingen annans
vilja tryckte honom lngre ner. Nils begynte nyo att brs p de goda
inom sin slkt, som naturen danat honom och menat.

Men det blev Nils svrt, nr han leddes in i den stora salen och stod
ansikte mot ansikte med alla dess mnniskor, bde dem han knde, och dem
han aldrig sett frr. Dr stod svrfadern, Ola Persson, med sitt mrka
hr och sina klara gon, och bakom honom grannarna, mn och kvinnor.
Upprrda och allvarliga betraktade de alla Nils, och vid det stora
bordet satt kyrkoherden med den svarta kalotten tryckt ned ver sitt
vita hr. Allt detta var tungt fr Nils att se. Men svrast var det
honom, nr han fick syn p modern. I fngdrkt stod hon dr som han, och
hennes gon brunno emot honom. D lade Nils sin hand p hennes axel och
mumlade mitt infr alla mnniskor:

Stackars mor.

Av vad som sedan skedde, frstod Nils icke mycket. Det var alltfr
olika, mot vad han sjlv tnkte, och alltfr ringa, mot vad han led.
Sjlv blev han frd ut och ter ledd in igen. Mn och kvinnor kommo fram
och vittnade. De berttade, vad de hade sett, och vad de visste, och
hela tiden stod Nils och tnkte:

Vartill tjnar allt detta? Vilja de icke lta mig d, s att allt kan
f ett slut?

Infr rtten berttade Nils, huru allt hade tillgtt vid hustruns dd,
och han mrkte icke sjlv, att vad han berttade, var ngot helt annat,
n vad han sagt i sin frsta beknnelse infr svrfadern. I den grad
behrskade tanken, att modern till varje pris mste rddas, hela hans
sjl, att nr man gjorde honom uppmrksam p, att han motsade sig sjlv,
visste Nils icke lngre, om vad han berttade var verkligt, eller om han
sjlv uppfunnit det fr att rdda modern.

Nr Nils ter blev ensam i sin cell, var han trtt. Med huvudet lutat i
sina hnder satt han p den brits, vilken om natten tjnstgjorde som
bdd, och hans kropp vaggade fram och ter.

Dr blev det honom frsta gngen klart:

Det r icke fr min skull, man gr allt detta, kallar mig infr rtta,
frgar ut mig, underkastar mig frhr. Det r fr att snrja mor.

Nils rtade upp sig vid denna tanke, och hans ansikte blev tungsint av
grubbel.

r det icke nog, att en dr? tnkte han. r det icke nog, om jag
giver liv fr liv?

Nils fann intet svar p detta. Ty om han ngonsin frsttt det, hade han
glmt, att sanningen hade ett vrde. Han hade aldrig varit en hgmodig
man, nu var han s dmjuk och frkrossad, som blott den r, vilken
knner sig, ehuru nnu levande, fr alltid hava lmnat sin plats i
livet.

Rttegng avlste rttegng. Nils frdes upp ur sin cell och frdes ter
tillbaka i den. Mer n en gng blev han beslagen med tvetalan. Mer n en
gng knde han, att den fulla beknnelsen var nra att g ver hans
lppar.

Detta gjorde hans ntter tunga och hans dagar fulla av ngest. Men han,
som alltid bjts under en annan och aldrig gtt den vg, han sjlv
ville, han framhrdade nu, objlig och otkomlig, i detta enda, att fr
allt vad han syndat, ville han gra bot, drigenom att han tog p sig
straffet, icke blott fr sin egen missgrning, utan ock fr en annans.

Endast om jag det gr, tnkte Nils i sin fromma enfald, kan Gud
frlta mig.

Men de visa trodde, att han handlade under inflytande av moderns vilja,
och att han innerst lngtade efter att gra sig fri.


                                 IX.

Rtten, som skulle dma i detta ml, sammantrdde sju gnger frn brjan
av april och till slutet av juli. Men intet nytt kom fram, intet, som
lagligen kunde flla Inga Persdotter till medbrottsling i mordet. Sjlv
frnekade hon allt, och vad hon tnkte, visade hon fr ingen. Prstens
hjlp avvisade hon med hn, och stod hon ngon gng svarsls vid en
frga, bekymrade det henne icke. Ty hon litade p sin son, att han icke
skulle frrda henne. Nils Tufvesson fortfor, som han hade brjat. Han
_ville_ d fr sin moder, och varken skrmsel eller lock kunde rubba den
hrda vilja, som syntes kunna bra honom upprtt fram till stupstocken.

Nils Tufvesson fick stort rykte av detta, och mngen tyckte, att han
drigenom frsonade mycket av det onda, han hade begtt. Fr Nils sjlv
skulle det varit en stor trst, om han vetat detta. Ty s djupt hade
hans skuldknsla bjt honom, att det aldrig ens kom i hans drm, att
ngon kunde tnka p honom annat n med avsky. Men den, som frivilligt
sker dden fr en annans brott, finner drigenom vgen till
mnniskornas hjrtan, om hans brott r aldrig s stort. Och Nils blev
under denna tid till en hjlte.

Han har gjort allt ont, som nmnas kan, sade folket. Och mera n det.
Men han har aldrig velat det onda. Vi knna honom alla, och vi borga fr
hans uppst. Sjlv visar han nu, vilken man han r. Ty han tager allt p
sig, och en dag skall han g i dden fr modern.

Ty alla visste de, vem den brottsliga var. Allt folket visste detta.
Nmnden, som satt vid tingen, och vilkens medlemmar sjlva voro mn av
folket, visste det. Domaren, som skulle uttala domen, visste det ock.
Men tillika visste alla, att mot den skyldigas nekande och mot Nils
Tufvessons egen beknnelse kunde ingen rtt dma den brottsliga skyldig
efter svensk lag.

Drfr kom skrcken tillbaka ver bygden, skrcken, att den oskyldige
skulle f lida fr den skyldiga, och att vad rtt var aldrig skulle f
stmma att gra sig hrt. Och denna skrck var vrre n den, vilken
frut kommit. Ty den blossade icke upp s hftigt. Den kom icke
ofrberett eller hastigt. Lngsamt och smygande kom den, och infr denna
nya skrck frstummades alla munnar, och ven de hrdhjrtade rrdes
till medlidande.

Inga Persdotter skall komma tillbaka till Mllinge, sade folket. Hon
skall ter bo mitt ibland oss, ls och frck skall hon g omkring ibland
oss alla som frr, och hon skall icke bjas, ens nr sonens huvud tagits
av bdeln.

I sdana tankar gingo mnniskorna den lnga vgen till staden, dr
tinget hlls. De, som voro inkallade att vittna, gingo dit och fingo
ersttning fr sin instllelse. De, som icke voro kallade som vittnen,
gingo dock, utan tanke p ersttning eller tidsfrlust. De stodo dr i
timmar. De, vilka icke fingo plats i tingssalen, fyllde grdsplanen
utanfr. Och fr var och en, som kom ut frn det trnga rummet, dr
rtten var frsamlad, gick en viskning och en rrelse genom hopen. Har
ngonting skett? Veta de nnu intet? Men rrelsen saktades, viskningen
byttes i en dov tystnad. Ty allt dr inne var, som det varit lnge.
Varfr skulle de, som sutto i rtten, intet veta, medan de, som stodo
utanfr, visste allt? S frgade mnga. Och hade hatfyllda blickar och
starka ord kunnat mrda, d hade Inga Persdotter icke lngre varit vid
liv. Lugnt mtande allas blickar gick hon genom hopen, dr fngvaktaren
rjde vg. Sin gra fngdrkt med repet om livet bar hon, som hade den
varit en hedersdrkt, och huvudet hll hon rakt. Stolt sg hon framfr
sig, och kring hennes slutna lppar flg ibland ett lje, som hade hon
vetat, vad alla tnkte och glatt sig drt, att hon nnu kunde visa dem
sitt hn och bra sitt huvud upprtt. Dr gr hon, sade de, hon blygs
ej att offra sonen fr att rdda sitt usla liv. Detta syntes dem alla
vara det vrsta av allt. Nr drfr Nils gick samma vg, och
fngvaktaren rjde plats fr honom, d veko alla sjlvmant t sidan, och
sorlet tystnade. Nr Nils gick frbi, rdde tystnaden ver allt. Folk
hll andan, och ingen ville stra Nils p hans tunga vg. Nr han gick,
vgade han icke se upp, icke mta de blickar, som riktades mot honom.
Hade han det gjort, skulle han sett, att han ej var hatad. Det fanns
mnga, vilka aldrig kunde se Nils g frbi utan att flla trar.

Men de, som tervnde frn tinget, frde den nya skrcken vidare ver
bygden. Inga Persdotter skulle komma tillbaka, hon skulle en dag
tervnda till den grd, dr hon med ortt satt, och hon skulle gra
detta, nr Nils Tufvessons namn var utplnat frn jorden, och han sjlv
ej ens hade ftt en ordentlig grav.

Detta var icke lngre fruktan, fr att rttvisan skulle frstummas och
aldrig f gra sig hrd. Det var vida vrre. Det var fasan, fr att
ortten skulle segra, g den skyldiga frbi och drabba den oskyldige p
gods och liv.

Det var, som nr man vakar den lnga, heta hgsommarnatten p den sdra
sltten, nr skan gr. Blixtarna vsa fram ur molnen, vilka blytunga
hnga ned ver jorden. Regnet strmmar ned, och de vta pilarna, vilka
skymta fram som spklika skuggor i rad, bjas som r. skan r nra, ty
blixt och knall flja varandra i ett. Man urskiljer knappast de
srskilda knallarna. Ty de frenas till ett enda dovt dunder, varur
smller som skott, och hela tiden korsa blixtarna varandra ttt, ttt.
Som skarpa, blvita streck st de ristade in i den svarta molnmassan.

Under sdana ntter slr skan ned, och mnniskorna, som veta det, vaka
och bedja Gud beskydda hus och hem. Rdda och allvarliga se de ut genom
de stngda fnstren, mot vilka regnet piskar. Och de frukta ej blott fr
sig sjlva. ngsligt spana de ut ver sltten fr att se, om ingenstdes
den rdgula lgan flammar upp mot molnen. Gud hjlpe alla mnniskor i
natt, sga de. Gud hjlpe oss och alla!

ngsliga g de om varandra i rummen. verallt r tnt ljus. Ej ens
barnen f sova. Pkldda sitta de ttt krupna till varandra, och med
uppsprrade gon betrakta de de ldre fr att f veta, om faran, vilken
de ej kunna bedma, r lika stor som deras egen rdsla.

S sitta alla, till dess att ovdret r ver, blixtarna ha saktat sig
och regnet ej lngre faller s stritt. D g alla till sngs och ska
vilan. Men om natten sova de oroligt, och nr morgonen kommer, spana
deras gon ngsligt efter att f veta, vem olyckan drabbat. Ty under
natten ha de knt, att marken darrat och de frst d, att blixten
slagit ned. Men de veta ej, om en grd brunnit, om en vandrare ligger
dd under ett splittrat trd, eller om blixten endast trffat trdet,
som fallit, eller en lada, som ligger ensam p sltten, dr solen nu
lyser fram.

Ssom mnniskor i tryckande ngslan, fruktande fr sitt eget och andras,
vaka en dylik sknatt, s gingo ocks mnniskorna om varandra under hela
denna sommar i Mllinge. Och det var en sak, vilken grmde dem vrst,
och som alla ntligen brjade att se.

Det var att infr rtten talade ingen p Inga Persdotter och hennes son
fr den styggelse, de med varandra bedrivit. Nmndens ledamter visste
om detta. Alla, som vittnade, knde dessa rykten. Allt folket, som
fyllde tingssalen, nda ut p grden, visste det ock.

Men vid detta ville ingen rra. S djupt ligger blygsamhetsknslan hos
vrt underliga, hetblodiga, trga, lttrrda och lngsamt tnkande folk,
att detta ville ingen yppa. Orden lgo p allas lppar, men ingen ville
taga p sitt samvete att vara den frsta, som sade ut, vad alla tnkte.
Samma outrotliga skamknsla, vilken band Elins tunga den dag, d hon
satt hos sina frldrar och klagade dem sin nd, hindrade nu ocks dessa
mn och kvinnor frn att yppa, vad de anade och trodde. Sdant kunde man
icke ropa ut. Sdant kunde icke frkunnas frn taken, frhandlas infr
domstol, g p telegrafens vingar landet runt och lsas i alla
tidningar.

S lngt var det dock nu kommet, att utan att detta blev sagt, kunde
intet mera sgas. D spred sig, ingen visste hur, i orten det ryktet,
att en dag p sensommaren skulle ting hllas, icke i staden, utan p
Mllinge grd. Det var domaren sjlv, som bestmt detta. P den plats,
dr de bda brottslingarna levat en hel mnniskolder, skulle tinget
hllas. Just dr ddet blivit begnget, i deras eget hem, skulle de
kallas infr samma rtt och frhras nyo. Rtten skulle sitta i det
rum, dr den mrdade Elin sttt lik, dr skulle stenarna och vggarna
tala till frstockade sinnen, och deras stumma vittnesord skulle pressa
fram den sanning, som sov i det frdolda.

Vid ryktet hrom blev det ter rrelse i hela bygden. Som nr ddet
frst blev bekant, brjade mnniskorna lmna sitt arbete och beska
varandra fr att rdsl. Dag och natt levde alla i samma spnning. Men
nnu var det ingen, som ville tala ppet om, vad alla anade eller trodde
sig veta.

Men bland dem alla gick en, som visste, att vad de andra endast anade,
mste vara verklighet och sanning. Det var den enda, fr vilken Elin
yppat sin nd. I dessa dagar gick hon och pinade sig med, att nu var det
hon, som borde tala. Gjorde hon icke s, skulle Nils oskyldigt mista
livet, och hon tyckte, att hon d skulle f hans dd p sitt samvete.

Lnge hade Kerstin tnkt p detta, men nu nr rtten skulle sammantrda
p Mllinge grd, blev det, som om allt ryckt henne s pinsamt nra. Hon
hrde en rst inom sig, som eggade och drev, en rst, som ville, att
ven det vrsta skulle sgas, nr ingen annan hjlp fanns. Denna gng
talade Kerstin Larsson ej mycket med sin man. Hon fann det vara ortt
att n en gng driva fram honom. Att han dock frstod, vad hon gick och
grubblade p, det trodde hon i alla fall skert och visst. Men sovande
och vaken tyckte sig Kerstin se sin dda vninnas sorgsna blick, och det
frefll henne, som om denna blick bad henne att gra vld p sin egen
blygsel och rdda Nils. Kerstin gick i en stor vnda. Ty det bjd henne
mot att vara den, vilken skulle trda fram fr alla och vittna om detta,
som mnniskor icke vilja nmna vid namn.

Men till sist blev det henne omjligt att g lngre och tiga. Elin, som
var dd, fordrade offret av henne, och en dds vilja mste tlydas. Ju
mera dagen nalkades, d hon visste, att tinget skulle hllas, desto
omjligare blev henne allt. Ur stnd att lngre bra sin samvetsbrda
ensam, gick Kerstin Larsson en morgon till lnsmannens grd.

Kerstin Larsson trdde in i lnsmannens mbetsrum, men det var henne
frst svrt nog att komma fram med sitt rende. Ensam med en man, vilken
hon knde, var det henne dock lttare, n om hon p eget bevg trtt
fram och utan frberedelse vittnat om detta infr rtta. Och nr Kerstin
vl brjat tala, blev henne det hela enkelt och naturligt, som allting
blir, nr mnniskorna glmma sig sjlva, fr det som strre r.

Det r s, sade hon till lnsmannen, att ngot ktenskap mellan Nils
och Elin fanns aldrig. Han gav henne aldrig en smekning, och aldrig var
han mot henne, som en man annars r mot sin hustru.

Lnsmannen studsade och sg skarpt p den talande.

Hur vet ni det? sade han.

Den dda har sjlv sagt mig det.

Nr?

Det var inte en vecka fre hennes dd.

Mannen rusade upp och gick fram och ter i rummet.

De begagnade dock samma bdd, sade han till sist.

Ja, sade Kerstin. Det gjorde de.

Detta var det vrsta, jag nnu hrt.

I dessa ord inlade han hela sin bestrtning och all den fasa, han knde.
mbetsmannen var i detta gonblick borta, och endast mnniskan talade ur
hans mun.

Det vrsta jag i min levnad hrt, upprepade han.

Och hans ansikte var frglst och blekt.

S bemannade han sig, och tanken p mlet och hans egen roll som
klagare vaknade nyo inom honom.

Och allt detta kan ni taga p er ed? sade han kort.

Ja, svarade Kerstin Larsson och mtte hans blick.

D tog lnsmannen Kerstin Larssons hand i sin och tryckte den kraftigt.

Ni r en bra kvinna, sade han. Det hr har inte varit roligt fr er.

Kerstin Larsson sg brydd ut vid bermmet, men hon drog icke tillbaka
sin hand.

Jag vill inte bli inblandad i detta mer n ndigt r, sade hon.

Det lovade lnsmannen, och drmed gick Kerstin Larsson hem till sitt.
Dr berttade hon fr sin man, vad hon gjort. Och mannen var stolt ver
sin hustru. Men sga henne det, ville han icke.

S kom den dag, d tinget skulle hllas, och tidigt p morgonen hmtades
Inga Persdotter och Nils Tufvesson, en var i sin cell. Den ena visste
icke av den andra, ej heller visste ngon av dem, vart de skulle fras.
Frst rullade den ena krran ut, och en stund senare den andra.

Fngvaktarna voro befallda att kra p olika vgar, s att fngarna
under vgen icke skulle f tillflle att se eller tala med varandra. Men
vare sig de tagit fel om tiden eller vgen, hnde det sig dock s, att
dr tv bivgar mtas, kommo de bda skjutsarna mitt emot varandra.
Sedan var ej annat att gra n att lta vagnarna fljas t.

S kte nu Inga Persdotter och Nils Tufvesson ter till Mllinge grd.
P knda vgar foro de, och snart visste bda, vart resan gick. Nr de
nalkades det gamla hemmet, vnde sig Nils Tufvesson, som for i den
frsta krran, om och frskte se p sin moder. Men han kunde ej fnga
hennes blick. De tunga gonlocken hade fallit ned, och hennes ansikte
var orrligt. Med en suck satte sig Nils ter till rtta i stet, och
som han blickade framt, sg han, att vgen var full av folk. De gingo i
skockar eller tv och tv. Det sg ut, som nr man en sndagsmorgon
nalkas en kyrka. Utan att tala, stilla och allvarliga, skredo dessa mn
och kvinnor framt, och Nils knde dem alla. Men han vgade icke lyfta
sitt huvud. Ty han fruktade att mta kalla blickar, vilka nyfiket skulle
mnstra honom eller frlget glida undan fr hans. Men nr Inga
Persdotter sg folket, hjde hon sitt huvud, p det att ingen mtte
kunna sga, att han sett henne nedbjd. Hon mtte ingens blick, men hon
for in p grden, s lugnt, som hade hon endast varit bortrest och
tervnt hem.

Tror de, de hr ska fnga oss bttre? sade hon till fngvaktaren, nr
hon steg ned.

Belagd med handbojor frdes Inga Persdotter ned i kllaren, dr Elins
dda kropp blivit funnen, fr att sitta dr, till dess att hennes tur
kom att kallas in fr rtten.

Inne i salen var denna redan samlad, och en underligare rttegng har
ingen sett. De, som sutto i rtten, kunde icke frigra sig frn knslan
av det ohyggliga, som sjlva platsen, dr de voro frsamlade, gjorde
dubbelt plgsam. Domaren sg orolig ut, och klagaren bet sig gng p
gng i lppen och sg i sina papper, som hade han glmt ngot. Vittnena
fyllde rummet, vilket var alltfr trngt fr att kunna giva plats t
alla, som ville komma in, och hrarna hade drfr skockat sig omkring
fnstren, vilka fr vrmens skull stodo ppna. Bland dem hrskade en
upphetsning, som ingen kunde giva ord. Den kndes av alla, delades av
alla och meddelade sig verallt. S blir det grna, nr mnniskor komma
samman i flock. Vare sig det sker till gott eller ont, s smitta
mnniskors tankar varandra. Det r gonen, som tala, ansiktena, som f
liv. tbrder, vilka ingen vet sig gra, och ingen minns sig hava sett,
fra sitt stumma sprk, nr munnarna tvingas till tystnad. Och det r
mer n detta. Allt, vad vi icke knna i mnniskosjlens djup, allt
detta, om vilket vi veta s fga, kommer p ett hemlighetsfullt stt i
rrelse. Det r detta, som kan gra en tystnad mellan mnniskor rik
eller ljus, liksom vldsam och frfrlig. Hr voro tusen tankar,
stmningar, nskningar och viljor utan ord blandade om varandra. De
kmpade och stego. Som osynliga vgor fyllde de luften, och de
skrckfyllda ansikten, vilka uttryckte och togo intryck av allt detta,
sade dock intet av allt det frfrliga, som var.

Nils Tufvesson gr genom vardagsstugan in i salen, som i hans ron nnu
genljuder av psalmens ord, vilka tvingade honom till beknnelse. Dr
stannar han infr rttens bord, och omkring honom p golvet uppstr,
trots trngseln, ett litet tomrum, emedan ingen vill komma honom nra
och stra honom. Mnniskorna skygga ej fr honom, men fr allt det, som
nu mste fylla hans sjl. Allas gon ro riktade p hans ansikte, och
domaren drjer med att brja frhandlingarna, liksom tvekade han att
hja sin rst infr allt det, vilket hr talar.

Som Nils str dr, ryggar han tillbaka. Allas blickar flja hans
rrelser, och de, som st lngt bort, hja sig p t fr att kunna se
bttre. Vad r det? Varfr brister mannen i grt? Vad har hnt?

Det r ingenting mrkvrdigt alls, som hnt. Det r bara en hund, som
lnge varit utan herre. Han har sovit i foderlogen, dr drren sttt
ppen, och under lnga mnader har han skt sig mat i granngrdarna, var
han kunnat. Han har vckts till nytt liv av, att grden varit full av
folk. Nu har han funnit sin husbonde. Drfr hoppar han upp p Nils och
tjuter av gldje.

Och Nils bjer sig ned och smeker hunden, medan trarna strmma frn
hans gon.

Du r den ende, som nnu vill knna igen mig, sger han.

Och s tyst r det runt omkring honom, att hans ord, som komma lgmlt,
hras av alla.

Fr bort hunden, sger domaren.

Och hans rst darrar.

Men p en blick av Nils ndrar han sig, och hunden fr stanna kvar. Som
trogen vakt sitter han vid husbondens ftter och rr sig icke.

S brjar frhret, vittnena kallas fram, och brev lsas upp. Nils fres
bort, och hunden fljer honom ned i kllaren, dr ekot lngesedan dtt
av hans tjut infr dden. Inga Persdotter kommer in, och allas spnning
frnimmes som en suck, vilken kommer frn folket, som fyller fnstren
och huvud vid huvud tcker kern drutanfr. Den hftiga rrelsen
sprider sig in ver salen, dr rtten sitter. Och som allas blickar
trffa henne, syns det, att hon r frndrad. Hennes ansikte r utan
rynkor som frr, och hennes blick har samma glans, nr hon lyfter de
tunga gonlocken och ser upp. Men hret har grnat p dessa mnader.

Nr hon kommer in, se alla, hur Elins fader betraktar henne. Ola Persson
har blivit gammal och bjd, och sorgen har grvt fror i hans panna och
kring hans mun. Men nr hans blick faller p Inga Persdotter, vitna hans
lppar, och han ler ett styggt, hrt leende, som icke r hans eget. S
hatfullt trodde ingen, att nmndemannen kunde blicka p ngon.

Men nr Nils Tufvesson och hans moder p en gng ro nrvarande, d se
alla, hur ven deras blickar mtas. Inga Persdotter fster sina gon p
Nils och fngar hans, medan sonens blick sjunker i hennes. S lnge bda
tilltas vara inne, st de s, och denna hngivenhet utan grns, som
ingenting skyr, och som intet kunnat dmpa, kar den underliga skrmsel,
som fyller rummet.

Vittnen kallas in och frhras. Frgor stllas, och svar givas. Hela den
mrka sagan, som alla knna s vl, berttas nyo. Men det r icke
lngre samma historia, som alla frut ha hrt. Den har helt pltsligt
blivit ny. Det r som en tavla, vilken ftt sin rtta ram, som ett
ansikte, vilket man sett i mrkret och sedan pltsligt mter i fullt
dagsljus. Allt har blivit skarpt, frklarat och nytt. Det r vggarna,
som tala, golven, som genljuda av allt det, vilket trampat dem och
tyngt, sjlva de gamla rummen, som ftt liv och vittna med mnniskorna i
det brott, vilket nnu ingen beknt. Som en rysning bemktigar sig alla,
vilka taga del i denna ofrgtliga dags hndelser, uppskakade och bleka
flja mnniskorna, vad som infr deras gon utvecklar sig och sker. Ty
brottet har blivit levande igen och begtts ppet, s att alla kunna se
det. Fr frsta gngen kan ngon mrka, att Inga Persdotters ansikte
blir oroligt. Hennes gon se sig skygga omkring, och hennes kropp ryser.

Varfr rygga mnniskorna s pltsligt? Varfr stngas fnstren? Varfr
avlgsnas alla, utom de anklagade sjlva och de vittnen, som skola
hras?

Alla ana det, men icke ens nu vill ngon sga det hgt. Frst nr
domarens klubba fallit, och rttegngen fr dagen r slut, veta alla vad
som frefallit. ter stiga Nils Tufvesson och Inga Persdotter upp i var
sin vagn. ter fara de ut p landsvgen och tillbaka mot staden. Efter
den frsta vagnen springer en herrels hund och skller av gldje, att
han funnit sin husbonde.

Men bland mngden av mnniskor sprider sig underrttelsen om, att det
yttersta ordet i denna sak blivit sagt. klagaren har stllt den frgan
till Nils, om det r sant, att de tilltalade bedrivit otukt med
varandra.

Men Nils str fast i det sista. Han frnekar allt, som kan kasta en
skugga p modern. Vad han beknt, vidhller han, men drutver erknner
han intet.

Detta vet mngden, som vntat till sista timmen p Mllinge grd.
Lngsamt skiljas mnniskorna t fr att ska sig var och en t sitt
hll. Deras oro r icke stillad. nnu grubbla de ver det de, som
fngslar deras inbillning och deras skrck, och de veta intet.

Men nr nsta underrttelse kommer frn staden om Inga Persdotter och
hennes son, d har rtten setat nnu en gng, och d har utslaget
fallit. Det var beledsagat av mnga ord och en lng utredning, ssom
utslag i en rtt ro. Men domen lydde s, att Nils Tufvesson och jmvl
Inga Persdotter skulle mista livet fr mord.

Hur var detta mjligt? Hade Nils ntligen talat? Eller hade Inga
Persdotter beknt?

Frst sent fick ngon veta sammanhanget. Ty intetdera hade intrffat.
Nils hade icke talat, och ej heller hade Inga beknt. Men att Inga
Persdotter utan bevis kunde bliva dmd livet frlustig, det gick s
till, att domaren under hand frskrade sig om bisittarnes mening. Ty
sjlv kunde han, som var en lagens vktare och tolk, icke dma henne
emot lagen. Men nr de andras mening blev honom knd, lt domaren
verrsta sig av nmnden. Och bisittarne, vilka ej voro i lika grad
bundna av lagens bokstav, fllde ensamma domen.


                                  X.

P Nils Tufvesson verkade upplsandet av denna dom, som om en stor
ofrutsedd olycka hade drabbat honom. Han kunde icke frst detta.
Modern var dmd till samma straff som han sjlv. Och dock hade ingen av
dem bda erknt hennes delaktighet i brottet. Sjlv hade han icke rjt
henne. Hur kunde d detta ske?

Gud vill icke lta mig lida fr henne, tnkte Nils. Fr mig skulle en
sdan nd hava varit fr stor. Aldrig tnkte han p, att moderns brott
var fr stort att lmnas ostraffat. Hos Nils kunde aldrig en sdan tanke
uppst. Ty ngon annans brottslighet n sin egen kunde han icke se.

Men Inga Persdotter gick med rastlsa steg fram och ter i sin cell, och
alltmera slutet och otkomligt blev hennes ansikte. Hon unnade sig ingen
vila, visade till och med maten ifrn sig. Nr hon trodde sig osedd, sg
fngvaktaren genom det lilla fnstret p cellens drr, att hon stod
stilla p golvet med krampaktigt slutna hnder, och att hennes mun sakta
rrde sig, som om hon talat. Men hon talade ej. Hon kved lgt och sakta,
som hon gjort de dagar, d hon beslt, att Elin Olasdotter skulle d.
Vem vet, vad hon tnkte? Vem vet vad det var, som bevekte henne? Var det
tanken p, att hon dock mste d, och att hennes kamp fr livet icke
hade nyttat henne? Hade allt nu blivit henne likgiltigt, d detta sista
hopp slog fel? Eller ville hon, nr stunden kom, dock rdda sonen? Blev
det henne fr tungt att veta, att han offrade sitt liv fr hennes skull?

Mhnda trodde hon, att sonen var fr ung att drabbas av s hrt straff,
som livets frlust. Kanske framhrdade hon i att neka, drfr att hon
trodde: Hans liv vill ingen taga. Annat r det med mig. Kanske brts
hennes motstnd som ett r, nr detta sista hopp slog fel, och ddsdomen
lstes upp. Kanske lskade hon dock Nils, tygellst, ofattbart, utan
grns.

Ingen har ngonsin ftt veta detta. Ty fr ingen yppade Inga, vad som
drev henne att ndra beslut. Blott cellens tomma vggar och de gon, som
stulo sig till att se, frtrodde hon sin sjls kamp.

Men en morgon i gryningen bad hon att f tala vid fngelsedirektren,
och nr denne senare p dagen kom in i hennes cell, d beknde hon, att
hon varit Nils behjlplig med att beg brottet, och att hon avvetat det.
Denna beknnelse uppsattes skriftligen, och Inga Persdotter
undertecknade den med sitt namn.

Men de, som sgo henne dessa dagar, kunde mrka, att nnu hade hon icke
ftt lugn. Endast den frsta natten sov hon. Redan fljande dag brjade
hon vandra fram och ter p golvet som frut. ter smg sig fngvaktaren
till att betrakta henne. ter sg han, hur hon stod stilla eller gick
fram och ter, medan fingrarna slto sig som i kramp, och lpparna rrde
sig som om hon talat.

Prsten, som skte henne, avvisade hon.

Ni sger, att jag mrdat, sade Inga Persdotter. Vad vill ni med mig?
Mrda mig, vill ni. Alla vilja mrda mig. Alla vilja bli mina bdlar.

Beknnelsen, som Inga Persdotter undertecknat, hade skickats till
hovrtten, och hovrtten fann, att drmed var allt frndrat. Befallning
utgick, att mlet skulle upptagas p nytt. Och domaren i hradsrtten
log i sitt skgg. Ty han sg blott, att hans list hade lyckats, och att
ddsdomen tvingat den hrda kvinnan till beknnelse.

ter sammantrdde d hradsrtten, och ter stod Inga Persdotter infr
sina domare. Andlsa vntade alla p den beknnelse, som nu mste komma.

D brjade Inga Persdotter att tala, och hennes gon betraktade de
sittande, som ville hon njuta av deras fruktan och sin egen makt. Lugn
och viss p sin sak stod hon och berttade allt s, som det verkligen
skett. Blott nr hon kom till sjlva mordgrningen, hll hon inne. Det
var, som om hon tnkt p sin son och erinrat sig, hur han stigit fram
och tagit hela skulden p sig. Hon ville ej vara smre n han.

Det var jag, som ville hennes dd, sade hon. Det var jag, som fick
tanken och tvang honom att vilja som jag. Nr han var ute, och Elin sov,
gjorde jag grningen ensam. Nr han kom in, var hon redan dd. D
hjlpte han mig att stlla det s, att ingen behvde f veta ngot. Men
ingen annan har slagit Elin n jag.

Nr dessa ord blivit sagda, knde alla det, som om livet pltsligt
blivit lttare att leva. Ola Persson slog ihop hnderna ver sitt huvud
och log och grt som en vansinnig. Med vacklande steg fljde Inga
Persdotter fngvaktaren, vilken fljde henne tillbaka till cellen.

Dr sjnk hon ihop och ville ingenting mera sga. Nu var allt slut. Nu
hade hon bjt sig fr mnniskorna. Som ett djur hade de jagat henne i
ntet och fram till detta. I detta nu ngrade hon, vad hon sagt, och
blygdes drver som ver sin enda svaghet.

Nr Nils sedan frdes infr rtten, sade honom domaren, att nu behvde
han icke lngre taga det p sig. Nu hade Inga Persdotter beknt, och
alla visste, att hon var en mrderska.

Nils trodde, att detta var en snara, i vilken man ville locka honom, fr
att han skulle frrda modern, och han svarade drfr:

Mor kan inte beknna, det hon aldrig har gjort.

D slog domaren p papperen, som lgo vid hans sida, och dr skrivarens
blck nnu icke torkat. Han slog hrt, s att papperen rasslade mot
varandra.

Det str hr, sade han myndigt.

Men Nils tvivlade nnu och begrde, att vad modern sagt, mtte upplsas
fr honom.

D lstes beknnelsen upp, och under det den lstes, sjnk Nils samman.
Hans knn sklvde under honom, s att han mste stta sig ned, och tunga
trar droppade frn hans gon. Ingen, som sg honom d, tyckte sig hava
sett en man, s pinad av sorg.

Har hon beknt? mumlade han. Att hon nd har beknt!

Hela hans kropp vaggade fram och ter, och det sg ut, som om han glmt
sig sjlv och alla, glmt, var han var, och att frmmande gon
betraktade honom.

Stackars mor, ropade han hgt. Stackars mor! Varfr fick jag icke
lida fr dig?

Nils hrde icke lngre, vad domaren frgade honom, visste icke sjlv,
vad han sade, svarade blott ja till allt och ndrade i moderns
beknnelse intet.

Frst nr han blev ensam i sin cell, mrkte han, att modern nu i stllet
tagit all skulden p sig, att rollerna voro ombytta, och att hon nu
skulle f lida fr honom. D led Nils p nytt av ngest, att hela hans
lidande under de lnga mnaderna varit fruktlst. Men p samma gng
knde han sig lttare om hjrtat. Ty nu sg han fr frsta gngen klart,
att hans eget lidande var honom nog. Och han visste, att mnniskorna,
som han lmnat, ej lngre behvde dma honom fr annat, n vad han
verkligen gjort.

Under de rttegngar, som nu fljde, ndrade Inga Persdotter i sin
beknnelse, och Nils Tufvesson ndrade i sin. Detta skedde flere gnger.
Den ena syntes ngra, att hon sagt fr mycket, och den andre, att han
icke beknt nog. S stridde dessa bda, vilka aldrig trffades och
aldrig bytte ett ord, om vad som var sant, och vad som icke var. Allt
detta, som inbrdes stred mot vartannat, togs till protokoll och skrevs
upp. P grundvalen drav fll ntligen domen.

Men vad som var verklighet i de hemska detaljerna, och vad som icke var
verklighet, det fick ingen veta. Mhnda visste de anklagade detta ej
lngre sjlva. S lnge hade de ruvat ver det grsliga, som skett, och
s hemskt hade cellens ensamhet verkat, att inbillningens och
verklighetens trdar omrkligt fltade sig in i varandra. S likgiltigt
blev dem ocks allt, att de till sist beknde s, som de inbillade sig,
att rtten ville hava det.

Drfr kom sanningen aldrig fram, och dock visste alla, att den dom, som
flldes, var rttvis. Det var ingen, som nskade, att Inga Persdotter
skulle f nd; bland folket i trakten, dr hon bragt nesa och skrck,
var hennes dom flld. De knde ej ett hgre lagbud n budet om liv fr
liv, och de andades alla lttare, nr de visste, att ingen nd fr den
lngesedan dmda fanns. Om Ola Persson berttades det, att han under
denna tid varit sdan, som ingen frut sett honom eller trott sig skola
f se. Han, vilken alla knde som rttvis och mild, blev mager och bjd
av sitt hat, och i omttligt raseri ingav han anskan om, att det mtte
tilltas honom att vara nrvarande, nr den hatade kvinnan ndade sitt
liv. Han gjorde detta, emedan han erfor lust att sjlv se henne pinas
och hennes blod flyta. Och han knde sig krnkt i sin rttmtiga vrede,
nr hans anskan icke kunde beviljas.

Det var blott en, som srjde Inga Persdotters de, och denne ende var
Nils Tufvesson, hennes son.

Ingen vet, vad hon har lidit, sade han. Ingen vet det.

Nils kunde sga s, emedan han bjt sig under det de, som han burit
frn moderlivet, och emedan han aldrig kunde tnka eller se, att han
sjlv hade ngot att frlta.

Nr trumvirveln gick p fngelsegrden, och Inga Persdotters dom lstes
upp, d gick det dock som en ny knsla genom alla dem, vilka stodo i
vntan p, att hennes stund skulle komma.

Inga Persdotter trdde in p grden, och hennes gon fllo p den lga
stupstocken framfr henne. Utan att taga sin blick frn den plats, dr
hon skulle lgga ned sitt huvud, och avvisande andras std in i det
sista, stod hon ensam bland alla dem, vilka nnu tillhrde livet, och
hon darrade ej. Ingen kunde se, att hon fruktade fr mrkret, som skulle
komma, och nr hucklet togs frn hennes huvud, sgo alla, att hennes hr
nu blivit alldeles vitt.

Som hon stod dr, var hon en gta, och gtan var ej lst drmed, att
bdeln tog hennes liv. S stort var Inga Persdotters brott, och s
mktigt hennes de, att den mnskliga rttvisans strsta kraftyttring i
jmfrelse drmed frefll ringa och vanmktig. Den blev till en hdelse
mot de oknda makter, vilka kasta sina mrka skuggor ver allt levande
och det, som bortom rder och styr.

Mer n en blygdes ver sig sjlv och vnde bort sina gon.

Utan att hava ngrat, och utan att hava yttrat en nskan angende det
liv, hon skulle lmna, besteg Inga Persdotter den trskel, som leder
till evigheten. Blott nr hennes hals rrde vid stupstocken, undslapp
henne som en grd t kroppens svaghet en ordls kvidan.

Hon tog sin egen gta med sig och gick.


                                 XI.

Mllinge grd ligger de.

Den blev sld till frmmande, och jorden brukas nnu. Ty den var god och
vl sktt. Slkten efter slkten hade arbetat med den och ltit den giva
skrdar, till dess att en gng ofrden kom. Trdgrden, som en gng bar
rikt med frukt, och dr jordgubbarna gldde rda under de mrkgrna
bladen, r skvlad och frvandlad till tobaksland. Men det gamla huset
str de.

Det str de, drfr att ingen vill bo dr. Ingen vill f till stndigt
grannskap minnena om den onda modern, vilken frledde sin son och tvang
honom att mrda sin hustru. Ingen kan st ut med att dag fr dag och
natt fr natt hra vggarna tala och lyssna till nattens sagor om det
mrka ddet, om vilket sanningen aldrig kom fram.

Den sista, som bott dr, var en herrels hund, vilken dag och natt skte
sin husbonde. Om ntterna plgade han st och tjuta p grden, och de,
som gingo frbi, hrde honom. D var det en barmhrtig man, som lockade
hunden med sig hem och skt honom.

Sedan dess har grden sttt tom. Spindlar och rttor ro dess
innebyggare.

Men om Nils Tufvesson gr den sgen, att en gng nr han suttit ut sitt
straff och ftt kunglig nd, som livstidsfngar f till sist, om de
uppfrt sig vl, d skall han komma tillbaka. Det blir tungt fr honom
att komma. Men han knner ingen annan trakt n sin hembygd, och ngon
annan plats p jorden att ty till ger han icke. Drfr mste han komma
till sin egen bygd.

Men nr han d kommer, r han vlkommen, och frbannelsen r lyftad frn
hans huvud. Ty honom har ingen dmt av dem, som knde honom, och ingen
av dem skall tveka att rcka honom sin hand.

Mer n hans grningar vrda voro, har han icke lidit. Men den, som lrt
att se uppt, vet, att det finns ngot, som tindrar och lyser, hgt ver
grningarna.




Noteringar:


Betoning r knnetecknat med _understreck_.

Originalets stavning och interpunktion har bibehllits. Ett ftal
uppenbarliga fel har rttats som fljande (innan/efter):

   [S. 12]:
   ... var, och det var Tufve Tufveson sjlv, hennes ...
   ... var, och det var Tufve Tufvesson sjlv, hennes ...

   [S. 74]:
   ... Du tor vl inte, att jag gr Elin ngot ont? ...
   ... Du tror vl inte, att jag gr Elin ngot ont? ...






End of the Project Gutenberg EBook of Nils Tufvesson och hans moder, by 
Gustaf af Geijerstam

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK NILS TUFVESSON OCH HANS MODER ***

***** This file should be named 49720-8.txt or 49720-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/4/9/7/2/49720/

Produced by Ronnie Sahlberg, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
file was produced from images generously made available
by The Internet Archive

Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org



Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

